Inrikes/Nyheter 05 juni, 2020

Ekofascismens nya gryning

I spåren av coronapandemin har nyheter om att naturen återställts florerat på sociala medier. Men avsändaren pekas ut som en gryende ekofascistisk rörelse, som tycks blir större och farligare. Flamman undersöker extremhögerns nygamla ideologi.

Delfiner i Venedigs kanaler, fyrdubblat antal björnar i nationalparker, hjortar som vilade på motorvägar och luftföroreningar som försvann över städer så att berg återigen blev synliga i horisonten. Coronapandemins begränsning av resursanvändning och resande tycktes återställa naturen till ett slags ursprung.

I slutet på mars, strax efter att Storbritannien stängt ned samhället för att begränsa spridningen av corona, började klistermärken med klimataktivistorganisationen Extinction Rebellion som avsändare dyka upp på gator, i busskurer och på lyktstolpar. Klistermärkena proklamerade ”Corona is the cure, humans are the disease”. Budskapet spreds också via Twitter, där det retweetades och gillades hundratusentals gånger. Samtidigt var kritiken mot organisationen massiv, vid tillfället hade över 16 000 människor redan dött i viruset, och XR kallades fascister.

Kort därpå gick organisationen ut och dementerade att de var avsändare av klistermärkena, och tog avstånd från innebörden.

Inte heller fanns det några delfiner i Venedigs kanaler, eller hjortar som vilade på motorvägar. Så sent som i förra veckan publicerades en undersökning av nyhetssajten Axios som visade att falska nyheter under coronapandemin spridits rekordsnabbt. Vanligtvis tar det runt ett halvår för att rykten och myter ska röra sig från obskyra nätforum till de breda sociala medierna. Under pandemin har det tagit mellan tre och fjorton dygn.

Vem än avsändaren av de falska nyheterna och klistermärkena var, så hade de nått ut med sitt budskap.

Och det var, enligt australienska vetenskapsskribenten Ketan Joshi, en fråga om vad han kallar för ”lat ekofascism”. Via nätforum, memes och sociala medier spreds idén om att coronaviruset helade jorden från mänskligheten. Enligt Ketan Joshi är detta en något förklädd rasistisk föreställning om att människor – vissa människor – behöver rensas ut från jorden för att naturen ska kunna återgå till, ja, det så kallat naturliga. Det är en ännu marginaliserad strömning inom dagens högerextrema fält – i jämförelse med den betydligt större majoriteten av klimatförnekare – men dess konturer tycks bli allt tydligare.

– Den främsta trenden inom extremhögern är klimatförnekande och stöd för förbränning av fossila bränslen. Men det finns också en mindre strömning där klimatkrisen erkänns nominellt, och nationen och stängda gränser framställs som lösningen på problemet. I Sverige är den frånvarande, men i till exempel Frankrike är den helt dominerande, säger Andreas Malm.

Han är aktivist och humanekolog. Strax innan coronapandemin bröt ut lämnade han tillsammans med skrivarkollektivet The Zetkin collective in ett bokmanus som handlar om högerextrema i relation till klimatkrisen.

Växande hot Efter terrorattentatet i Christchurch i mars 2019 kom det fram att gärningsmannen definierade sig själv som ekofascist, och skulle ”rensa ut” muslimer. Det högerextrema hotet mot bland annat muslimer är stort. Foto: Vincent Yu/AP/TT.

Efter terrorattentatet i Christchurch i mars 2019 kom det fram att gärningsmannen definierade sig själv som ekofascist, och skulle ”rensa ut” muslimer. Det högerextrema hotet mot bland annat muslimer är stort. Foto: Vincent Yu/AP/TT.

Ekofascismen, som av sina egna anhängare ofta kallas ”deep ecology”, handlar om att klimatkrisen formuleras efter en problemformulering om att jorden är överbefolkad, och att vissa populationer och kroppar – inte sällan från Asien eller Afrika – utgör roten till problemet. Ofta utifrån en malthusiansk teori om att befolkningen ökar mycket snabbare än produktionen av resurser, vilket skapar ofrånkomlig svält.

Jag är lite skeptisk till att det är den ekologiska krisen i sig de agerar utifrån. Jag tror snarare att alla extremhögerdåd växer i kraft som ett uttryck för den allmänna fascistoidiseringen. De ekologiska elementen i manifesten var rena ad hoc tillägg, de har bara hakat på ett miljöengagemang på sitt grundläggande rasistiska hat.

På så vis kan ekofascismen bland annat förespråka att inte skicka bistånd till fattiga länder, för att de svältkatastrofer de drabbas av alltså gör gott för planeten, återställer ordningen och ser till att delfinerna återvänder till Venedigs kanaler.

Ekofascismen är internationellt sett en slags paraplyideologi, och rörelsen är splittrad mellan olika falanger, men kännetecknas, enligt brittiska journalisten Sarah Manavis, ofta av veganism, vit nationalism, rasism, antisemitism och ett passionerat intresse för nordisk mytologi. Kort sagt samlas de kring en etnonationalistisk idé om att människans essens är förbunden med platsen man ”kommer ifrån”.

– Man accepterar ingenting från vetenskapligt håll om vad som driver på klimatförändringarna, utan att det till exempel är Mellanöstern som skapar utsläpp. Det fungerar som ett skydd för att objektivt leda bort problemen från källorna till problemen, och istället leda dem till invandrare, säger Andreas Malm.

Ekofascismen har också på senare tid utmärkt sig som allt mer livsfarlig. Den 15 mars förra året gick en man in i Masjid al Noor-moskén i staden Christchurch på Nya Zeeland under fredagsbönen, och sedan vidare till Linwood Islamic Centre, med ett automatvapen. Totalt mördades 51 personer i terrorattentatet, och ytterligare minst 50 personer skadades. Attentatsmannen live­streamade händelseförloppet, och hade sedan tidigare publicerat ett högerextremt manifest. Där definierade han sig själv som just ekofascist. Viljan att rensa ut muslimer, menade han, var för planetens skull.

Andreas Malm är klimataktivist och humanekolog. Han är del av gruppen The Zetkin collective som skrivit om extremhögerns relation till klimatkrisen. Foto: Pontus Lundahl/TT..

Andreas Malm är klimataktivist och humanekolog. Han är del av gruppen The Zetkin collective som skrivit om extremhögerns relation till klimatkrisen. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Ett knappt halvår senare inträffade ytterligare ett rasistiskt motiverat terror­attentat. I augusti 2019 skjöt en 21-årig man ihjäl 22 människor och skadade ytterligare 24 i El Paso. Även han publicerar ett manifest kallat An inconvenient truth, en blinkning till Al Gores dokumentär om klimatförändringarna från 2006. Vidare menade attentatsmannen att man ”genom att göra sig av med tillräckligt många människor kan uppnå ett mer klimatvänligt sätt att leva”. Hans terrordåd i El Paso var ett sätt att stoppa den ”spansktalande invasionen av Texas”.

– Jag är lite skeptisk till att det är den ekologiska krisen i sig de agerar utifrån. Jag tror snarare att alla extremhögerdåd växer i kraft som ett uttryck för den allmänna fascistoidiseringen. De ekologiska elementen i manifesten var rena ad hoc tillägg, de har bara hakat på ett miljöengagemang på sitt grundläggande rasistiska hat, säger Andreas Malm.

Att ekologin har smugit sig in i de högerextremas idévärld kan alltså enligt honom snarare vara ett tecken i tiden, ett sätt för högerextrema att orientera sig och sina dåd i den samhälleliga kontext de verkar i. Samtidigt, poängterar han, finns det inget säkert sätt att skilja ett genuint miljöengagemang från ett falskt.

Och oavsett kan den typen av dåd också vändas på. Högerifrån kallas miljöaktivister inte sällan för fascister, och dådet i El Paso öppnade för att till exempel Trumpadministrationen kunde påtala att det handlade om en ”galen hippie med mer gemensamt med PETA än med Donald Trump”, som Vita husets rådgivare Kellyanne Conway sade strax efter attentatet, då kritiker pekat på sambandet mellan Trumps rasism och massmordet på latinamerikaner.

Kopplingen mellan Hitlers tredje rike och ekofascismen är många, och går åt båda håll. Från en tidig tysk nationalistisk miljörörelse fick Hitlerjugend både svastikan och pojkscoutsestetiken. Foto: Bundesarchiv.

Kopplingen mellan Hitlers tredje rike och ekofascismen är många, och går åt båda håll. Från en tidig tysk nationalistisk miljörörelse fick Hitlerjugend både svastikan och pojkscoutsestetiken. Foto: Bundesarchiv.

Men ekofascismens rötter har en betydligt mörkare historia än i djuraktivismen. Den går via bland annat finska ekologen Pentti Linkola, nämnd i skytten i Christchurchs manifest, som varit en central figur för skapandet av ideologins moderna ramverk. Han förespråkar ett totalitärt elitstyrt samhälle, med en slags medeltidsstandard och strikt begränsad konsumtion. Därtill en kraftig befolkningsminskning, massmord och steriliseringar av dem som inte tillhör den ariska rasen.

Linkola avled för en dryg månad sedan, men hans föregångare är många. Längre tillbaka pekas amerikanen Madison Grant, god vän till president Theodore Roosevelt, ut som en av grundarna till rörelsen. Grant startade organisationer för att skydda skogar och den amerikanska buffeln, och talade samtidigt för en renlärig rasbiologi i sin bok The passing of the great race från 1916, om hur den nordiska rasen var hotad.

Det finns också en mindre strömning där klimatkrisen erkänns nominellt, och nationen och stängda gränser framställs som lösningen på problemet.

Enligt forskaren och aktivisten Peter Staudenmaier är också ekofascismen så förbunden med så väl antroposofin som nationalsocialismen att de är svåra att skilja åt. De senare två har båda sina rötter i blandningen av nationalism, högerpopulism och ett tidigt romantiskt miljöskyddsintresse där det även finns utrymme för en slags esoterisk andlighet, som växte fram under nationalromantiken i slutet av 1800-talet.

Samtida med Grant var nämligen också antroposofins grundare Rudolf Steiner, som föreläste om olika folksjälar och hur den nordiska andens mysterier var en särskilt utvecklad form av etnisk andlighet. Staudenmaier menar att denna tidiga antroposofi utövade ett markant inflytande i den framväxande gröna fascismen i Tyskland.

För särskilt central i förståelsen av eko­fascismen är just nationalsocialismen i Tyskland. Enligt den brittiska journalisten Sarah Manavis är en gemensam nämnare också de återkommande referenserna och associationerna till den nazistiska språkvärlden och Tredje rikets retorik. Pentti Linkola, och flera efter honom, har snarare än förnekat Förintelsen tvärtom menat att det var en ”effektiv utrensning” och något värt att beundra som metod för att åstadkomma en grönare planet.

Nationalsocialismen i sin tur fick mycket från den tidens miljörörelser. Under det tidiga 1900-talet ägnade sig den tyska ungdomsrörelsen Wandervögel åt just naturromantik, nationalism och kritik mot industrialisering. Delar av rörelsen skulle komma att uppgå i Hitlerjugend på 30-talet, och därifrån kom också så väl svastikan som pojkscouts­estetiken.

Det var under nationalromantiken kring förra sekelskiftet som den tidiga ekofascismen och nationalsocialismen växte fram. Än i dag är passionen för nordisk mytologi en del av den ekofascistiska rörelsen. Foto: Mårten Eskil Winge/Nationalmuseum.

Det var under nationalromantiken kring förra sekelskiftet som den tidiga ekofascismen och nationalsocialismen växte fram. Än i dag är passionen för nordisk mytologi en del av den ekofascistiska rörelsen. Foto: Mårten Eskil Winge/Nationalmuseum.

Ett ofta återkommande begrepp inom ekofascismen i dag är ”Blut und Boden”, blod och jord, som även var del av Nazitysklands retorik och myntades av nazisten Walther Darré, men där man vävt in begreppet i en ekologisk kontext. Frasen kan, enligt Sarah Manavis, på så vis syfta till en vilja att nationen ska bestå av människor som ”hör till” (blod) och inom dess gränser bevara landskapet med ekologiska principer (jord).

Men Manavis menar också att vi i och med attentatsmannen i Christchurch fick syn på en ny typ av ekofascism, eller åtminstone blev rörelsen en mer synlig del av en tidigare marginaliserad och splittrad företeelse i extremhögern.

Och de högerextrema är i ständig rörelse, och snarare än bilden av den utstötta, unga nazisten som sitter på sin kammare och skriver manifest i sin ensamhet – så är de högerextrema attentatsmännen trots allt sammanlänkade. Nätverk som 8chan och 4chan sprider ut åsikterna i bredare kanaler, där ekofascistiska teorier florerar liksom memes som ”save trees, not refugees” och ofta refererar de till varandra i sina manifest. Enligt såväl Säpo som en intern EU-rapport är hotet om högerextrema terrordåd högt, med bakgrund av bland annat El Paso och Christchurch.

Men än så länge är det fortsatt klimatförnekarna som utgör en övervägande majoritet av extremhögern. AfD i Tyskland försvarar kolgruvor och hetsar mot muslimer, Vox i Spanien förnekar klimatet och vill se murar mot Afrika. För att inte tala om Bolsonaro och Trump. Krafterna högerut är starka, och går hand i hand med den fossila industrin. Anledningen, tror Andreas Malm, är högerns relation till nationens resurser.

– Extremhögern uppfattar kol och olja som en nationell resurs som nationen har rätt till. De har av någon anledning mycket enklare att känna så för saker som är fast i marken, än för till exempel vind och solenergi. Olja och kol uppfattas som något arv, som ger nationen en kropp, säger han.

Men klimatförnekelsen handlar också om hur marknadsliberala tankesmedjor i USA, påhejade av fossilbranschen, under 90-talet gjorde vad de kunde för att så tvivel om klimatforskningen. Innan dess hade det funnits en relativt stabil samsyn i hela det politiska spektrat om att klimathotet var på allvar, även om några konkreta åtgärder inte direkt kan sägas sattes in. Men när frågan lyftes till FN-nivå och klimatförhandlingar inleddes svängde opinionen med desinformationskampanjer från konservativa rörelser och fossilindustrin.

– Om man förstår extremhögern som försvarare av privilegier så är ju detta en del av den kampen, säger Andreas Malm.

Men trots de mycket starka krafterna bakom klimatförnekelsen så finns det tecken på att pendeln alltså börjat svänga. Nationell Samling i Frankrike är ett exempel, där partiet gått från total klimatförnekelse till en ekofascistiskt orienterad bana, där stängda gränser förespråkas som lösningen på klimatkrisen.

I slutändan kanske hela Sverige står i brand och då måste de bli gröna nationalister.

Även inom Alt-rightrörelsen, som är en fossilvänlig gren av extremhögern, har dess amerikanska grundare Richard Spencer i sitt manifest ”Unite the right” från 2017 påtalat klimatfrågan. Där har han signalerat försök om att överbrygga sprickan mellan ekofascisterna och klimatförnekarna. Men extremhögern är, enligt Andras Malm, en splittrad rörelse och i och med coronapandemin är det svårt att peka på hur det kommer att gå för de olika falangerna.

– Det är komplext och motstridigt. Och nu under corona har det både framkallat rasistiska utbrott mot svarta och kineser, samtidigt som man ser en tendens av att exremhögern blir åsidosatt och tappar fotfäste. Än så länge finns det inga tecken på att det är de som går vinnande ur krisen, säger han.

Men däremot är det desto tydligare vilka som är förlorarna. I både Storbritannien och USA dör svarta och asiatiska läkare och sjuksköterskor i högre grad i jämförelse med sina vita kollegor. Och generellt dör afro- och latinamerikaner i betydligt större omfattning än vita i USA. Det är givetvis en fråga om klass – trångboddhet, riskfyllda arbeten och eftersatt eller otillräcklig sjukvård pekas ut som de främsta bakomliggande orsakerna till de höga dödstalen bland den icke-vita befolkningen. Detta faktum, korsat med en särskikt tacksam grogrund för falska nyheter, snabbspridda rasistiska memes – som visserligen kan delas både naivt och ironiskt, men där effekten blir densamma – och högerextrema män med vapen, har potential att innebära en farlig ekofascistisk rörelse där vissa människor anses kunna offras när klimatkrisen, och dess flyktingar, blir allt mer påtaglig i västvärlden.

– Vissa förutspår att extremhögern slår in på det här spåret mer när det blir allt svårare att förneka klimatkrisen. Men det ser olika ut i olika länder. Sverigedemokraterna är helt fastbundna till klimatförnekandet. I slutändan kanske hela Sverige står i brand och då måste de bli gröna nationalister, säger Andreas Malm.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 21 april, 2024

Brytningstid på norska

”Blå interiör” (1883) anses vara Harriet Backers mästerverk. Bilden är beskuren.

Nationalmuseums utställning med Harriet Backer är en genomsnygg lektion om 1800-talets smygande radikalitet.

”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.

Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 20 april, 2024

Mitt Erlanderögonblick kom vid Sahlgrenskas foodtruck

Ett dagrum på Vipeholm under 1940-talet. Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet/TT.

Samhället har råd med allt mindre ju rikare vi blir. Det finns en kuslig känsla av att allt går bakåt. Men kanske är det som vissa försöker lansera som ett ”Jimmie-moment” i själva verket ett ”Erlander-ögonblick”?

Vipeholms sjukhus, en så kallad vanföreanstalt, har med rätta blivit ökänt för de grovt oetiska kariesexperimenten, lobotomierna och den stundvis höga dödligheten. På nätet hittar jag en rikedom av fotodokumentation över flera decennier från anstalten, som var inriktad mot vård av barn med svåra rörelsehinder.

Men utifrån bilderna är det inte kränkningarna av de intagnas rättigheter som utgör det starkaste utropstecknet av kontrast mot vår samtid. Den samtida betraktaren häpnar i stället över verksamhetens omfång och personalstyrka: möbelverkstaden för patientterapi, textilverkstaden, idrottsplatsen, plantskolan, personalmatsalen, korpfotbollslagen (både kvinnliga och manliga), musikterapin, leksaksförrådet, kafferepen, panncentralen – och, som en mörk fond, gravplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Utrikes 19 april, 2024

EU:s budgetregler kan omöjliggöra klimat- och välfärdsmål

Europaparlamentet kommer att rösta om huruvida de nya reglerna ska träda i kraft eller inte. Foto: Jean-Francois Badias/AP.

Efter tre års paus ska EU:s nyliberala budgetregler återinföras. Trots krav på att de borde förändras har lite hänt – nu kan de omöjliggöra satsningar på såväl välfärden som klimatet.

I italienska tidningar skrivs det om det, på fransk radio debatterar man det, och på belgiska löpsedlar varnar man för det: i början av nästa vecka beslutar Europaparlamentet om huruvida EU-länderna ska ha rätt att finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden eller inte. Efter över tre års paus kommer nämligen de hårda budgetreglerna som medlemsländerna har tvingats efterleva sedan slutet av 1990-talet att träda i kraft igen – såvida parlamentet inte röstar nej.

Reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten om att statsskulden och budgetunderskottet inte får överstiga 60 procent respektive 3 procent av BNP, kom först till stånd som inträdeskriterier för medlemmarna i EMU. Men eftersom alla länder var tänkta att införa euron gäller de för samtliga EU-medlemmar, inklusive dem som inte använder den gemensamma valutan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 19 april, 2024

Klimatkampen är förlorad, länge leve klimatkampen!

Klimataktivister från organisationen Extinction Rebellion har upprättat en vägspärr vid Slussen i Stockholm som en manifestation för klimatet inför valet 2022. Foto: Christine Olsson/TT.

Är klimatkampen förlorad? Det tycker Tadzio Müller, medgrundare till Ende Gelände i en intervju med Flamman (nr 14/2024). Efter många år med stora proteströrelser är vi fortfarande på väg mot en framtid med allt fler klimatkatastrofer, död och lidande. ”Folk eldar hellre upp planeten och mår skit, än agerar”, säger han.

För mig som klimataktivist är det sorgsen läsning, eftersom Müller har rätt i att världen är på väg åt helvete. Hans känslor är legitima. Samtidigt pekar hans uttalande på ett problem för klimatrörelsen: oförmågan att skilja på målen vi sätter upp i kampen och värdet av kampen själv. I det senare fallet bör vi alltid ha blicken vänd mot att rädda människor och skapa en bättre värld, vad som än händer.

Klimatrörelsen kämpar mot ett av världens mäktigaste intressen, fossilindustrin. På längre sikt kämpar klimatrörelsen även mot kapitalismen i sin helhet, det mäktigaste produktionssystem som världen skådat. Att stoppa fossilindustrin vore en enorm bedrift. Att störta kapitalismen är en ännu större, men inte omöjlig uppgift. Det är därför inte konstigt att vi misslyckas ibland.

Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas.

Det är lätt att relatera till Tadzio Müllers sorg över att mål har förlorats. Det han anser ”har gett våra liv mening i likhet med hur religiösa människor uppfattar världen, det som strukturerar allt vi gör, och våra idéer om vem som är god och ond” gäller inte längre. ”Vi har stött emot de planetära gränserna, och lärt oss att det moraliska universumets båge är kort och böjd mot fascismen”, fortsätter han.

Samtidigt har Tadzio i denna förlust kommit till en nyvunnen insikt: ”att det inte handlar om segerns sannolikhet”, utan ”om de relationer som du bygger medan du försöker uppnå den segern”.

Läs mer

Jag tror precis som Tadzio Müller att dessa relationer är källan till all uthållig klimatkamp, speciellt i tider av motgång. Om den enda anledningen till kampen är vinsterna så är det enkelt att gå hem efter en förlust, dra ned persiennerna och aldrig återvända till rörelsen. Men om kampen får ett värde i sig kan de kämpande gå hem efter förlusten, gråta, festa och tänka om tillsammans – för att snart därefter envist återvända med nya mål.

Såklart är inte kampen en hobby med vänner – väl uttänkta strategier och slagkraftiga mål måste vi alltid ha med oss. Men som Mathias Wåg i en bokrecension skriver här i Flamman blir ”allt eller inget” oftast inget. Det krävs uthålliga organisationer som kan förvalta både kampen genom förlusten, och makten efter vinsten. Och oavsett om vi når 1,5 eller 3 graders uppvärmning kommer klimatkampen aldrig att vara förgäves – inte så länge planeten är beboelig.

Både jag och Müller tror på relationernas vikt. Samtidigt tror jag inte att klimatkampen är körd bara för att framtiden just nu ser mörk ut. Ju starkare vi organiserar oss och ju fler vi blir, desto bättre framtid får vi. Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas. Även i en brinnande värld finns det mycket att kämpa för, och många att rädda som annars skulle dö. Sörj målen, och organisera er.

Noah Björelius Hort
Aktiv i Ta Tillbaka Framtiden