De första att förlora förståndet var, som vanligt, den israeliska vänstern. De har ”slutat vara naiva”. De som före kriget med bestämdhet kämpade för demokrati håller nu på att sabotera den med sina egna händer. De som före kriget ansåg sig själva vara liberaler, fredsvänner och människorättsaktivister, håller nu på att uppdatera sin världsbild: de är likgiltiga inför de illdåd som sker i Gazaremsan – en majoritet vill till och med att de intensifieras.

Varför? För att de begick illdåd mot oss. Hur länge ska hämnden pågå? Till slutet. Till vilket pris? Vilket som helst. Denna vänster har nu exakt samma syn på Gaza som högern: attackera, attackera – det är det enda alternativet.

De som före kriget underskattade vikten av att tala om apartheidsystemet och det palestinska folkets öde anser nu att alla kan dra åt helvete. De kan gå och hänga sig. Låt dem kvävas. Låt dem dö. Låt dem deporteras. De som före kriget ansåg sig vara upplysta stödjer nu konsensusen.

Hamas har också kastat den israeliska vänstern över ända. Från och med nu har Israel rätt att göra vad de vill i Gaza – vänstern kommer att godkänna det. Från och med nu är det förbjudet att ens visa empati med Gazaborna.

Yariv Oppenheimer, människorättsaktivist och tidigare ordföranden för Peace Now, såg Amira Hass gråta över Gazabornas öde, och skrev: ”Jag erkänner att jag har blivit avtrubbad.”

Inte ens åsynen avde 2 360 dödade barnens kroppar, som den palestinska hälsomyndigheten hade rapporterat förra tisdagen, förmår beröra vänsterns hjärtan. Som i början av varje krig hejar denna vänster på. Den ”slutar vara naiv”. Efteråt lyckas den på något sätt bli sig själv igen. Det ser inte troligt ut denna gång.

Utanför vänstern är situationen än mer diger. Fascism har blivit den enda accepterade positionen. Lokala tv-kanaler har anammat samma linje som den kommersiella högerkanalen 14 Nu: ifråga om Gaza råder ingen skillnad. I ett motbjudande exempel på förnekelse och trivialisering av förintelsen kallar reportrar och nyhetsankare Hamas för nazister, och publiken jublar. Visst begick Hamas förkastliga handlingar, men de är inte nazister.

Alla andra åsikter leder nu till förföljelse. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres talade modigt om det sammanhang i vilket dåden den 7 oktober begicks, och han skyndade sig att understryka att inget rättfärdigar Hamas vidriga attack. Israel svarade med en rasande attack på Guterres, som drevs på av media. Varje diplomatisk korrespondent som tidigare aldrig uttryckt en åsikt anser nu tydligen att generalsekreterarens kommentarer var ”skandalösa”.

Själv blev jag inte rasande. Kommentarerna var sanna. Skådespelerskan Maisa Abd Elhadi greps av polis och hölls häktad under en natt för att ha skrivit en kommentar på sociala medier – som inte bröt mot någon lag – och israeliska tv-kanaler har tagit bort hennes filmer från sina strömningsplattformar. McCarthy själv skulle ha rodnat.

Den 85-åriga gisslantagna Yocheved Lifshitz höll ett emotionellt tal under en presskonferens, där hon kritiserade militären för att inte göra nog för att skydda sin befolkning, och medierna klagar över att hon sade sanningen. Samtidigt ser PR-konsulten och internetprofilen Rani Rahav en video av förstörelsen i Gaza och skriver: ”Jag gillar det jag ser!!!” (Alla dreglande utropstecken står i originaltexten.)

Journalisten Zvi Yehezkeli manar varje natt till förstörelsen av Gaza. Hela Gazaremsan. Och hans kollega på Kanal 13 Netali Shem Tov ser ”för många upprätta byggnader i Gaza.” Så ser den oförblommerade ondskan ut inför katastrofen i Gaza, en katastrof vars fasor nästan aldrig visas för israeler.

Artikeln är tidigare publicerad i Haaretz.

Översättning: Jonas Elvander.