Det finns ett område i Caracas som heter 23 de Enero. Det heter så för att den 23 januari 1958 störtades en långvarig diktatur i Venezuela. Samma 23 januari ockuperades också ett område med nybyggda höghus, på en kulle i centrala Caracas.
Då fanns det förväntningar och hopp om demokrati, utveckling och välfärd. Det krossades snart av repression och fortsatt fattigdom. Området 23 de Enero blev en liten ö av motstånd och kamp.
Jag pratar med folk i området, tre år efter det att president Hugo Chávez utsattes för en kupp och kidnappades, för att sedan lämnas tillbaka efter en aldrig förr skådad massmobilisering av människor som krävde det. Här stöder alla El Proceso, förändringsprocessen, som Chávez startat. Det de själva för fram som de stora förändringarna är att människor har fått en värdighet som de inte hade innan. De blir behandlade som människor för första gången någonsin. De har fått en möjlighet att tala för sig själva och deras röster räknas. Innan var det bara de rika som räknades. Och de har fått en möjlighet att delta i processen – den är deras, de är medansvariga för att den fungerar. Om den inte gör det så är vi medskyldiga, säger en ung man jag pratar med.

Kritik finns det också, i mängder, och tusentals förslag på hur man kan göra saker bättre. Man stöder processen men definitivt inte allt som händer i den. För processen är ständigt kringskuren, inte bara av oppositionen utan av trög byråkrati och interna konflikter, kamp om positioner och revir.
Men skulle de tvingas gå ut för att återinsätta en kidnappad president skulle de göra det igen, precis som de gjorde för tre år sedan. För president Chávez har varit lojal mot dem som valde honom, och därför är de lojala tillbaka. Förhoppningar om en bättre framtid; utbildning, omfördelning och deltagande demokrati grusades inte dagen efter han blev vald. Det har varat i flera år nu. Och här kommer Venezuela att fira, och minnas att de, otrolig nog, övervann en statskupp.