Utrikes 30 oktober, 2020

En Bonaparte i Vita huset

Inför det amerikanska presidentvalet sprider sig oron för att det ska kantas av oroligheter, eller i värsta fall till och med ett kuppförsök. Men även om dagens USA på många sätt påminner om 1840-talets instabila andra franska republik är det inte uppenbart från vem det största hotet kommer.

Förra torsdagen gick vi enligt den franska revolutionskalendern in i månaden brumaire – dimmans och höstdisets månad. Det är tack vare Karl Marx förmodligen den kändaste av alla de revolutionära månaderna, i konkurrens med thermidor och germinal. Den 18 brumaire år åtta, eller 1799, genomförde den korsikanske generalen Napoleon Bonaparte en kupp mot direktoriet som hade styrt Frankrike sedan revolutionen, och inledde därmed det första kejsardömet. När hans borson Louis-Napoleon, eller ”Napoleon III”, år 1852, efter flera års maktkamp i efterdyningarna av revolutionen 1848, upprepade bedriften och lät utropa sig till kejsare över det andra franska kejsardömet beskrev Marx det som en farsartad imitation av den tragedi som den ursprungliga kuppen hade utgjort.

I dag har det blivit populärt att beskriva stämningarna i dagens USA som ”förrevolutionära”. Det finns också mycket i det samtida amerikanska samhället som påminner om den andra franska republikens sista månader.

Louis-Napoleon, eller Napoleon III, brorson till den ursprunglige kejsaren valdes till fransk president 1848. Fyra år senare genomförde han en statskupp och utropade sig till envåldshärskare. Målning av Franz Xaver Winterhalter.

Louis-Napoleon, eller Napoleon III, brorson till den ursprunglige kejsaren valdes till fransk president 1848. Fyra år senare genomförde han en statskupp och utropade sig till envåldshärskare. Målning av Franz Xaver Winterhalter.

I Louis Bonapartes adertonde Brumaire beskriver Marx hur revolutionen 1848 rörde sig nedifrån och upp: till skillnad från revolutionen 1789 började den som ett proletärt uppror för att sedan tas över av borgerligheten, som i sin tur lät avskaffa demokratin och återupprätta kejsardömet. 1848 hade Louis Bonaparte valts till president av en fransk befolkning som för första gången getts allmän rösträtt. Fyra år senare genomförde han en statskupp stödd på delar av borgerligheten, militären och det parisiska ”lumpproletariatet”, det vill säga ”vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lump-samlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare”. Men framför allt stöddes han av reaktionära och kontrarevolutionära småbönder. Denna koalition hjälpte till att krossa den kortlivade andra republiken som hade upprättats av Paris proletärer sommaren 1848, och såg till att Louis Bonaparte kunde återkomma från sin exil och återinföra enväldet. Det skulle dröja till nederlaget mot Preussen 1870 och Pariskommunen innan det föll.

Sedan Donald Tump valdes till president 2016 av en brokig allians av vita över-, medel- och arbetarklassväljare, evangelikala kristna och höger-extrema har USA befunnit sig i politisk jäsning av ett slag som påminner om den andra republikens Frankrike. Den gångna sommarens protester mot rasistiskt polisvåld har på sina håll lett till scener som enligt vissa förebådar ett inbördeskrig. Varningarna om demokratins förestående avskaffande har duggat tätt på ledar-sidor och i nyhetsprogram, ibland med rätta, ofta inte. Demokratiska normer ska ha eroderats, säkerhetsbarriärer underminerats. Analyser av presidentens ledarstil och politiska habitus har försökt göra gällande att han är fascist. Sådana diskussioner har sällan varit särskilt givande, särskilt som de ofta utmynnar i slutsatsen att en ”folkfront” med det Demokratiska partiet i täten måste bildas för att försvara den demokratiska ordningen. Hittills förgäves har mer eller mindre hysteriska kommentatorer försökt identifiera Trumps ”riksdagshusbrand”, det vill säga den förevändning med vilken han skulle låta avskaffa demokratin.

Men i takt med att valet närmat sig har allt fler signaler kommit som tyder på att Trump inte har för avsikt erkänna en valförlust. Den tydligaste sådana var i den första valdebatten mellan honom och Demokraternas kandidat Joe Biden, när Trump på en rak fråga vägrade försäkra att han skulle respektera en eventuell förlust. Precis som Louis Bonaparte på sin tid utger sig Trump för att försvara vanliga medborgare från ”anarkister” som sår skräck och oordning omkring sig, och i det är han uppenbarligen beredd att gå långt. Men om Louis Bonaparte avsåg Paris proletärer och vissa misshagliga borgerliga profiler är det i Trumps fall vänstern som är måltavlan. Till skillnad från 1800-talets franska klasstrider är det ett klasskrig maskerat till kulturkrig som pågår i dagens USA.

En militärhelikopter flyger över Vita huset den 2 oktober. Foto: Manuel Balce Ceneta/AP/TT.

En militärhelikopter flyger över Vita huset den 2 oktober. Foto: Manuel Balce Ceneta/AP/TT.

Den allt mer utbredda identitetspolitiska ”woke”-ideologin, som ibland kan anta rent inkvisatoriska drag, har i Trump-högerns värld blåsts upp till ett existentiellt hot på nivå med världskommunismen och islamistisk terrorism. Sedan valrörelsen drog igång har Trumps kampanj hävdat att vänstern – i extremt bred bemärkelse, från antifa och den faktiska vänstern kring Bernie Sanders via Black lives matter till det Demokratiska etablissemanget runt Joe Biden – i princip kommer att införa en marxistisk diktatur om Trump inte väljs om.

”De vill förbjuda er från att välja vilken skola era barn ska gå i, fastän de skriver in sina egna i landets bästa privatskolor. De vill öppna gränserna medan de själva bor bakom övervakade murar i världens rikaste stadsdelar. De vill strypa finansieringen av polisen samtidigt som de själva håller sig med beväpnade säkerhetsvakter. I november måste vi en gång för alla göra oss av med denna politiska klass som har misslyckats över hela linjen”, sade Trump i sitt linjetal på Republikanernas partikonvent i slutet av augusti.

Som journalisten Thomas Frank har påpekat ligger det ett korn av sanning i Trumps ord. Det faktum att ”woke”-ideologin omfamnas av de ekonomiskt och kulturellt mest välbeställda medborgarna gör att kulturkriget mellan progressiva och konservativa värderingar också präglas av en klassdynamik. Det är den välbeställda kulturella över- och medelklassens dubbelmoral som driver en stor del amerikaner till vansinne. Frank framhåller en t-shirt från Dior för 860 dollar med budskapet ”We should all be feminists” som ett nästan övertydligt exempel på fenomenet. Det faktum att denna upplysta elit också hatar Trump ur bottnen av sina hjärtan har en katalyserande effekt, enligt honom, eftersom den gör att stödet för presidenten bara ökar:

”Hatet som de riktar mot honom gör inte Trump till en bra president – han är objektivt sett avskyvärd som sådan –, men det gör det möjligt för honom att samla bakom sig miljontals människor som annars hade hållit sig borta från en clown av hans typ.”

Sommarens protester och Trumps alarmistiska retorik har också fått vapenförsäljningen att skjuta i höjden. På ett år har vissa typer av vapen och stridsutrustning ökat tjugofalt. Det sker visserligen regelbundet i USA när politiker som anses vara fientliga till rätten att bära vapen väljs till ämbeten. Till exempel skedde det efter Barack Obamas första valseger. Den här gången är orsaken dock inte bara att Demokraterna enligt opinionsundersökningarna ser ut att vara på väg att ta tillbaka makten – oavsett vem som vinner väntas det blir oro på gatorna. Och inför utsikterna av nya massprotester, vandalism och allmän anarki är det inte omöjligt att en del av den konservativa väljarkåren i likhet med Paris borgerskap kommer att utropa: ”hellre en ända med förskräckelse, än en förskräckelse utan ända!”

Det scenario som troligast skulle kunna leda till oroligheter och den typ av kuppförsök som många oroar sig för är att det dröjer innan det definitiva valresultatet presenteras. Eftersom pandemin har tvingat många att poströsta kommer ett osedvanligt stort antal röster att räknas sent. Det lär göra att det drar ut på tiden innan det definitiva resultatet fastställs och kan sannolikt göra att valresultatet ändras sent i viktiga vågmästarstater. Att Donald Trump inte skulle acceptera att förlora en ledning ett dygn eller mer efter att de första resultaten kommit in är inte svårt att föreställa sig. Speciellt som han kommer att sitta kvar vid makten i tre månader innan han måste lämna Vita huset.

Beväpnade Trump-supportrar utanför delstatsparlamentet i Salem, Oregon den 7 september. Foto: Andrew Selsky/AP/TT.

Beväpnade Trump-supportrar utanför delstatsparlamentet i Salem, Oregon den 7 september. Foto: Andrew Selsky/AP/TT.

Om Trump till viss del påminner om Louis Bonaparte får Joe Biden sägas representera ”ordningens parti”, det vill säga det konservativa parti, med namnkunniga och uppburna profiler som Alexis de Tocqueville, Adolphe Thiers, François Guizot och Victor Hugo, som bildades efter revolutionen 1848 och som motsatte sig Bonapartes presidentskap. Demokraterna säger sig i årets valrörelse stå för förnuft och tolerans. Joe Biden har gjort kampen till en om ”nationens själ”, i vilken han representerar ordning, omtänksamhet och upplysning mot Trumps kaos, hat och obskurantism. Demokraterna skryter numera även med att de går till val på den mest progressiva plattformen i USA:s historia.

Men Biden är en märklig representant för detta ”omtänksamma” och socialt ansvarstagande parti. Hans politiska karriär har i stort sett sammanfallit med den nyliberala kontrarevolutionen – om makarna Clinton ofta anses vara de mest emblematiska representanterna för den nyliberala omstöpningen av det Demokratiska partiet är Biden förmodligen den viktigaste pådrivaren av den utvecklingen. I den nyligen utkomna boken Yesterday’s man: The case against Joe Biden tecknar journalisten Branko Marcetic ett allt annat än smickrande porträtt av Demokraternas kandidat. Biden har princip stått på fel sida i varje avgörande politisk fråga under sin livstid och har haft en nästan chockerande destruktiv inverkan på USA:s politik och samhälle.

Biden valdes in i kongressen 1972. Inledningsvis höll han en relativt progressiv linje i New Deal-traditionen och engagerade sig i frågor om fattigdom och miljöförstörelse. Men redan i sitt första senatsval beskrevs han som ”mer konservativ än sin republikanske motståndare”. Den attityden skulle komma att bli hans signum. När den ideologiska strömkantringen började i svallvågorna av oljekrisen och stagflationen i mitten av 1970–talet tog Biden genast täten. Han blev tidigt övertygad om behovet av att balansera statens budget, vilket naturligtvis innebar nedskärningar i sociala utgifter. När Ronald Reagan valdes till president 1980 uppgav Biden att han kände sig befryndad med den ultrakonservative nattväktarstatsliberalen och hjälpte genast Republikanerna att sänka skatterna för de rikaste.

Biden (längst bak till vänster) väntar på att få skaka den nyliberale presidenten Ronald Reagans hand den 2 november 1983. Biden hjälpte Republikanerna att få igenom flera viktiga lagförslag. Foto: Barry Thumma/AP/TT.

Biden (längst bak till vänster) väntar på att få skaka den nyliberale presidenten Ronald Reagans hand den 2 november 1983. Biden hjälpte Republikanerna att få igenom flera viktiga lagförslag. Foto: Barry Thumma/AP/TT.

För en politiker som anses ha särskilt goda relationer med svarta och andra minoriteter har Biden ett frånstötande CV. I frågan om desegregering var han en så högljudd motståndare till att låta skjutsa svarta elever med buss till skolor att till och med en Ku Klux Klan-ledare tyckte att han gick för långt. När crack-epidemin bröt ut på 1980-talet blev han en förespråkare för den mest hårdhänta linjen: langare skulle behandlas som mördare och straffen chockhöjas.

Tillsammans med den ökände sydstatsrasisten Strom Thurmond drev han 1984 igenom en lag som bland annat sänkte straffmyndighetsåldern från 16 till 15 år och satte satte samma straff för innehav av fem gram crack som för av innehav av ett halvt kilo kokain. Särskilt kontroversiella delar, såsom återinförandet av dödsstraff för federala brott, röstades ned. Lagen beskrevs som en ”dömningsmaskin” av kritiker. Ett år efter att den antagits hade antalet fängelseinterner växt med 32 procent och flera fängelser blivit överfulla. En stor majoritet av de nya internerna var svarta. När högsta domstolen 2005 förklarade lagen grundlagsvidrig ångrade Biden att han sponsrat den.

På 1990-talet ledde han ett chockerande lätt utskottsförhör med den ultrakonservative och sexbrottsanklagade domaren Clarence Thomas, röstade för frihandelsavtalet NAFTA och uppmuntrade Bill Clinton att lägga fram den mest åtstramande budgeten sedan 1960-talet. 1996 stödde han ett förslag på att slakta välfärdssystemet, med resultatet att antalet amerikaner i djup fattigdom nio år senare hade ökat till över två miljoner. 20 år senare hade antalet familjer som lever på mindre än två dollar om dagen fördubblats. ”I västra och södra USA försvann i princip det sociala skyddsnätet”, skriver Marcetic. Bidens i princip enda hedervärda handling under dessa årtionden var kritiken mot Reagans stöd till Sydafrikas apartheid-regering.

President Donald Trump deltar i en militär briefing i Pyeongtaek i Sydkorea den 7 november 2017. Foto: Andrew Harnik/AP/TT.

President Donald Trump deltar i en militär briefing i Pyeongtaek i Sydkorea den 7 november 2017. Foto: Andrew Harnik/AP/TT.

Den fråga som fläckat Bidens rykte mest är paradoxalt nog också den som ger honom ett visst övertag över Trump: hans agerande i utrikespolitiken. Biden har stött i princip varenda invasion och attack som USA stått för under hans tid i kongressen, från Mellanamerika till Persiska viken. Efter 11 september ville han gå längre i övervakningen av de egna medborgarna än vad George W. Bushs Patriot Act gjorde. Inför Irakkriget höll han återigen uppseendeväckande milda förhör med befälhavare och gav Bushs invasionsplaner sitt fulla stöd. Enligt Marcetic var det i själva verket Biden som gav Bush idén att sälja in kriget till folket genom att koppla terrorguppen Al-Qaida till Irak, trots att det inte fanns något samband. Bidens roll i invasionen har i efterhand fått honom att framstå som en politiker med särdeles mycket blod på händerna.

Detta gör att talet om en förestående kupp från Donald Trump framstår som ännu mer verklighetsfrånvänt. Trump må, liksom alla högerpopulister, ha stöd av anställda inom armén och polisen. Men i Pentagon är han förmodligen hatad bakom sin rygg. Hans vallöfte att hålla USA utanför nya krig är ett av få han faktiskt hållit och hans upprepade brist på respekt för stupade amerikanska soldater kan inte upplevas som annat än blasfemiskt i militärcirklar. På denna punkt har Trump presidentskap varit bra för världen. Att han skulle kunna få militärens stöd för en kupp framstår därför som osannolikt.

Joe Biden däremot kan nog vänta sig stöd från Pentagon för både det ena och andra företaget, även om det handlar om att stoppa Trump. Efter en eventuell Demokratisk valseger kommer det amerikanska imperiet att vara ”back in business”, vilket omvärlden snabbt lär bli varse. I fråga om militär förankring är det snarare Biden som är Louis Bonaparte – om det är någon som kommer att kunna genomföra en kupp så är det han.

Men om varningarna för en statskupp eller ett inbördeskrig framstår som överdrivna finns risken att Republikanerna, i händelse av ett jämnt resultat, stjäl segern på laglig väg via domstolarna. Som statsvetaren Corey Robin har skrivit är ideologin i Trumps Republikanska parti inte fascism eller auktoritarism, utan vad han kallar ”gonzo-konstitutionalism”. Det är ett demografiskt döende parti som är helt beroende av de tre mest odemokratiska institutionerna i landet för att kunna vinna makten: elektorskollegiet, senaten och högsta domstolen. Så sent som i måndags stärkte partiet dessutom sin makt över den senare när kongressen antog den ultrakonservativa Amy Coney Barrett som den bortgångna domaren Ruth Bader Ginsburgs ersättare i högsta domstolen. Det innebär att tre av domstolens nuvarande nio domare var med och arbetade för Republikanerna i fallet Bush mot Gore, som ledde till att omräkningen av rösterna i Florida i presidentvalet år 2000 avbröts och segern gavs till George W. Bush. Det har således hänt förut.

Vicepresident Joe Biden hälsar på amerikanska soldater i Camp Victory i Iraks huvudstad Bagdad den 13 januari 2011. Biden, vars son Beau tjänstgjorde i Irak innan han dog av hjärncancer den 2015, spelade en nyckelroll i upptakten till Irakkriget. Foto: Maya Alleruzzo/AP/TT.

Vicepresident Joe Biden hälsar på amerikanska soldater i Camp Victory i Iraks huvudstad Bagdad den 13 januari 2011. Biden, vars son Beau tjänstgjorde i Irak innan han dog av hjärncancer den 2015, spelade en nyckelroll i upptakten till Irakkriget. Foto: Maya Alleruzzo/AP/TT.

Om Biden vinner, vilket mätningarna pekar på, vore det en seger för få utom möjligtvis en phyrrusseger för klimatet. Marcetic drar slutsatsen att Biden inte är en dålig eller ond människa. ”Men han är en person som på grund av de politiska, sociala och historiska krafter som formade hans liv, gjorde val och drog politiska lärdomar som inte bara gör honom illa lämpad att bekämpa Trumpismen, utan också fick honom att skapa just de omständigheter som gjorde att Trump vann från första början.” Det andra ledet stämmer utan tvivel. Men tanken att en vänsterpopulist som Bernie Sanders skulle ha en bättre chans mot Donald Trump underskattar nog styrkan i den antisocialistiska ideologin som genomsyrar USA. Biden som alltid utmålat sig som en representant för vanliga (läs vita) medelklassmänniskor i motsats till ”särintressen” som minoritetsgrupper, har förmodligen lättare att locka över de vita arbetarklassväljare i vågmästarstater som gav Trump segern 2016 än många andra. Enligt opinionsmätningar har han redan gjort det i vissa nyckelstater, samtidigt som han också vunnit över pensionärerna – den överlägset viktigaste väljargruppen.

Men Marcetic varning stannar inte där. Enligt honom utgör Biden ett hot även om han skulle vinna. ”Även om Biden lyckas besegra Trump är det mycket möjligt att hans presidentskap ger upphov till någon mycket värre.” På grund av Bidens benägenhet att inspireras av högern och söka kompromisser över partigränsen hävdar han att det är möjligt att Biden för USA ännu längre ned för den högerextrema vägen än till och med Trump.

Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 26 april, 2024

”Lili och jag förde samtal i mina drömmar”

Lili Brik i Moskva 1973. Ännu levnadsglad och chic. Foto: Bengt Jangfeldt.

Lili Brik var Majakovskijs älskarinna, judinna och en sexuellt utlevande borgarflicka som behövde städas undan i ett allt mer auktoritärt Sovjet. I sin debutroman ”Framtidens hjärta” gör Malin Hasselblad henne levande igen.

Det finns en berömd bild av den ryska avantgardepoeten Vladimir Majakovskij (1893–1930) där han står lutad mot ett träd. Det ser ut som att han tar stöd från trädstammen för att inte ramla. Samma bild finns i en tidigare version, som förklarar den märkliga kroppsställningen. Den utsträckta armen sträcker sig runt en kvinna som bär hatt och tittar rakt in i kameran. Det är Lili Brik som under några omvälvande år runt Ryska revolutionen var Majakovskijs älskarinna, välgörare och marknadsförare. 

Som vi vet går historien extra hårt fram mot vissa. Särskilt om de är kvinnor, tar för sig av livet och framför allt om de stör bilden av en nationalikon. Men inte ens Sovjetunionens propagandaapparat har lyckats radera Lili Brik. För hur skulle det kunna vara möjligt, då Majakovskij levde och dog för kvinnan som fick omöjliga böcker att ges ut, en svältmåltid att framstå som en fest och människor runt omkring henne att utföra stordåd? Framför allt lever hon vidare i rader som ”kunde du inte komma på nåt / som gör att vi utan att plågas / kunde kyssas och kyssas och kyssas?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 25 april, 2024

Nu kan väl ingen blunda för fascismen

Räddningstjänst, ambulans och polis är på plats i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

De senaste åren har många till höger tonat ned det fascistiska våldet, för att ursäkta alliansen med Sverigedemokraterna. Attacken i Gubbängen visar än en gång att hotet inte får ignoreras.

I går kväll arrangerade Vänsterpartiet ett panelsamtal om antifascismen på teatern Moment i Gubbängen. Efter en föreläsning av Klara Ljungberg från Expo skulle ett panelsamtal hållas med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

I stället stormade en handfull svartklädda, maskerade personer in och utdelade ett tiotal slag mot Mathias Wåg, samt kastade en rökbomb. Enligt Expo rör det sig om nazister, som även ska ha filmat evenemanget för att lägga ut i sina kanaler. Mötet kunde dock fullföljas och även om några fick åka till sjukhus skadades ingen allvarligt.

Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige

Bara några dagar tidigare hade maskerade nazister patrullerat Göteborgs gator. Och i Järfälla gick maskerade nazister från NMR till attack mot ett migrantläger, efter en uppmaning till ”vårstädning” av högerextremisten Christian Peterson, komplett med koordinater till platsen.

De senaste åren har vi dessutom tvingat vänja oss vid högerextrema provokatörer som dyker upp med kamera för att skapa ”innehåll” till sina kanaler. När Flamman arrangerade Socialistiskt forum för 1,5 år sedan dök en högerextremist upp för att filma och bete sig hotfullt, även då riktat mot just Mathias Wåg.

Man har också försökt sig på strategiska stämningar (”slaps”) som ett sätt att attackera pressfriheten (Flamman, 29/5 2023). Under namnet ”Förtalsombudsmannen” har Christian Peterson stämt komikern Bianca Meyer för att ha kallat högerextremisten Nick Alinia för ”nazistpyssling”, samt drivit ett liknande fall mot Mathias Wåg, för att dyka upp med kamera och provocera på rättegången.

Läs mer

Men Förtalsombudsmannen förlorade alla dessa fall. Det är tack och lov lagligt att kalla nazister för nazister i Sverige, oavsett hur kränkta de blir. Kanske är det därför vi ser en stegrad våldsamhet. Inte konstigt då att Säkerhetspolisen skriver att terrorhotet i dag framför allt kommer från två våldsbejakande rörelser – islamismen och högerextremismen.

Under 2017 placerade nazister bomber på flera flyktingboenden i Göteborg samt en syndikalistlokal, under hösten 2021 ägde två skolattacker rum med högerextrema motiv, och i mars avslöjade Expo hur en nazistisk chattgrupp planerade våldsdåd mot minoriteter som judar och homosexuella. Knivmordet på psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på Almedalsveckan i Visby 2022 utfördes av en man med bakgrund i NMR, efter flera år av hotfulla aktioner. Den gången var det Johan Hakelius som skämtade bort våldshotet.

Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Men från höger är impulsen att tona ned hotet. I DN fördömer Erik Helmerson dådet, men kan inte låta bli att lyfta in Palestinaaktionen mot Ebba Busch och klimatungdomarna som protesterade framför riksdagen – som om det att jämställa med maskerad misshandel.

Ulf Kristersson relativiserade nyligen det våldsamma högerextrema hotet själv när han skrev: ”Nynazisterna och den autonoma vänstern har länge hotat judar.” (SvD, 8/11 2023) Några autonoma våldsdåd mot judar kunde han dock inte nämna.

Syftet med sådana relativiseringar är förstås att tona ned sin allians med ett parti som springer ur den nynazistiska rörelsen, och som den fortfarande har banden kvar till. Sverigedemokraternas framgångar bygger på just denna dubbelhet – att framställa sig som städad konservatism, samtidigt som man hela tiden blinkar mot rörelsens mest radikala delar. Flera sverigedemokrater har exempelvis öppet backat Petersons kampanj mot Tobias Hübinette på Karlstads universitet.

I den bästa av världar skulle högern ha förstått allvaret för länge sedan, men efter Gubbängen är det fascistiska hotet hotet omöjligt att förneka. Blundar högern nu har den bekänt färg en gång för alla.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 25 april, 2024

Facklig organiseringsvåg i amerikanska södern

Shawn Fain, ordförande för UAW. Foto: Alex Brandon / TT

Det amerikanska fackförbundet United Auto Workers (UAW) har medvind. Volkswagen-arbetare i Tennessee anslöt sig till facket den 19 april, och nästa månad ska även arbetare på Mercedes Benz fabrik i Alabama rösta om att gå med.

Efter förra årets framgångsrika strejker i USA:s nordliga stater, där UAW tog sig an storbolagen Ford Motor Company, General Motors och Stellantis, tändes en gnista i den amerikanska södern.

– Vi röstar för en säkrare arbetsplats, säger Moesha Chandler, arbetare på Mercedes i ett uttalande som delas på UAW:s hemsida, och fortsätter:

– När människor i 20 års ålder känner hur jobben förstör deras kroppar, då är något fel. Genom att gå med i fackföreningen tar vi oss makten att ändra arbetsplatsen till något säkrare och hållbarare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 24 april, 2024

Nazister attackerade antifascistiskt möte: ”Stärker behovet av antifascism”

Moment Teater i Gubbängen efter attacken. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Flera personer har förts till sjukhus efter att maskerade personer attackerade ett möte i södra Stockholm. Nu kallar Vänsterpartiet till manifestation mot attacken.

På onsdagskvällen attackerades ett möte på Moment Teater i Gubbängen av 3-5 svartklädda och maskerade personer. Enligt tidningen Expo ska det röra sig om nazister, som misshandlade flera personer, vandaliserade teaterlokalen och lämnade platsen innan polisen hann fram till platsen.

Evenemanget gick under titeln Antifascistiskt möte, och var tänkt att bestå av en föreläsning med Klara Ljungberg från Expo och ett efterföljande panelsamtal med miljöpartisten Mariana Moreira Duarte, Vänsterpartiets gruppledare Samuel Gonzalez Westling och frilansjournalisten Mathias Wåg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]