Jag brukar säga att fackföreningsrörelsen är den främsta motkraften mot rasism. Många hänger inte med i resonemanget, så låt mig förklara min ståndpunkt: det är kollektivavtalen – de som facken kämpar för att teckna och upprätthålla – som ser till att arbetsgivare inte kan behandla arbetare olika beroende på härkomst. Utan kollektivavtalen är det köparnas marknad som gäller. På den marknaden är det fritt att sätta lön baserad på desperation och utsatthet. På den marknaden frodas arbetsgivare som gillar att utnyttja situationen. Och människor. På den marknaden säger man ”jag ser att du flyr från död och krig! Jamen, då är du säkert benägen att ta jobb hos mig för vilken lön som helst. Det är ju bättre att ha ett jobb än att dö, så att säga”. Eller varför inte ”jag hör att du inte kan språket! Jamen, då lär du ju inte kunna dina rättigheter heller. Här får du ett jobb till slavlön, det är så det funkar här!”.

För mig och mina fackliga kollegor är detta inget nytt. Vi hör ofta de unkna argumenten från arbetsgivare som inte har kollektivavtal. Hade de det skulle de vara tvungna att säga ”jag hör att du inte kan språket – här får du lika lön för lika arbete som alla andra!” eller ”Jaså, du flyr från krig – här får du kollektivavtalsenlig lön!”.
Det här med likabehandling är svårt för vissa. Särskilt svårt är det för fifflarna. Och en del politiker. Ganska många faktiskt. Och för rasisterna såklart, de som varken är arbetsgivare eller politiker, men som vandrar mitt bland oss och sprider unkna budskap. Alla dessa människor har dock en sak gemensamt. För dem är det fackliga löftet, att aldrig gå med på lägre lön än den vi nu lovat varandra (kollektivavtalen), väldigt provocerande. För löftet och avtalen är ju motkraften mot den marknad som i en bra och väl fungerande politiskt brun-blå värld innebär fri lönesättning med desperation och utsatthet som lönekriterier.

Arbetsmarknaden vilade för ett par decennier sedan på en grund som åtminstone hade som syfte att motverka olika behandling av arbetstagare. I dag är grunden sönderslagen. De skyldiga finns i Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och i Kristdemokraterna. Många finns i Miljöpartiet. Konsekvenserna sitter hemma i vardagsrummen. De är vanliga arbetstagare som vem som helst. Men de är rädda nu. Rädda för att förlora sina jobb. För att slås ut från arbetsmarknaden. För att hamna i det beryktade utanförskapet. Och rädslan är befogad. Borgerligheten har ökat arbetslösheten, rejält. De har gjort arbetsgivarna bidrags- och subventionsberoende och sett till att förtidspension är ett minne blott – nu kan var man och kvinna bli utförsäkrad, fattig och rättslös i stället! Alla ska med.
I rädslan för att bli en av dem som måste leva med konsekvenserna av politiken som förs vänder sig arbetare emot varandra. ”Ingen ska få ta mitt jobb!” eller ”Kolla, de tar våra jobb!”. Inte heller det är nytt. Det går igen i land efter land där borgerlig politik raserat skyddsvallar, höjt arbetslösheten och strypt fackföreningarna till döds. Rasistiska rörelser behöver bara hoppa på tåget och åka snålskjuts rakt in i maktens korridorer under parollen ”vi vet vilka det är som vill ta era jobb och hur man hindrar dem”.

Och det är uppenbart nu. Vi måste våga prata om det. Vi måste våga prata om arbetsmarknaden. Vi måste våga ställa frågan: hur mycket borgerlig politik tål Sverige?
För i liten skala ser det ut så här just nu: i rummet sitter du, arbetsgivaren som sätter lön efter utsatthet alternativt du, politikern som försvarar arbetsgivarens rätt att göra just så. Och så jag, facklig löftesbärare och lika-lön-för-lika-arbete-nörd. En av oss är rasist. Och det är inte jag.