För tre veckor sedan sögs brittiska Labour in i ännu en antisemitism-skandal efter att det framkommit att partiledaren Jeremy Corbyn ska ha gett sitt stöd åt en grafittiartist vars väggmålning i östra London tvättats bort då den innehöll antisemitiska stereotyper i sitt motiv. Det är inte första gången som partiet anklagas för antisemitism. 2016 uteslöts Londons tidigare borgmästare Ken Livingston ur partiet efter att ha fällt antisemitiska kommentarer i en radiointervju med anledning av en annan Labour-ledamots antisemitiska Facebook-post. Händelserna fick tillsammans med andra av liknande art så stor uppmärksamhet i media att partiet tillsatte en intern utredning för att gå till botten med saken. Sedan dess har debatten fortsatt om vad som kan anses vara ett antisemitiskt budskap och huruvida Labour har ett ”problem” med antisemitism, som det ofta heter i brittisk media. Men det är inte bara för Labour som frågan om antisemitism ständigt återkommer. Faktum är att antisemitism har en minst lika lång historia inom vänstern som inom andra politiska läger.

Enligt en studie från förra året av Institute for Jewish Policy Research i Storbritannien är problemet med antisemitism inte mer utbrett inom Labour än i andra brittiska partikulturer. Det är dock heller inte mindre. Skillnaden består i sättet som antisemitismen tar sig uttryck på. Till skillnad från den nationalistiska högern och extremhögern, för vilka antisemitism länge har varit en integrerad – för att inte säga central – del av det ideologiska tankegodset, har antisemitiska föreställningar och troper ofta sugits upp i det övriga ideologiska idékomplexet inom vänstern. Det som utmärker vänstern är dock en sentida renässans för tankemönster som ofta anklagas för att vara antisemitiska. Dessa tar sig oftast uttryck i kritik av Israel och uttrycks ofta av grupper som själva är föremål för diskriminering, vilket gör problemet särskilt komplext.

Banklobbyns ursprung

Den mest klassiska antisemitiska stereotypen är den som gör gällande att judar skulle vara särskilt benägna att tjäna pengar. Den judiske bankiren, lånehajen, ockraren etcetera som lever gott på andras misär tillhör den moderna antisemitismens standardrepertoar. Som de flesta fördomar har även denna en förhistoria. Hannah Arendt påpekar i Totalitarismens ursprung att det inte är särskilt konstigt att kopplingen mellan judar och pengar gjordes, och att judiska bankirer blev föremål för antisemitiska konspirationsteorier, då familjer som Rothschild under 1800-talet hade ett inflytande som var få förunnat. I egenskap av privata långivare till kungliga hov i Europa hade baronerna Rothschild och andra liknande familjer i princip makt att avgöra utgången på krig mellan stormakterna på kontinenten. Att en handfull familjer, som från början gav sig in i den ekonomiska världen eftersom judarna sedan medeltiden förbjudits att ägna sig åt de flesta andra yrken, betroddes med det känsliga uppdraget berodde till stor del just på deras judiska identitet. I egenskap av judar och alltså ”statslösa” ansågs nämligen dessa familjer inte hysa lojalitet till något speciellt land, inklusive det som de bodde i (en idé som i sig kom att bli källa till antisemitisk propaganda längre fram).

Kopplingen mellan judar och det internationella finanskapitalet under den moderna epoken har gjort att antisemitismen har fått en speciell status bland andra former av rasism

Det är knappast förvånande att denna trop kom att upptas i den socialistiska föreställningsvärden i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Konspirationsteorin om den judiska banklobbyn som styr världen bakom kulisserna genom olika hemliga sällskap (frimurarna, Illuminati etcetera) lever än i dag i högsta välmåga inom perifera delar av vänstern. Och även om få skulle hävda att de tror på de här idéerna genomsyras ofta diskurser från vänster av en liknande retorik. På väggmålningen som orsakade sådant blåsväder i Labour förra månaden syns till exempel sex män, varav flera bär stereotypa judiska drag, sitta vid ett monopolbräde som står på en grupp nakna människors krökta ryggar. I bakgrunden tronar det allseende ögat, den symbol med ett öga på toppen av en pyramid som återfinns på amerikanska dollarsedlar och ofta förknippas med Frimurarorden och andra hemliga sällskap. Titeln lyder: ”The new world order is the enemy of humanity”.

Fetischiserad antikapitalism

Kopplingen mellan judar och det internationella finanskapitalet under den moderna epoken har gjort att antisemitismen har fått en speciell status bland andra former av rasism. Till skillnad från andra diskriminerade grupper tillskrivs judarna ofta en speciell form av inbillad makt, vilket gör att kampen mot dem kan ta sig emancipatoriska uttryck. I föreställningen om en judisk världskonspiration inkarnerar den rike juden det globala kapitalet som sådant, således kan antisemitism göras till en form av antikapitalism och vice versa. ”Antisemitism är en revolt mot det globala kapitalet, felaktigt identifierat som judarna”, som den marxistiske sociologen Moishe Postone sammanfattar det. Förmodligen är det detta som avses i det uttryck som ofta felaktigt brukar tillskrivas grundaren av den tyska socialdemokratin August Bebel: ”antisemitism är socialism för dumskallar”.

Theodor Adorno och Max Horkheimer hävdar i sin tur att antisemitismen är ett resultat av kapitalismens själva funktionssätt. Till skillnad från i tidigare ekonomiska system är kapitalistens maktutövning kamouflerad av lönekontraktet. Det är först när arbetarna kommer till köpmannen i ”cirkulationssfären” för att spendera sin lön som de inser att de har blivit lurade, varpå de riktar sin ilska mot köpmannen (som inte sällan är jude) i stället för arbetsgivaren. ”Därför ropar man: ’Ta fast tjuven!’ och pekar på juden. Han får göra tjänst som syndabock inte bara för enskilda manövrer och machinationer, utan också i den övergripande meningen att hela klassens ekonomiska bedrägeri läggs honom till last.”

Enligt Postone är denna ”fetischiserade form av antikapitalism”, som tog sig tidiga uttryck i amerikansk populism kring förra sekelskiftet, unik för antisemitismen och gör den särskilt farlig för vänstern. Han hävdar även att detta synsätt kan bidra till att förklara spridningen av antisemitism i Mellanöstern de senaste årtiondena. Enligt Postone är inte frågan om palestiniernas lidanden den enda orsaken till den grasserande antisemitismen i regionen – man måste även ta ekonomiska faktorer i beaktande. De tre senaste decennierna har Mellanöstern gått bakåt ekonomiskt sett i förhållande till många andra regioner – endast subsahariska Afrika har upplevt en sämre ekonomisk utveckling. Samtidigt har andra länder som tidigare brukade anses höra till tredje världen utvecklats i snabb takt. Därmed finns en bra grogrund för ekonomiskt motiverad antisemitism i Mellanöstern. Det är alltså inte bara Israel-Palestina-konflikten utan även en allmän känsla av hjälplöshet inför den globala utvecklingen som göder antisemitism i regionen under skydd av en moraliskt rättfärdig progressiv och antiimperialistisk retorik enligt Postone. För hundra år sedan utmålades Storbritannien och judarna som ansvariga för det globala kapitalets dominans, i dag är det USA och judarna i form av staten Israel.

Sionism och antisionism

Det vanligaste uttrycket för antisemitism inom vänstern tar sig dock genom motståndet till sionismen. Samtidigt som de judiska bankfamiljerna uppnådde sin speciella maktställning fortskred assimileringsprocessen av judarna i Västeuropa som hade inletts med upplysningen och franska revolutionen. Det är betecknande att antisemitismen i sin moderna form började uppträda i takt med att judarna inlemmades som fullvärdiga medlemmar av de västerländska samhällena. Mot slutet av 1800-talet uppstod också den rörelse som skulle komma att döpas till sionismen. Med en växande massrörelse vars mål var att etablera ett hem åt judarna, i kombination med den redan existerande judiska bankeliten, fanns alla förutsättningar för en kraftfull konspiratorisk, antisemitisk offensiv.

Sionismen hade sina rötter främst bland de östeuropeiska judarna som ansåg att de hade en kollektiv identitet, till skillnad från de västeuropeiska judarna som var mer assimilerade i sina respektive länder

1905 publicerades dokumentet Sions vises protokoll i Ryssland, där staten hade underblåst pogromer mot judar i årtionden. Skriften som utgav sig för att vara en avskrift av Theodor Herzls tal vid den första sionistiska kongressen i Basel 1897 hävdade att judarna planerade en sammansvärjning för att ta över världen. Det framkom senare att det var en förfalskning som spridits av den ryska säkerhetstjänsten Ochrana, men det hindrade inte att Sions vises protokoll kom att bli en hörnsten i den gryende form av antisemitism som gick under namnet antisionism.

Sionismen hade sina rötter främst bland de östeuropeiska judarna som ansåg att de hade en kollektiv identitet, till skillnad från de västeuropeiska judarna som var mer assimilerade i sina respektive länder och främst såg på sin judiska identitet som en fråga om religion. Bland andra liknande rörelser fanns den socialistiska Bund-rörelsen som hade uppstått ur det ryska socialdemokratiska partiet i början av seklet. Till skillnad från sionisterna sökte dock Bund-rörelsen inte ett nytt hemland för judarna utan större autonomi för judarna i Ryssland. Många sekulära socialistiska och kommunistiska judar förkastade dock all form av kollektiv judisk identitet då de snarare såg sig som delar av en socialistisk international (Lev Trotskij avfärdade till exempel Bund-judarna som ”sjösjuka sionister”). Denna form av antisionism, som inte nödvändigtvis var antisemitisk, lider dock av motsägelser eftersom den avvisar judarnas rätt till nationellt självbestämmande i universalismens namn samtidigt som den tillerkänner alla andra folk denna rätt. Sedan Israel grundades har den ifrågasatt Israels existens som den uppfattar som reaktionär samtidigt som den uppfattar arabisk nationalism som per definition progressiv.

”Progressiv” antisemitism

En annan form av antisionism inom vänstern är den som Sovjetunionen gjorde bruk av under skenrättegångarna efter andra världskriget. Denna var klassiskt antisemitisk på alla sätt utom till namnet eftersom Sovjetunionen inte kunde använda samma språk som nazisterna. I den så kallade Slánský-processen i Tjeckoslovakien anklagades flera medlemmar av kommunistpartiets centralkommitté för att vara rotlösa kosmopoliter som var del av en global konspiration – klassiska antisemitiska anklagelser – varpå de avrättades. De stämplades som sionister trots att de inte hade någonting med sionismen att göra, vilket gjorde att ordet sionist fick samma innebörd som antisemiter lägger i ordet jude. Den här typen av antisemitism, som gjordes legitim för vänstern under namnet antisionism trots att den inte hade något med Israel att göra, exporterades sedan till delar av Mellanöstern under kalla kriget då konflikten mellan Israel och arabländerna intensifierades, bland annat av säkerhetstjänsterna i olika öststater.

Förintelsen, grundandet av Israel och den efterföljande konflikten med palestinierna har dock förändrat förutsättningarna för antisemitismen och gett den en ännu mer komplex dimension. I dag har den stora majoriteten av anklagelserna om antisemitism från vänstern på ett eller annat sätt med Israel-Palestina-konflikten att göra. Kritik mot Israels ockupation och förtryck av palestinierna tar sig ibland antisemitiska uttryck enligt klassiska mönster. Samtidigt gör Israels regering ofta allt i sin makt för att utmåla saklig och legitim kritik av dess politik som antisemitisk. Bittra och upprörda eller illa informerade vänsteraktivister och politiker tenderar att blanda ihop judar i allmänhet med Israel, något som inte underlättas av det faktum att Israel uppfattar sig som en judisk nation som representerar alla judar. Oförsonligheten i konflikten har även lett till att äldre typer av antisemitiska tankefigurer har återkommit i debatten, till exempel den medeltida föreställningen om att judar dödar barn i ritualmord för att utföra blodoffer. Till exempel anklagades journalisten Donald Boström för att sprida myter i den andan efter att ha publicerat en artikel i Aftonbladet 2009 om att Israel plundrar palestinska barns kroppar på organ. Han fick dock senare upprättelse.

Kritik mot Israels ockupation och förtryck av palestinierna tar sig ibland antisemitiska uttryck enligt klassiska mönster

Den antiisraeliska eller ”progressiva” antisemitismen är den som oftast tar sig uttryck inom den organiserade vänstern i dag. Detta till skillnad från den västerländska extremhögern som på senare tid har allierat sig med Israel mot den upplevda gemensamma muslimska fienden, men där klassisk högerantisemitism likväl ständigt bubblar upp till ytan. Denna nya form av Israelkritik som först märktes under den första intifadan på 1980-talet och främst under den andra i början av 2000-talet döptes snabbt till ”den nya antisemitismen” i västerländsk media. Den fick också den franske filosofen Bernard-Henri Lévy att hävda att antisemitismen under det tjugoförsta århundradet främst kommer att komma från vänster. Ett av de tydligaste uttrycken för den tesen på senare tid är komikern Dieudonné M’bala M’bala i Frankrike.

Antirasism och förintelseförnekelse

Från början var den fransk-kamerunesiske Dieudonné del av en bejublad antirasistisk komikerduo tillsammans med en judisk partner. I början av 2000-talet började han dock intressera sig för historien om slavhandeln och frågan om skadestånd. Den franska vänsterns ointresse för dessa frågor i kombination med det aldrig sinande offentliga intresset för förintelsen gjorde att han började uttrycka alltmer antisemitiska åsikter. Han föll dock slutgiltigt i onåd i och med en sketch som kritiserade den ”amerikansk-sionistiska axeln”, där Dieudonné iförd ortodox judisk klädsel gör en Hitlerhälsning och ropar ”Isra-heil”. Sedan dess har stämningsansökningarna och förbudsförsöken haglat mot Dieudonné. Det har dock inte hindrat honom från att i samarbete med den högerextreme polemikern Alain Soral sprida en alltmer flagrant och konspiratorisk antisemitism till främst invandrarungdomar med bakgrund i de franska kolonierna, bland annat genom att popularisera gesten la quenelle, en nedåtvänd armgest som påminner om en Hitlerhälsning. Han har även ställt upp i lokalval för partiet Liste Anti-Sioniste som 2009 fick störst stöd i fattiga invandrartäta förorter.

Fenomenet Dieudonné sammanfattar väl den nya antisemitismen som tenderar att uttryckas av grupper som själva ofta är offer för rasism eller diskriminering, såsom muslimer i Västeuropa, men vars röster och historier inte tillmäts samma betydelse som judiska sådana. Förintelsens närmast sakrala status i länder som Frankrike har kritiserats även av konservativa judiska intellektuella som akademiledamoten Alain Finkielkraut för att vara en uppenbar källa till antisemitiska konspirationsteorier bland yngre generationer, där många är övertygade om att det är ett påhitt av den judiska ”lobbyn”. Mordet på den 85-åriga förintelseöverlevaren Mireille Knoll i Paris för två veckor sedan, det senaste i en rad antisemitiska hatbrott i Frankrike de senaste åren, vittnar om frågans betydelse.

För vänstern gäller det att i det nya klimatet hålla rent i de egna leden, använda sunt förnuft och inte låta bitterhet och avtrubbning inför en grupps våld göra att giftiga fördomar och stereotyper används i stöd åt en annan.