Inrikes/Nyheter 05 juni, 2020

Ekofascismens nya gryning

I spåren av coronapandemin har nyheter om att naturen återställts florerat på sociala medier. Men avsändaren pekas ut som en gryende ekofascistisk rörelse, som tycks blir större och farligare. Flamman undersöker extremhögerns nygamla ideologi.

Delfiner i Venedigs kanaler, fyrdubblat antal björnar i nationalparker, hjortar som vilade på motorvägar och luftföroreningar som försvann över städer så att berg återigen blev synliga i horisonten. Coronapandemins begränsning av resursanvändning och resande tycktes återställa naturen till ett slags ursprung.

I slutet på mars, strax efter att Storbritannien stängt ned samhället för att begränsa spridningen av corona, började klistermärken med klimataktivistorganisationen Extinction Rebellion som avsändare dyka upp på gator, i busskurer och på lyktstolpar. Klistermärkena proklamerade ”Corona is the cure, humans are the disease”. Budskapet spreds också via Twitter, där det retweetades och gillades hundratusentals gånger. Samtidigt var kritiken mot organisationen massiv, vid tillfället hade över 16 000 människor redan dött i viruset, och XR kallades fascister.

Kort därpå gick organisationen ut och dementerade att de var avsändare av klistermärkena, och tog avstånd från innebörden.

Inte heller fanns det några delfiner i Venedigs kanaler, eller hjortar som vilade på motorvägar. Så sent som i förra veckan publicerades en undersökning av nyhetssajten Axios som visade att falska nyheter under coronapandemin spridits rekordsnabbt. Vanligtvis tar det runt ett halvår för att rykten och myter ska röra sig från obskyra nätforum till de breda sociala medierna. Under pandemin har det tagit mellan tre och fjorton dygn.

Vem än avsändaren av de falska nyheterna och klistermärkena var, så hade de nått ut med sitt budskap.

Och det var, enligt australienska vetenskapsskribenten Ketan Joshi, en fråga om vad han kallar för ”lat ekofascism”. Via nätforum, memes och sociala medier spreds idén om att coronaviruset helade jorden från mänskligheten. Enligt Ketan Joshi är detta en något förklädd rasistisk föreställning om att människor – vissa människor – behöver rensas ut från jorden för att naturen ska kunna återgå till, ja, det så kallat naturliga. Det är en ännu marginaliserad strömning inom dagens högerextrema fält – i jämförelse med den betydligt större majoriteten av klimatförnekare – men dess konturer tycks bli allt tydligare.

– Den främsta trenden inom extremhögern är klimatförnekande och stöd för förbränning av fossila bränslen. Men det finns också en mindre strömning där klimatkrisen erkänns nominellt, och nationen och stängda gränser framställs som lösningen på problemet. I Sverige är den frånvarande, men i till exempel Frankrike är den helt dominerande, säger Andreas Malm.

Han är aktivist och humanekolog. Strax innan coronapandemin bröt ut lämnade han tillsammans med skrivarkollektivet The Zetkin collective in ett bokmanus som handlar om högerextrema i relation till klimatkrisen.

Växande hot Efter terrorattentatet i Christchurch i mars 2019 kom det fram att gärningsmannen definierade sig själv som ekofascist, och skulle ”rensa ut” muslimer. Det högerextrema hotet mot bland annat muslimer är stort. Foto: Vincent Yu/AP/TT.

Efter terrorattentatet i Christchurch i mars 2019 kom det fram att gärningsmannen definierade sig själv som ekofascist, och skulle ”rensa ut” muslimer. Det högerextrema hotet mot bland annat muslimer är stort. Foto: Vincent Yu/AP/TT.

Ekofascismen, som av sina egna anhängare ofta kallas ”deep ecology”, handlar om att klimatkrisen formuleras efter en problemformulering om att jorden är överbefolkad, och att vissa populationer och kroppar – inte sällan från Asien eller Afrika – utgör roten till problemet. Ofta utifrån en malthusiansk teori om att befolkningen ökar mycket snabbare än produktionen av resurser, vilket skapar ofrånkomlig svält.

Jag är lite skeptisk till att det är den ekologiska krisen i sig de agerar utifrån. Jag tror snarare att alla extremhögerdåd växer i kraft som ett uttryck för den allmänna fascistoidiseringen. De ekologiska elementen i manifesten var rena ad hoc tillägg, de har bara hakat på ett miljöengagemang på sitt grundläggande rasistiska hat.

På så vis kan ekofascismen bland annat förespråka att inte skicka bistånd till fattiga länder, för att de svältkatastrofer de drabbas av alltså gör gott för planeten, återställer ordningen och ser till att delfinerna återvänder till Venedigs kanaler.

Ekofascismen är internationellt sett en slags paraplyideologi, och rörelsen är splittrad mellan olika falanger, men kännetecknas, enligt brittiska journalisten Sarah Manavis, ofta av veganism, vit nationalism, rasism, antisemitism och ett passionerat intresse för nordisk mytologi. Kort sagt samlas de kring en etnonationalistisk idé om att människans essens är förbunden med platsen man ”kommer ifrån”.

– Man accepterar ingenting från vetenskapligt håll om vad som driver på klimatförändringarna, utan att det till exempel är Mellanöstern som skapar utsläpp. Det fungerar som ett skydd för att objektivt leda bort problemen från källorna till problemen, och istället leda dem till invandrare, säger Andreas Malm.

Ekofascismen har också på senare tid utmärkt sig som allt mer livsfarlig. Den 15 mars förra året gick en man in i Masjid al Noor-moskén i staden Christchurch på Nya Zeeland under fredagsbönen, och sedan vidare till Linwood Islamic Centre, med ett automatvapen. Totalt mördades 51 personer i terrorattentatet, och ytterligare minst 50 personer skadades. Attentatsmannen live­streamade händelseförloppet, och hade sedan tidigare publicerat ett högerextremt manifest. Där definierade han sig själv som just ekofascist. Viljan att rensa ut muslimer, menade han, var för planetens skull.

Andreas Malm är klimataktivist och humanekolog. Han är del av gruppen The Zetkin collective som skrivit om extremhögerns relation till klimatkrisen. Foto: Pontus Lundahl/TT..

Andreas Malm är klimataktivist och humanekolog. Han är del av gruppen The Zetkin collective som skrivit om extremhögerns relation till klimatkrisen. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Ett knappt halvår senare inträffade ytterligare ett rasistiskt motiverat terror­attentat. I augusti 2019 skjöt en 21-årig man ihjäl 22 människor och skadade ytterligare 24 i El Paso. Även han publicerar ett manifest kallat An inconvenient truth, en blinkning till Al Gores dokumentär om klimatförändringarna från 2006. Vidare menade attentatsmannen att man ”genom att göra sig av med tillräckligt många människor kan uppnå ett mer klimatvänligt sätt att leva”. Hans terrordåd i El Paso var ett sätt att stoppa den ”spansktalande invasionen av Texas”.

– Jag är lite skeptisk till att det är den ekologiska krisen i sig de agerar utifrån. Jag tror snarare att alla extremhögerdåd växer i kraft som ett uttryck för den allmänna fascistoidiseringen. De ekologiska elementen i manifesten var rena ad hoc tillägg, de har bara hakat på ett miljöengagemang på sitt grundläggande rasistiska hat, säger Andreas Malm.

Att ekologin har smugit sig in i de högerextremas idévärld kan alltså enligt honom snarare vara ett tecken i tiden, ett sätt för högerextrema att orientera sig och sina dåd i den samhälleliga kontext de verkar i. Samtidigt, poängterar han, finns det inget säkert sätt att skilja ett genuint miljöengagemang från ett falskt.

Och oavsett kan den typen av dåd också vändas på. Högerifrån kallas miljöaktivister inte sällan för fascister, och dådet i El Paso öppnade för att till exempel Trumpadministrationen kunde påtala att det handlade om en ”galen hippie med mer gemensamt med PETA än med Donald Trump”, som Vita husets rådgivare Kellyanne Conway sade strax efter attentatet, då kritiker pekat på sambandet mellan Trumps rasism och massmordet på latinamerikaner.

Kopplingen mellan Hitlers tredje rike och ekofascismen är många, och går åt båda håll. Från en tidig tysk nationalistisk miljörörelse fick Hitlerjugend både svastikan och pojkscoutsestetiken. Foto: Bundesarchiv.

Kopplingen mellan Hitlers tredje rike och ekofascismen är många, och går åt båda håll. Från en tidig tysk nationalistisk miljörörelse fick Hitlerjugend både svastikan och pojkscoutsestetiken. Foto: Bundesarchiv.

Men ekofascismens rötter har en betydligt mörkare historia än i djuraktivismen. Den går via bland annat finska ekologen Pentti Linkola, nämnd i skytten i Christchurchs manifest, som varit en central figur för skapandet av ideologins moderna ramverk. Han förespråkar ett totalitärt elitstyrt samhälle, med en slags medeltidsstandard och strikt begränsad konsumtion. Därtill en kraftig befolkningsminskning, massmord och steriliseringar av dem som inte tillhör den ariska rasen.

Linkola avled för en dryg månad sedan, men hans föregångare är många. Längre tillbaka pekas amerikanen Madison Grant, god vän till president Theodore Roosevelt, ut som en av grundarna till rörelsen. Grant startade organisationer för att skydda skogar och den amerikanska buffeln, och talade samtidigt för en renlärig rasbiologi i sin bok The passing of the great race från 1916, om hur den nordiska rasen var hotad.

Det finns också en mindre strömning där klimatkrisen erkänns nominellt, och nationen och stängda gränser framställs som lösningen på problemet.

Enligt forskaren och aktivisten Peter Staudenmaier är också ekofascismen så förbunden med så väl antroposofin som nationalsocialismen att de är svåra att skilja åt. De senare två har båda sina rötter i blandningen av nationalism, högerpopulism och ett tidigt romantiskt miljöskyddsintresse där det även finns utrymme för en slags esoterisk andlighet, som växte fram under nationalromantiken i slutet av 1800-talet.

Samtida med Grant var nämligen också antroposofins grundare Rudolf Steiner, som föreläste om olika folksjälar och hur den nordiska andens mysterier var en särskilt utvecklad form av etnisk andlighet. Staudenmaier menar att denna tidiga antroposofi utövade ett markant inflytande i den framväxande gröna fascismen i Tyskland.

För särskilt central i förståelsen av eko­fascismen är just nationalsocialismen i Tyskland. Enligt den brittiska journalisten Sarah Manavis är en gemensam nämnare också de återkommande referenserna och associationerna till den nazistiska språkvärlden och Tredje rikets retorik. Pentti Linkola, och flera efter honom, har snarare än förnekat Förintelsen tvärtom menat att det var en ”effektiv utrensning” och något värt att beundra som metod för att åstadkomma en grönare planet.

Nationalsocialismen i sin tur fick mycket från den tidens miljörörelser. Under det tidiga 1900-talet ägnade sig den tyska ungdomsrörelsen Wandervögel åt just naturromantik, nationalism och kritik mot industrialisering. Delar av rörelsen skulle komma att uppgå i Hitlerjugend på 30-talet, och därifrån kom också så väl svastikan som pojkscouts­estetiken.

Det var under nationalromantiken kring förra sekelskiftet som den tidiga ekofascismen och nationalsocialismen växte fram. Än i dag är passionen för nordisk mytologi en del av den ekofascistiska rörelsen. Foto: Mårten Eskil Winge/Nationalmuseum.

Det var under nationalromantiken kring förra sekelskiftet som den tidiga ekofascismen och nationalsocialismen växte fram. Än i dag är passionen för nordisk mytologi en del av den ekofascistiska rörelsen. Foto: Mårten Eskil Winge/Nationalmuseum.

Ett ofta återkommande begrepp inom ekofascismen i dag är ”Blut und Boden”, blod och jord, som även var del av Nazitysklands retorik och myntades av nazisten Walther Darré, men där man vävt in begreppet i en ekologisk kontext. Frasen kan, enligt Sarah Manavis, på så vis syfta till en vilja att nationen ska bestå av människor som ”hör till” (blod) och inom dess gränser bevara landskapet med ekologiska principer (jord).

Men Manavis menar också att vi i och med attentatsmannen i Christchurch fick syn på en ny typ av ekofascism, eller åtminstone blev rörelsen en mer synlig del av en tidigare marginaliserad och splittrad företeelse i extremhögern.

Och de högerextrema är i ständig rörelse, och snarare än bilden av den utstötta, unga nazisten som sitter på sin kammare och skriver manifest i sin ensamhet – så är de högerextrema attentatsmännen trots allt sammanlänkade. Nätverk som 8chan och 4chan sprider ut åsikterna i bredare kanaler, där ekofascistiska teorier florerar liksom memes som ”save trees, not refugees” och ofta refererar de till varandra i sina manifest. Enligt såväl Säpo som en intern EU-rapport är hotet om högerextrema terrordåd högt, med bakgrund av bland annat El Paso och Christchurch.

Men än så länge är det fortsatt klimatförnekarna som utgör en övervägande majoritet av extremhögern. AfD i Tyskland försvarar kolgruvor och hetsar mot muslimer, Vox i Spanien förnekar klimatet och vill se murar mot Afrika. För att inte tala om Bolsonaro och Trump. Krafterna högerut är starka, och går hand i hand med den fossila industrin. Anledningen, tror Andreas Malm, är högerns relation till nationens resurser.

– Extremhögern uppfattar kol och olja som en nationell resurs som nationen har rätt till. De har av någon anledning mycket enklare att känna så för saker som är fast i marken, än för till exempel vind och solenergi. Olja och kol uppfattas som något arv, som ger nationen en kropp, säger han.

Men klimatförnekelsen handlar också om hur marknadsliberala tankesmedjor i USA, påhejade av fossilbranschen, under 90-talet gjorde vad de kunde för att så tvivel om klimatforskningen. Innan dess hade det funnits en relativt stabil samsyn i hela det politiska spektrat om att klimathotet var på allvar, även om några konkreta åtgärder inte direkt kan sägas sattes in. Men när frågan lyftes till FN-nivå och klimatförhandlingar inleddes svängde opinionen med desinformationskampanjer från konservativa rörelser och fossilindustrin.

– Om man förstår extremhögern som försvarare av privilegier så är ju detta en del av den kampen, säger Andreas Malm.

Men trots de mycket starka krafterna bakom klimatförnekelsen så finns det tecken på att pendeln alltså börjat svänga. Nationell Samling i Frankrike är ett exempel, där partiet gått från total klimatförnekelse till en ekofascistiskt orienterad bana, där stängda gränser förespråkas som lösningen på klimatkrisen.

I slutändan kanske hela Sverige står i brand och då måste de bli gröna nationalister.

Även inom Alt-rightrörelsen, som är en fossilvänlig gren av extremhögern, har dess amerikanska grundare Richard Spencer i sitt manifest ”Unite the right” från 2017 påtalat klimatfrågan. Där har han signalerat försök om att överbrygga sprickan mellan ekofascisterna och klimatförnekarna. Men extremhögern är, enligt Andras Malm, en splittrad rörelse och i och med coronapandemin är det svårt att peka på hur det kommer att gå för de olika falangerna.

– Det är komplext och motstridigt. Och nu under corona har det både framkallat rasistiska utbrott mot svarta och kineser, samtidigt som man ser en tendens av att exremhögern blir åsidosatt och tappar fotfäste. Än så länge finns det inga tecken på att det är de som går vinnande ur krisen, säger han.

Men däremot är det desto tydligare vilka som är förlorarna. I både Storbritannien och USA dör svarta och asiatiska läkare och sjuksköterskor i högre grad i jämförelse med sina vita kollegor. Och generellt dör afro- och latinamerikaner i betydligt större omfattning än vita i USA. Det är givetvis en fråga om klass – trångboddhet, riskfyllda arbeten och eftersatt eller otillräcklig sjukvård pekas ut som de främsta bakomliggande orsakerna till de höga dödstalen bland den icke-vita befolkningen. Detta faktum, korsat med en särskikt tacksam grogrund för falska nyheter, snabbspridda rasistiska memes – som visserligen kan delas både naivt och ironiskt, men där effekten blir densamma – och högerextrema män med vapen, har potential att innebära en farlig ekofascistisk rörelse där vissa människor anses kunna offras när klimatkrisen, och dess flyktingar, blir allt mer påtaglig i västvärlden.

– Vissa förutspår att extremhögern slår in på det här spåret mer när det blir allt svårare att förneka klimatkrisen. Men det ser olika ut i olika länder. Sverigedemokraterna är helt fastbundna till klimatförnekandet. I slutändan kanske hela Sverige står i brand och då måste de bli gröna nationalister, säger Andreas Malm.

Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr