QUITO I staden med det sagoliknande namnet Montecristi pågår debatter och diskussioner minst tolv timmar per dag. Ledamöter som valdes i mitten av förra året håller på och finslipar ett förslag till ny grundlag för Ecuador. I mitten av detta år ska en folkomröstning hållas och om grundlagförslaget får stöd av väljarna kommer nyval till kongressen att utlysas. Kongressen är inte upplöst men den är ”suspenderad”, den fyller ingen som helst funktion idag eftersom den saknar legitimitet, menar president Correa.
Därför var en ny grundlag den unge vänsterekonomen Rafael Correas främsta vallöfte när han fick nära 57 procent den 26 november 2006. Hans valprogram om en ”medborgarrevolution” blev en politisk katalysator, som i valet till den konstituerande församlingen 2007 mer eller mindre krossade det gamla partiväsendet av korrumperade partier. 81,7 procent av ecuadorianerna röstade för dem som ville ha en ny grundlag, mot den gamla eliten som inte ens fick en femtedel av väljarnas röster. Correas politiska rörelse ”Alianza Pais” (Acuerdo Patria Altiva y Soberana Alianza) fick, tillsammans med den organiserade ursprungsbefolkningen och vänstern, kvalificerad majoritet i den nya församlingen vilket har underlättat det nya författningsarbetet i Montecristi.

Grundlagsarbetet spänner över hela spektrumet av samhällsfrågor. Man kan säga att Ecuador går en liknande väg som Venezuela och Bolivia för att institutionalisera innehållet i vad Correa anser vara förlängningen av sin medborgarrevolution, ”Socialism i det 21:a seklet”. I det 77 sidor långa regeringsprogrammet som Correa lade fram för väljarna 2006 ställde han fem frågor i förgrunden, teman som nu delvis uppfylls i förslaget till den nya grundlagen.
1. En demokratisk och konstitutionell revolution. 2. En etisk revolution; total konfrontation mot korruption. 3. En produktiv och ekonomisk revolution. 4. En hälsovård- och utbildningsrevolution. 5. En revolution för suverän värdighet och latinamerikansk integration.

I författningsarbetet handlar det om att utarbeta texter som utvecklar försvaret av de egna naturresurserna. Ecuador, som är Sydamerikas motsvarighet till turistlandet Costa Rica i Centralamerika, förfogar över några av världens största källor av biodiversitet i Amazonasregionen men med en dramatisk fattigdom och klasskontrast. Landet förfogar över stora sötvatten-, gruv- och oljereserver och är Latinamerikas femte störste oljeproducent.
På Correas politiska program finns en jordreform som ska utvecklas och de tolv ursprungsfolken ska för första gången i republikens historia tillerkännas rättigheter som staten alltid har förvägrat dem. En ny territoriell indelning med mer regional självständighet ska utformas. Eller, som Alberto Acosta, författningsförsamlingens ordförande beskriver den nya grundlagens mål: ”En demokratisk stat som inkluderar och arbetar för att drastiskt minska ojämlikheten i landet”.
– Men det finns starka fiender och även om vi ännu inte har det fått materiellt bättre, så tror vi på presidenten, han är den ende ärlige president det här landet har haft någonsin.
Det säger betongarbetaren Juan, som jag träffar på ett bygge i centrala Quito. Han röstade som majoriteten av ecuadorianerna på Correa och säger att han hyser ett ”uppriktigt klasshat mot ’Banankungen’ Alvaro Noboa” som fick storstryk av Correa i presidentvalet. Efter det förnedrande valnederlaget påstod Noboa att ”djävulen hade arrangerat valfusket som gav Correa valsegern”. Han har sedan dess, via privatägda massmedier, basunerat ut sina beskyllningar mot Correa som anklagas för att vara en ”institutionaliserad diktator”.
Noboa är enligt tidskriften Fortune god för en miljard dollar och äger ett hundratal företag i Ecuador. New York Times kontaktade 2002 anställda på Noboas bananplantager som vittnade om hur varje försök att organisera en fackförening slogs ned och slutade med avsked för de inblandade. Åttaåringar arbetade också på plantagen vilket bekräftade fackets beskyllningar om barnarbete.

Det är dessa krafter som nu påstår att det är det politiskt radikala författningsförslaget som gör att den ekonomiska situationen är högst osäker, att nationella och utländska företag inte vågar investera i landet för rädsla av att bli exproprierade. De ekonomiska sabotagen följer samma politiska mönster som i Venezuela, där hamstring av basfödor som ris, kyckling, mjölk och bönor ska skapa en ideologisk grogrund med kravet om att Correa måste bort.
Precis som i Bolivia har månadslånga skyfall i länen Guayas, Manabí och stillahavskusten förvärrat de ekonomiska problemen för Ecuador. Enligt den förre vice ekonomiminstern Pablo Dávalos, uppgår skadorna, som ett resultat av klimatfenomenet ”La Niñas” härjningar, till ett ekonomiskt värde av 110 miljoner dollar eller två procent av landets BNP. Denna uppgår till 44 miljarder dollar, eller 3.300 dollar per person. Ecuador hade 2007 en ekonomisk tillväxt på 2,7 procent, mer än häften av denna skulle alltså ätas upp bara på grund av översvämningarna.
– Skadorna i jordbruket, som bidrar med 14 procent av BNP, är allvarliga, erkänner Correa. Vi har brist på vete, potatis och mjölkprodukter. Det är inte bara en nedgång i jordbruksproduktionen på grund av regnen, det pågår också en internationell prishöjning på livsmedelsprodukter och en spekulation som vi attackerar på alla fronter. Medelklassen gör sina inköp på storköp medan 84 procent av ecuadorianerna gör sina inköp på jordbruksmarknader och där kommer vi inte att tillåta någon som helst spekulation, varnar Correa.
Men det är lättare sagt än gjort. För Ecuador är dollariserat sedan år 2000 och Correa har klart sagt ifrån att landet, i varje fall inte på kort tid, kommer att byta tillbaka till sin gamla valuta, sucre. I Centralbankens redovisning för 2007 är inkomsterna från de hemskickade pengarna, från miljoner ecuadorianer som arbetar i USA eller Europa, bland de största inkomstposterna för staten. Oljan är också en ekonomisk kronjuvel för Ecuador och grundlagsarbetets mål är att landet tar kontroll över denna strategiska resurs.
– Minimilönen har höjts kraftigt, till 200 dollar per månad, men å andra sidan kostar de viktigaste basförnödenheterna för en tvåbarnsfamilj nära 500 dollar, säger Juan och slår med spettet mot ett gråbetongsblock.
Ska Juan och hans landsfränder kunna bryta ny mark som förvandlar dagens Ecuador av fattigdom och misär till ett land där inte bara turisterna kan njuta av ett av Latinamerikas vackraste och mest fridfulla länder?
Frågan ställer sig många och svaret är att Ecuador har stora möjligheter att kunna utvecklas. Samarbetet inom utbildning och hälsovård med Kuba går framåt. Med Venezuela pågår ett intimt samarbete som har tagit sikte på att Ecuador ska kunna producera och raffinera sitt svarta guld utan att vara beroende av Texaco eller någon av de andra multinationella ”bläckfiskarna”.

Men det finns en oro för grannlandet Colombia i norr, som alltmer utvecklas till vad ecuadorianerna kallar för ”Andernas Israel”. Den första preventiva krigsaktionen i Latinamerika, uppbackad av USA, från ett grannland blev ett faktum den 1 mars. Frågan är vad som kommer härnäst, när USA i slutet av 2009 tvingas lämna flygbasen i La Manta?

USA-bas upphör 2009

1999 tvingades USA lämna en av de mest strategiska geografiska punkterna i världen, Panamakanalen. Pentagon behövde ersättning för sin förlust av sin framskjutna ”utsiktspunkt”. Förhandlingar inleddes parallellt med El Salvador, Aruba och Curaçao samt Ecuador som accepterade tioårskontrakt. I Ecuadors fall handlade det om den stora Mantabasen.
Men i november 2009 kommer Mantabasen vid Stillahavskusten och vid gränsen till Colombia att övergå i den ecuadorianska militärens ägo. USA och Pentagon förlorar sin kanske mest strategiska bas för den västliga hemisfären, ord som inte är mina utan det Södra Militärkommandots högsta officerare.