Visst kunde det ha varit betydligt värre. Utredningen landar trots allt i att nivåerna på socialförsäkringarna måste höjas. Det talas om att riktmärket ska vara att 80 procent av alla som omfattas av försäkringarna ska ha rätt till 80 procent av den tidigare inkomsten. Det är glädjande besked. Den obligatoriska a-kassan och privatiserade sjukförsäkringar, som också skulle utredas, försvann på vägen.

Men det är långt i från tillräckligt. För att förstå varför det blev så bör man känna till bakgrunden till utredningen. Den tillsattes av den förra regeringen för snart fem år sedan. Uppdraget var att hitta ”hållbara” lösningar (läs budgetalternativ) för socialförsäkringarna. När det gäller sjukförsäkringen var exempelvis direktivet att utredningen skulle ha de förändringar som den borgerliga regeringen gjort som utgångspunkt. Det gör att själva grunden präglas av den borgerliga föreställningen att arbetslösa är slöfockar som bör hållas kort och att sjuka inte behöver vara sjuka i mer än ett år. Det är fortfarande oklart vad som händer med stupstocken för sjuka. Utredningen förespråkar inte en a-kassa som omfattar fler ”eftersom det skulle göra att fler lever på arbetslöshetsersättning”. 

Ett trygghetssystem värt namnet berör alla. Inte bara den som är sjuk eller arbetslös. Det stärker alla arbetandes ställning mot arbetsgivarnas. Både män och kvinnor har drabbats när våra gemensamma försäkringar urholkats. Men kvinnor har drabbats särskilt hårt. När den förra regeringen gjorde det svårare för deltidare och tillfälligt anställda att kvalificera sig för arbetslöshetsersättning, slog det framför allt undan benen på många kvinnor.

39 procent av alla arbetslösa står utan ersättning. Var fjärde ensamstående förälder tvingades någon gång under 2013 att söka försörjningsstöd. Riktade insatser, i form av exempelvis höjt underhållsstöd är nödvändigt. Men för en verklig jämställd och jämlik politik behövs starka och generella trygghetssystem.