Det mesta är sig likt. Fem år efter att Emmanuel Macron besegrade Marine Le Pen med 66 procent av rösterna ställs kandidaterna mot varandra igen på söndag. Precis som då var vänsterns Jean-Luc Mélenchon en hårsmån ifrån att ta sig den andra omgången. Och precis som då uppmanas hans och andra vänsterväljare att ”blockera” en högerextrem valseger genom att rösta på Macron.
Men allt är ändå inte likadant. Till skillnad från 2017 vet väljarna denna gång vem Macron är. Hans centristiska retorik om att låna idéer från både höger och vänster har visat sig vara ett sätt att hölja högerpolitik i progressiv skrud. Hans mandatperiod inleddes med att han skrev in polisens utökade befogenheter efter terrorattentaten i Paris 2015 i grundlagen, vilket snabbt fick konsekvenser. Macrons omställningspolitik, som slog oproportionerligt hårt mot en rural och bilberoende medelklass, gav 2018 upphov till de gula västarna – en av de mest långlivade proteströrelserna i Frankrikes moderna historia. Och hans svar på protesterna har varit en typ av repression som de flesta snarare hade väntat sig av en regering ledd av Marine Le Pen. I efterspelet fick Macrons regering kritik av bland andra FN och Reportrar utan gränser för att ha inskränkt pressfriheten i och med ett förbud mot att publicera bilder på poliser.
Övriga reformer, från avskaffandet av förmögenhetsskatten till uppluckringen av arbetsrätten och det pågående försöket att få till stånd en pensionsreform av svenskt snitt med höjd pensionsålder, har gett honom öknamnet ”de rikas president”. Dessutom har flera ministrars misstänkliggörande av det som de kallar ”islamvänstern” inom det franska utbildningssystemet det senaste året bara ytterligare förstärkt bilden av att Macron inte längre försöker locka väljare från vänstern.
Enligt Bruno Amable, som är professor i politisk ekonomi vid universitetet i Genève, är det också fallet.
– 2017 var hans mål att fullborda sin omvälvning av det franska politiska landskapet. Han lyckades locka över de mest välbeställda väljarna från både högern och vänstern. I detta val ville han bredda denna bas som var något snäv, och det var tydligt att det enda sättet för honom att lyckas med det var att gå högerut. Det har han lyckats med eftersom den traditionella högerns kandidat, Valérie Pécresse, gjorde ett fullständigt katastrofalt val, säger han till Flamman.
Problemet för Macron är att hans erkännande av sin egen högeridentitet gör det svårare för honom att övertyga vänsterväljare om att än en gång rösta på honom mot sin vilja, i försvar av demokratin. I den opinionsundersökning som gjordes samma dag som första valomgången hölls sade bara 51 procent att de skulle rösta på presidenten, mot 49 procent för Marine Le Pen. Sedan dess har gapet ökat igen till 56 mot 44 procent – fortfarande en bit ifrån den betryggande ledning han hade för bara några månader sedan.
– Eftersom Macron tolkar en röst på honom som ett ovillkorligt stöd för hans politik är det inte lika många som är intresserade av det. Le Pens chanser är inte så dåliga den här gången. Till skillnad från förra valet har hon en reell chans att vinna denna gång. Det är kanske inte det troligaste scenariot, men risken finns. Macron kommer att få sina, socialisternas, de grönas och några av kommunisternas röster, medan Le Pen kommer att få Éric Zemmours och de andra högerkandidaternas röster. Det är inte omöjligt, allt beror på hur Mélenchons väljare röstar, säger Bruno Amable.
Den senaste interna undersökningen bland Mélenchons väljare visade att 35 procent av dem tänker rösta på Macron och 27 procent på Marine Le Pen – trots Mélenchons uppmaning att inte göra det. De övriga 38 procenten, som utgör en majoritet, kommer inte att rösta eller rösta blankt. En av dem är Priscillia Ludosky, som också var en av initiativtagarna till gula västarna.
– Jag vet att vi riskerar att få en högerextrem regering, men jag tycker att vi måste sluta att ständigt agera reaktivt. Vi behöver ett nytt system, säger hon till Flamman och fortsätter:
– Strukturellt speglar valen inte folkets åsikter. Jag vill ha ett majoritetsbaserat system i stället, som låter väljarna rangordna samtliga kandidater. En undersökning som gjorts med ett sådant system visar att Mélenchon skulle ha vunnit i så fall.
Själv kommer hon att rösta blankt, efter att först ha funderat på att inte rösta alls. Men hon hävdar att det är viktigt att visa att man skulle vilja rösta, men att man vill se andra kandidater.
För henne kommer ropen på att enas mot Le Pen för sent, eftersom en enad vänster hade kunnat besegra henne i första omgången redan.
– En stor mobilisering har satts igång för att blockera Marine Le Pen och Macron kommer säkert att gynnas av det. Det stora problemet är att vänstern inte är enad. I stället för att ställa sig bakom Mélenchon ställde flera mindre kandidater upp. Och nu plötsligt vill de att vi ska ena oss inför parlamentsvalen för att se till att Le Pen inte får en majoritet i nationalförsamlingen, säger Priscillia Ludosky.
För andra väljare som stödde Mélenchon i första omgången är det avsmaken inför Macrons politik som varit avgörande. Grégoire, som egentligen heter något annat, kommer inte att rösta alls, trots att han röstade på Macron mot Le Pen i förra valet.
– Valet mellan att rösta för en aggressiv nyliberal politik och en segregationistisk socialpolitik är som att välja mellan pest eller kolera, säger han.
Han menar också att polisrepressionen som grasserat under Macron har gjort många rädda för att demonstrera.
Anne Savey, som arbetar på en ideell förening specialiserad på konfliktlösning i Paris, erkänner att det borde vara enkelt att välja mellan en demokrat och en nyfascist, men förklarar varför det inte är självklart.
– Problemet är att Macron har ägnat fem år åt att bedriva en repressiv politik som inskränker medborgarnas fri- och rättigheter i det offentliga rummet. De gula västarna har mötts av ett polisvåld som vi aldrig tidigare skådat. Och det normaliserade undantagstillståndet har ökat övervakningen av befolkningen, säger hon.
Hon nämner också misstänkliggörandet av ”islamvänstern” inom utbildningsväsendet som ett skäl att inte rösta på Macron, även om hon ännu inte bestämt sig för om hon kommer att rösta blankt eller ändå stödja honom till sist.
Även Priscillia Ludosky nämner repressionen som ett avgörande argument för att inte stödja Macron.
– Macron har krattat manegen för Le Pen med sin repression. Det är bara om hon inte får en majoritet i parlamentet som hon kan få svårt.
– Vissa menar att det är bättre att välja sin fiende i stället för att rösta på någon ny. Och Macron känner vi nu. Med Le Pen vet man inte vad som kommer att ske.
Om du föredrar Macron framför Le Pen, varför vill du inte bidra till att ”välja din fiende”?
– För att det skulle vara inkonsekvent av mig eftersom jag bekämpar honom och hans politik. Jag arbetar med en organisation för människor som stympats och skadats av polisen under demonstrationer mot hans politik. Det skulle vara ett svek mot dem att rösta på honom.
Bilden av Macron som en auktoritär ledare med ett nyliberalt program har satt sig i stora delar av det franska samhället. Enligt Bruno Amable är likheterna mellan kandidaternas program större än vad många tror, sedan Marine Le Pen tonat ned sin socialpolitiska profil – något som kan göra hennes arbetarväljare besvikna om hon skulle vinna.
– Hon har gått tillbaka till extremhögerns kärnprogram, som snarare har varit ultraliberalt än socialt, säger han och fortsätter:
– Hennes program är extremt vagt. Det finns en massa motsägelser. Så risken är stor att många av hennes väljare blir besvikna. Hon kommer förmodligen att agitera hårt mot invandrare, men när det gäller att införa politiska åtgärder inom utbildningsväsendet och vården kommer det nog inte att gå så smidigt som hennes väljare hoppas.
– Samtidigt är partiets ekonomiska politik väldigt nyliberal. Det hon kan genomföra är en version av Macrons politik. Om Macron står för en auktoritär nyliberalism kan man kalla hennes politik för nyliberal auktoritarism. Och de som kommer att vara mest besvikna är hennes fattiga väljare, arbetare i avindustrialiserade områden. För hon kommer inte kunna hålla de vaga löften hon gett dem.
Paradoxalt nog tror dock Bruno Amable att Macron kommer att åsamka den franska socialstaten större skada än Le Pen om han vinner.
– Jag tror att han som sist kommer erkänna att hans stöd vilar på väljare som egentligen inte vill ha honom, men hans främsta mål är fortfarande att få till stånd nyliberala reformer så han kommer inte att bry sig om motståndet. Han har redan sagt att det inte finns någon ”republikansk front” för att stoppa Le Pen, vilket antyder att han kommer att tolka alla röster han får som stöd för sin politik, säger han och fortsätter:
– En annan sak som kommer att göra honom ännu mindre kompromissvillig denna gång är att han det är hans sista eventuella mandatperiod. Det lär inte göra honom mer villig att söka kompromisser.
Ytterligare ett skäl som Bruno Amable nämner är att Nationell samling sannolikt kommer att mötas av en ännu större proteströrelse än Macron gjorde om de bildar regering – med skillnaden att den även kommer att finnas inom förvaltningen.
– Institutionerna kommer att tillåta henne att regera och hennes svar på proteströrelser kommer att vara som Macrons fast ännu våldsammare: en extremt våldsam polisiär repression. Det stora problemet för henne är också staten. Till skillnad från Macron har Nationell samling inget internt stöd inom den statliga förvaltningen. Proteströrelserna kommer att vara ett problem men ett ännu större problem för henne är huruvida hon ens kommer att kunna kontrollera förvaltningen.
Frankrike ser med andra ord att gå mot fem hårda år, oavsett vem som vinner. Men med tanke på ovissheten i vad en högerextrem valseger kan medföra är det många vänsterväljare som spelar ett högt spel.
– Vissa säger att om Le Pen vinner kommer det att sätta igång ett riktigt folkuppror, till skillnad från de spridda protester vi sett. Men jag tror att det är för riskabelt, säger Priscillia Ludosky.
