En av den palestinska befrielsekampens legender har gått ur tiden. Dr. George Habash, grundare av Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP), avled söndagen 27 januari vid ett sjukhus i Amman, Jordanien. Habash, eller Hakim at-Thawra (’revolutionens vise’), var en av de sista kämparna från den första generationen av det palestinska motståndet. Han var PFLP:s generalsekreterare från 1967 till 2000, och en av de mest framträdande palestinska politikerna.
Habash föddes i en ortodox kristen medelklassfamilj i Lydda 1 augusti 1925. 1944 flyttade han till Beirut, för att studera medicin vid American University of Beirut. I samband med al-Nakba, skapandet av staten Israel och fördrivningen av hundratusentals palestinier (inklusive Habashs familj) gick han och andra studenter från AUB med i volontärstyrkor som stred längs den libanesisk-syriska fronten. Kriget gjorde ett djupt intryck på den unge medicinarstudenten, en upplevelse som kom att färga hans politiska liv för gott. I en intervju från 1973 beskrev Habash att ”de dödade vårt folk och fördrev oss från våra hem, städer och land. På vägen från Lydda till Ramallah har jag sett barn, unga män och gamla dö. Vad kan du ta dig till när du sett allt det här? Du kan inte göra något annat än att bli revolutionär och ta upp kampen för din och ditt folks sak.”
Efter återkomsten till Beirut kom Habash och likasinnade att forma en grupp av militanta nationalister vid AUB, vars främsta mål var återerövrandet av Palestina. Inom universitetspolitiken hamnade man direkt i skarpa konflikter, ofta fysiska, med kommunisterna som då var en kraft att räkna med på AUB. Kommunisterna hade stött delningen av Palestina och erkänt staten Israel, vilket gjorde dem till landsförrädare i nationalisternas ögon. 1951 vann Habash kårvalet, besegrandes kommunisternas och de syriska socialnationalisternas lista. Ur studentgrupperingen vid AUB bildade Habash den Arabiska nationaliströrelsen (ANM), ett centraliserat panarabiskt parti.
ANM etablerade avdelningar runt om i arabvärlden. I samband med att Egyptens president Jamal Adbul-Nasser trädde fram som en ledargestalt i arabvärlden började Habash och ANM inta en alltmer positiv hållning till Nassers antiimperialism. Men den arabiska förlusten i Sexdagarskriget 1967 kom att krossa hoppet på Nasser, och delar av Habashs rörelse drogs alltmer åt vänster och sökte marxistiska förklaringsmodeller där nasserismen lämnat ett vakuum. Habashs ledarskap inom ANM utmanades. Habashs svar var bildandet av PFLP som rörelsens palestinska avdelning 1967. 1969 bröt sig vänstern ur ANM, och partiet föll sönder. Habashs anhängare bildade då Arabiska socialistiska aktionspartiet som en ny panarabisk struktur.
PFLP utvecklades till den näst största palestinska rörelsen och en reell maktfaktor. Fronten revolutionerade motståndskampen, och genomförde flera militära aktioner för att sätta palestinierna på den internationella dagordningen. Gradvis kom även Habash och PFLP att anamma marxismen-leninismen.
En röd tråd i Habashs politiska gärning var ett förkastande av kompromisser med staten Israel. 1974 revolterade han mot PLO:s öppningar mot förhandlingar, och blev en ledande figur inom den så kallade Vägrarfronten. Habash ledde PFLP under kriget i Libanon. 1985 valde han att flytta till Damaskus snarare än följa Yassir Arafat till Tunis. Habash motsatte sig från början Osloavtalen, och vägrade bosätta sig i Palestina så länge ockupationen fortgick.
Habash begravdes under måndagen vid en grekisk-ortodox kyrkogård i Amman. Runt om i världen arrangeras minneshögtider till minne av Habash.
