Sofia Appelgren, som sålde sin salladsbar efter en utdragen konflikt med facket, verkar ha varit offer för en hänsynslös kampanj från arbetsgivarna. Det tycker Daniel Olsson, som läst Appelgrens självutlämnande bok om konflikten.

Det är synd om Sofia Appelgren. Inte för att hon utkämpade en flera månader lång tvist mot Hotell- och restauranganställdas förbund om ett kollektivavtal på sin numera nedlagda salladsbar i Göteborg – utan för att hon trots den tid som gått inte verkar ha förstått vad konflikten faktiskt handlade om.
Någon annan slutsats går inte att dra sedan hennes bok Wild ’n Fresh – min berättelse om salladsbaren kommit ut i handeln.
Sofia Appelgrens berättelse är ingen berättelse om en konflikt på den svenska arbetsmarknaden, utan en berättelse om en konflikt mellan facket och henne personligen.
Utlämnande beskriver Sofia Appelgren hur hon tappat vikt under konflikten, behandlats för struma, fått missfall och mått riktigt, riktigt dåligt. Hur hon plötsligt upplevde sig bli till eftertraktat villebråd för maktfullkomliga ombudsmän i facket, illasinnade politiker och ljugande journalister. Det är personligt – på alla plan.

Hotell och restaurangs dagliga flygbladsutdelningar utanför salladsbaren blir till trakasserier och terrorisering av Sofia som person. Flygbladet som delades ut med information om kollektivavtalet blir till en kränkning och den lagenligt utlysta blockaden beskrivs i termer av mobbning – som på vilken skolgård som helst.
”Detta var dagens Sverige, och en nyetablerad företagare mobbades på öppen gata”, skriver Sofia Appelgren. ”Under den här tiden ska facket se en ung småbarnsmamma sakta malas ner inför deras obarmhärtiga ögon”, låter det redan i bokens inledningskapitel.
Och några sidor senare:
”Facket fullkomligt krossade mig för att jag inte ville ha deras kollektivavtal”.
Det är med andra fackets konflikt med Sofia.
På många sätt är det synd. För konflikten om kollektivavtal på Wild ’n Fresh var betydligt viktigare än att degraderas till ett personligt drama, hur jobbigt det än kan vara för en person, att utan tidigare vana, komma i offentlighetens ljus under några månader.
Samtidigt var offentligheten i högsta grad vald av Sofia Appelgren själv. Hon har kallat till presskonferenser, tagit hjälp av den borgerliga lobbyorganisationen Centrum för rättvisa för att bedriva opinion och diskuterat konflikten och sin syn på facket i media.
Det personliga anslaget var hennes från första början. Det är hon som för in sin egen utsatthet som ung småbarnsmamma i mediediskussionen.
I Hotell- och restauranganställdas förbunds rapport om konflikten kring Wild ’n Fresh (”Toppen på en isbergssallad”, april 2007) beskrivs medierapporteringen som massiv, men också som grovt förenklad med anspelningar på den bibliska kampen mellan David och Goliat. ”Det ytliga fick ibland ta överhand över det intellektuella”, skriver Hotell- och restauranganställdas förbund och menar att mediebilden inte var till gagn för organisationen.

I boken spinner Sofia Appelgren vidare. Den slitna David och Goliat-dramaturgin inte bara återupprepas under de 134 sidorna, utan befästs i blöttung cement med meningar som: ”I mina ögon mosar Goliat David”.
Hon anser, liksom facket, att hon missgynnats av mediebilden. ”Det finns en aspekt av den här konflikten som i stort sett avgjorde styrkeförhållandet mellan mig och facket. Från och med första blockaddagen utspelade sig nämligen konflikten mellan mig och facket först och främst i medierna. Jag var chanslös… I det här avseendet var jag verkligen David och facket var Goliat”.
Vi var många journalister som ville ta oss bakom den där ytliga David och Goliat-dramaturgin. I ett reportage i Flamman (070215) försökte jag besvara frågan vad som drev Sofia Appelgren och varför hon inte gav sig. Det visade sig inte vara helt enkelt. Sofia Appelgren hälsade via sina anställda att hon inte ville ge några intervjuer och hon svarade inte på telefonmeddelanden.
Det reportaget, där jag istället fick vända mig till gamla klasskamrater och andra i hennes omgivning för att teckna ett personporträtt, går i boken under benämningen ”ett av de allra obehagligaste porträtten”.
Inte för att det som Flamman publicerade var fel, utan då reportaget gav en mer komplex bild av Sofia Appelgren som skilde sig från bilden av den svaga och utsatta unga kvinnan i en trångbodd lägenhet i Masthugget som Sofia Appelgren själv ville lyfta fram, och som blev till ett tuggande mantra i alla andra medier.
För första gången gavs bilden av Appelgren som en viljestark ung kvinna med en uppväxt i övre medelklassmiljö. Utbildad på anrika privatgymnasiet Göteborgs högre samskola och med ena föräldern som tidigare verksamhetschef för en entreprenörsorganisation närstående Svenskt näringsliv.
Före detta klasskamrater, tidigare grannar och studiekamrater på universitet gav bilden av en ung kvinna som var van att få det hon ville ha.

Det var uppgifter som var och för sig inte behöver betyda någonting. Men sammantaget kunde det i alla fall ge ledtrådar till varför en person agerar på ett visst sätt.
För det handlade inte om företagsekonomi. Att teckna varje försäkring för sig utanför kollektivavtalet skulle kosta Sofia Appelgren lika mycket, eller mer, än avgiften för ett kollektivavtal.
Hon verkar inte heller ha haft några ideologiska eller egentliga politiska skäl mot facket eller kollektivavtal. Rykten om band till näringslivsorganisationer eller politiska ungdomsorganisationer visade sig vara just rykten.
Då återstod Sofia Appelgren som person.
Boken Wild ’n Fresh – min berättelse om salladsbaren ger inte heller något annat motiv eller svar på frågan VARFÖR Sofia Appelgren inte skrev på, än att hon kände sig trampad på tårna av Hotell- och restauranganställdas förbund.
Vid flera tillfällen under läsandets gång förundras jag över förlagets hantering av utgivningen. När Sofia Appelgren vänder ut och in på sitt inre och yttre liv under de där månaderna får jag en känsla av att hon utnyttjas i ett ganska hänsynslöst politiskt opinionsarbete. (Ekerlids förlag leds av PR-konsulten Bertil Ekerlid, vars senare PR-uppdrag var att släta över Ericssonkoncernens inblandning i den stora skattebedrägerirättegången mot flera av företagets toppar förra året.)

När hon ger sig in i mer principiella diskussioner, där hon uppenbarligen inte har hela bilden klar för sig, funderar jag hur diskussionerna har gått på förlaget och om man över huvudtaget granskat manuskriptet före tryckning.
Hela boken igenom talas det till exempel om hur Sofia Appelgren påtvingades fackets avtal, medan det i själva verket handlar om ett kollektivavtal som förhandlats fram mellan arbetsgivarorganisationer och fackliga organisationer.
Sedan facket gått ut och förklarat att smittade företag kan vänta åtgärder och bli inblandade i konflikten, menar Sofia Appelgren att hela ”konflikten hade spårat ut”.
Hon skriver: ”Smittade av vad? Var min salladsbar en sjukdom? För facket var det helt obegripligt att inte alla ansåg att deras agerande var rätt.”
Hon förstår inte, och förlaget har uppenbarligen inte brytt sig att kolla upp, att begreppet smittat gods och smittade företag är en vedertagen benämning på aktörer som blandar sig i en facklig konflikt.

I slutdiskussionen tar Sofia Appelgren inte oväntat ställning för de krav på inskränkningar i den fackliga konflikträtten som flera borgerliga opinionsbildare förde fram under konflikten. Riktigt märkligt blir det då Sofia Appelgren sammanfattar sina krav på den svenska fackföreningsrörelsen. De är inte nådiga.
Hennes huvudkrav har möjlighet att bli historiskt: ”Först och främst måste facket bli en organisation som arbetsgivare och arbetstagare vill vara medlemmar i”.
Ridå.

Den femtionde restaurangen

Det startade med en facklig kampanj för att skapa ordning och reda på avtalslösa arbetsplatser inom restaurangbranschen i Göteborg. Stadsdel för stadsdel skulle restaurang- och kaféägare uppvaktas av Hotell- och restauranganställdas förbund och förmås att skriva på kollektivavtal.
Man utgick från restaurangtäta Linnéstaden i centrala Göteborg och skulle likt ringar på vattnet förflytta sig vidare ut i Göteborg.

Avsikten var att systematiskt möta upp samtliga näringsidkare och komma till rätta med oegentligheter och avtalslöshet, i den kanske mest utsatta branschen i landet.
Kampanjen var framgångsrik för facket. Under våren och hösten 2006 tecknade Hotell- och restauranganställdas förbund kollektivavtal med 49 restauranger i Linnéstaden.

Men i saluhallen Briggen, bara ett stenkast från Järntorget, skulle en liten nyöppnad salladsbar vägra skriva kollektivavtal.
Det ledde till den flera månader långa konflikten, där salladsbarens ägare Sofia Appelgren skulle bli rikskänd och stöttas av flera borgerliga partiföreträdare och opinionsbildare, som ställde krav på inskränkningar av konflikträtten.
För facket var ett tecknat kollektivavtal på den lilla salladsbaren avgörande för att den fortsatta kampanjen för avtal på samtliga arbetsplatser i Göteborg skulle kunna bedrivas med trovärdighet. Särskilt då åtta av tio företag inom Hotell- och restauranganställdas förbunds avtalsområde har en struktur som liknar Wild ’n Fresh. Få anställda och låg anslutningsgrad.

Sofia Appelgren spjärnade emot och menade att hennes lilla salladsbar utan fackligt anslutna medlemmar kunde göra upp om egna individuella avtal och att facket kunde ägna sig åt att komma åt andra som misskötte och utnyttjade sina anställda.
Konflikten avslutades slutligt först den dag salladsbaren såldes och de nya ägarna valde att teckna kollektivavtal.
Sedan dess har Hotell- och restaurang fortsatt sin kampanj för kollektivavtal inom restaurangbranschen. Enligt fackets rapport ”Toppen på en isbergssallad – en rapport om kollavtalskonflikten i Göteborg”, publicerad i april i år, hade 158 nya kollektivavtal slutits i Göteborg.

Daniel Olsson

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Carl Dürnberger

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Johanna Adolfsson Kulturgeograf och forskare.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.¹ De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Rörelsen • 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville är chefredaktör för Le Monde diplomatique

EU-kommissionen ber Sverige och övriga medlemsländer att ta emot och vårda allvarligt sjuka palestinier som evakueras från Gaza.

I tisdags uppmanade EU-kommissionärerna Stella Kyriakides och Janez Lenarcic medlemsländerna att ge besked om sin förmåga att ta emot patienter från Gaza. I brevet, som Flamman tagit del av, beskriver kommissionärerna sjukvårdssituationen i Gaza:

”Många patienter är i akut behov av specialiserad sjukvård som helt enkelt inte är tillgänglig på grund av förstörelsen av sjukvårdsinfrastrukturen. Dessa patienter inkluderar kvinnor och barn som lider av allvarliga skador, och individer med kroniska sjukdomar vars liv är i fara utan omedelbar läkarvård”.

Kristofer Dittmer [email protected]

Det biologiska rasbegreppet är sedan länge vederlagt, men har fått nytt liv med den amerikanska radikalhögern. Det är ingenting som den svenska vänstern borde importera, skriver professor i idé- och lärdomshistoria Sven Widmalm.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Diskussionen i Flamman om rasbegreppet har varit upplysande genom att exemplifiera några vanliga samtida ståndpunkter. Men den har i stort sett bortsett från det historiska sammanhanget. Tobias Hübinettes och Catrin Lundströms inlägg har tvärtom varit vilseledande på den punkten.

”Sverige var”, säger de, ”en spetsnation för rastänkande” vars arv ”gör sig gällande än idag, exempelvis i form av segregation”. Men Sverige har inte en framstående position i rasbiologins historia, varken praktiskt eller teoretiskt. Den tillkommer länder med mycket tyngre historiskt arv med avseende på kolonialism, slaveri, folkmord och virulent rasistisk propaganda – främst kanske USA, Storbritannien och Tyskland.

Sven Widmalm Professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet.

Romanen gör att vi förstår hur vi hänger ihop med varandra. Läsningens kris blir till slut också klasskampens, menar Emmy Stiernblad.

Vad händer när arbetarklassen slutar läsa? Jag och min pojkvän är på Lidingö stadsbibliotek, det är författarsamtal med Mikael Niemi om hans senaste roman, Sten i siden. Romanen handlar om en strejk bland vägarbetare i Tornedalen under 1930-talet. Mikael Niemi fångar rummet från första ordet. Man kan ana hur Lidingö-tanterna darrar när Niemi basunerar ut: ”De blev kommunister.”

Strejken formade hela samhället, och minnet efter ”Det röda Tornedalen” ekar än i dag. Samtidigt är strejken i sig bortglömd. Den har inte ens någon Wikipediasida. Två av Niemis främsta källor var Arne Ylipääs egna och egenutgivna böcker och Paulus Isaksson, två karaktärer i Niemis bok som fanns på riktigt. De var inte födda i akademiska hem, men båda läste och skrev, och deras liv präglades av strejken och den djupröda ideologin.

Emmy Stiernblad

Med nygrävda diken ska Grimsås mosse torrläggas och den åtråvärda torven brytas. Men för många är dikena som öppna sår. Här står nästan hela lokalsamhället på klimataktivisternas sida, när de i helgen började gräva igen de förhatliga dikena.

– Det här är en våldtäkt på naturen! säger Helen Wahlgren, talesperson för aktionsgruppen Återställ våtmarker, och pekar på de långa spikraka dikena genom Grimsås mosse, precis på Smålandsgränsen i västgötska Tranemo kommun, och som en grupp från organisationen på fredagsmorgonen började skotta igen med spade och grep.

På den två kvadratkilometer stora mossen, lika stor som Grimsås tätort och granne med centrum, har finländska halvstatliga Neova börjat återuppta den torvbrytning som blev olönsam efter andra världskrigets slut. Men tillståndet har överklagats och vandrade vid den här artikelns publicering ännu långsamt uppåt i rättsapparaten.

Jonathan Newton

Nyliberala dogmer cementeras när delar av vänstern pekar ut invandring som lösningen på rekryteringsproblemen i välfärden.

Arbetstidsförkortning har återigen hamnat på den politiska dagordningen. Fackliga organisationer som Vårdförbundet har lyft frågan i avtalsrörelsen och Socialdemokraterna uppges överväga förslag om kortare arbetstid i sitt arbete med en ny ekonomisk politik.

Högerns och kapitalägarnas reaktion har varit förutsägbar. Arbetstidsförkortning skulle vara förödande för ekonomin och leda till svåra bemanningsproblem inom välfärden, menar företrädare för Svenskt Näringsliv på DN Debatt. En reformidé som snabbt kan bli populär måste kvävas med hot om längre köer till vård och omsorg.

Att välfärden hotas av brist på arbetskraft är en myt som tyvärr inte bara sprids av högern. Redan 2004 skrev statsvetarna Gregg Bucken-Knapp och Jonas Hinnfors i alarmistiska ordalag på SvD Brännpunkt att välfärdssamhället hotas av ”katastrofal arbetskraftsbrist” när befolkningen åldras. I dag används SKR:s analyser som belägg för liknande påståenden – som när Dagens ETC i en intervju pressar Nooshi Dagdostar med frågan om vi verkligen kan stärka välfärden utan ökad invandring.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva.

Det finns många anledningar att ha en solidarisk flyktingpolitik, men idén att invandring krävs för att rädda välfärden illustrerar snarare hur nyliberala föreställningar vunnit acceptans genom att klä sig i moralisk skrud. Att Dagens ETC okritiskt upprepar SKR:s stenhårt vinklade påstående att över hälften av den tillkommande arbetskraften måste arbeta i välfärden är ett bra exempel.

SKR:s uträkning förutsätter inte bara att dagens massarbetslöshet är naturgiven, utan även att inga svenskar i andra sektorer är redo att söka sig till välfärden. Formulerad på ett annat sätt framstår utmaningen som betydligt mindre dramatisk: någon enstaka procent av den arbetsföra befolkningen behöver gå från andra sektorer – eller arbetslöshet – till välfärden.

I själva verket kan vi utan problem både ta hand om en åldrande befolkning och öka personaltätheten om vi är redo att göra välfärdsyrken mer attraktiva samtidigt som andra branscher effektiviseras.

Det borde inte behöva sägas, men det är inte låga födelsetal som gör att varannan anställd i vård- och omsorgsyrken överväger att sluta eller att utbildningar till undersköterska eller barnskötare inte lockar unga svenskar i den utsträckning som vi skulle behöva. Att prata om invandring i stället för bättre villkor är i praktiken att befästa idén att välfärdsjobb ska vara tunga, undervärderade och underbetalda – och därför utföras av några andra än infödda svenskar.

Läs mer

Ledare/Nyheter • 03 maj, 2017

Sex timmars arbetsdag – en förändring att tro på

Jobb inom vård, skola och omsorg är det mest meningsfulla man kan göra och villkoren borde vara därefter. Det handlar både om löner och tillräcklig bemanning – och rimlig arbetstid. Sedan 40-timmarsveckan infördes för 50 år sedan har produktiviteten i ekonomin fördubblats och en generell arbetstidsförkortning vore både önskvärd och möjlig. Men om någon sektor förtjänar att gå före så är det välfärden.

Till skillnad från industrin är det mycket svårt att minska arbetsbelastningen i välfärden med ny teknik. Ökad effektivitet innebär för välfärdsarbetare fler mänskliga kontakter och tyngre ansvar. Det finns skäl till att många bara orkar arbeta deltid eller att lärare och förskollärare löper högre risk att bli utbrända. Välavlönade spinndoktorer som utmålar arbetstidsförkortning som ”omöjligt” borde testa att ägna 40 timmar i veckan åt att ta hand om barn, sjuka eller äldre och sedan förväntas ha energi över till familj, hushåll och en meningsfull fritid.

Långtidssjukskrivningar – som i många fall kan kopplas till arbetsmiljön – motsvarar enligt SKR över 30 000 årsarbetare inom välfärden. Med sänkt arbetstid skulle fler hålla sig friska och orka jobba fram till pensionen, vilket vore en stor vinst för både individer och samhälle. Samtidigt skulle sänkt arbetstid visa för unga att välfärden är en möjlig framtidsbana för den som vill kombinera ett meningsfullt arbete med mer fritid.

Arbetstidsförkortning inom välfärden är kort sagt inte bara möjligt. Det är nödvändigt.

Per Sicking [email protected]

Sam Altmans nya företag Worldcoin skannar människors iris för att bygga ett globalt id-system. Flamman besöker krisens Buenos Aires, där förortsbor säljer avbildningar för en tusenlapp – medan lagstiftare världen över fruktar för deltagarnas integritet och säkerhet.

I krisens Argentina, där på bara några månader reallönerna fallit med tio procent och nedläggningar och massuppsägningar haglar, är det sista någon förväntar sig att få pengar i present. Inte desto mindre verkar det vara vad företaget Worldcoin, som startades av Open AI:s Sam Altman, gör: de utlovar motsvarande tusen kronor – en hel del pengar för många i Argentina just nu – för alla som kommer till deras stationer och skannar sina ögon. Mönstren i en persons iris är nämligen lika unika som ett fingeravtryck.

Är det ett bedrägeri, som alla erbjudanden om distansarbete med generös betalning i dollar som blivit allt vanligare i argentinska Facebookgrupper den senaste tiden? Nej. Visserligen betalar Worldcoin i sin egen kryptovaluta med samma namn, och att växla den till dollar, pesos eller Bitcoin är komplicerat, men det är fullt möjligt och tusentals personer har i slutändan fått in verkliga pengar på sitt konto.

Jon Weman

En facklig konflikt som melodram

Carl Dürnberger: På Möllan såg jag Malmös själ

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Klassamhället efter detta

Risklösa försäkrare

Den kollektiva bestraffningens tid

EU uppmanar Sverige: Vårda patienter från Gaza

Rasvänstern saknar egna idéer

Emmy Stiernblad: Läsfattigdom är ett samhällsproblem

Kampen om mossen

Arbetstidsförkortning är välfärdens räddning – inte invandring

Sex timmars arbetsdag – en förändring att tro på

AI-kapitalet köper fattiga argentinares ögon

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Den kollektiva bestraffningens tid

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Sex timmars arbetsdag – en förändring att tro på

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev