Men många hoppas på mer än så: att Magyar ska leda vägen till en demokratisk restaurering av landet. Då Tisza vunnit en majoritet stor nog att ändra landets författning är det en möjlighet.

Risken är att historien upprepar sig – med ett nytt ansikte.

Att Péter Magyar inte är Viktor Orbán är en bra sak: det korrupta nätverket som styrt landet utmanas nu på allvar. Men kommer Magyar att stärka de institutioner som Fidesz gröpt ur under sin tid vid makten? Eller kommer han falla för frestelsen att byta ut Orbáns oligarker och underhuggare mot sina egna?

För att svara på frågan behöver vi ha en teori om autokratisering. Tre perspektiv är särskilt relevanta.

Det första rör ideologi. Enligt denna förklaring drivs autokratisering av extremism, där det politiska spektrumet ses som en ”hästsko”, där ytterkanterna möts i sitt förakt för den liberala demokratin. Om denna teori stämmer, bör vi inte oroa oss särskilt mycket. Magyar och hans parti Tisza är mitten-höger och relativt nära mittfåran. Även om Magyar har varit medlem i Fidesz, har han tydligt signalerat avstånd till många av dess mer radikala uppfattningar.

Det andra rör populism. Här förklaras autokratisering av en strategi där ledare gör anspråk på att representera ”folkets vilja” mot korrupta ”eliter” inom ”den djupa staten”. Även denna teori ger oss visst hopp. Magyar har förvisso populistiska tendenser, men beskrivs generellt inte som populist, utan som en ”insider” och ”EU-vänlig”. Tisza vill införa mandatperioder för valda politiker och har även föreslagit att premiärministern högst ska kunna tjänstgöra i högst två mandatperioder. Detta är klassisk antipopulism.

Det tredje perspektivet handlar om partiets struktur. Här förklaras autokratisering av ”personalistiska” partier, som domineras av en person. När det sker finns det ingen intern opposition, och partiledaren kan stärka den exekutiva makten och eliminera institutioner som står i vägen för personens ambitioner. Resonemanget är att partiledare till sin natur (generellt sett) är ambitiösa och makthungriga. När det saknas interna barriärer för deras ambitioner, så kommer de att använda makten till att ytterligare stärka sin makt på institutionernas bekostnad.

Om denna teori stämmer kommer Ungern inte att bli mer demokratiskt på sikt. Péter Magyar har nämligen etablerat en mycket stark personalistisk kontroll över sitt parti. Tisza var ett existerande parti som Magyar gick med i, men som han helt tagit över. Möjligen kommer en del institutioner tillfälligt att stärkas när den tidigare politiska eliten rensas ut, men på sikt kommer Magyar att etablera en lika stark eller kanske ännu starkare kontroll över Ungern än vad Orbán hade.

Vilken eller vilka av dessa teorier som stämmer vet vi inte. Men den tredje, strukturella teorin, tycks ha ett större empiriskt stöd än de andra två, och diskuteras i boken The origins of elected strongmen (2024). I ljuset av det blir Ungern ett avgörande testfall. Om Ungerns institutioner stärks under Magyars första mandatperiod, talar det emot teorin om personalism. Men risken är att historien upprepar sig – med ett nytt ansikte.

Att Orbán förlorar makten är ett genombrott. Men det är först nu den verkliga prövningen börjar.