Samir Amin har i över ett halvsekel analyserat och kommenterat den politiska utvecklingen i världen.
Han skriver med ett helhetsperspektiv som få och baserar det på konkreta undersökningar på ett unikt sätt. Hans avhandling, Den globala kapitalackumulationen – En kritik av teorin om underutvecklingen 1957 var banbrytande. Den följdes av ett trettiotal böcker och mängder av artiklar om imperialismen och folken i tredje världen, inte minst i Afrika och arabvärlden. Under 1960- och 1970-talen hade Amin flera uppdrag som lärare och forskare främst i Afrika, där han även arbetat med ekonomisk planering i FN:s regi.
År 1975 grundade han Third World Forum som 1999 var en av initiativtagarna till World Social Forum (WSF). Där är han en förgrundsfigur. Hans memoarer, A Life looking forward – Memoirs of an independent Marxist, utkom 2006.
I Det liberala viruset (2004) och Beyond US Hegemony? (2006) analyserade Amin grundligt klasskrafternas läge i världen. Han utvärderade Förenta staternas ställning och politik efter Sovjetunionens sammanbrott liksom institutioner som WTO, Världsbanken och Förenta nationerna. Världen karakteriseras numera av triadens (USA, Japan och EU) strävan att sprida marknadskapitalismen över världen. Men det är inte möjligt utan Förenta staternas militära stöd. Dess imperialistiska politik syftar till att militärt behärska hela planeten i kraft av sin tekniskt överlägsna krigsmakt, sitt omfattande bassystem och genom hot om fysiskt utplåning av dem som gör motstånd.
I sin senaste bok, The World we wish to see –Revolutionary Objectives in the Twenty-first Century, knyter Samir Amin ihop sitt livsverk. Han sammanfattar världsläget och presenterar ett konkret förslag hur triadens nyliberala offensiv och Förenta staternas militära ambitioner kan besegras. Förslagen är i mycket en utveckling av Bamaku-appellen som antogs på WSF:s möte i Mali i januari 2006.
I en bilaga återges en längre artikel om situationen i Västasien och politisk islam som han menar tjänar imperialismen (utan att fördenskull förneka att folkliga uppror kan ha religiösa förtecken eller Hamas’ och Hizbollahs betydelse i kampen mot Israel). Den regionen (”the Greater Middle East”) är brännpunkten för konflikten mellan imperialismen och världens folk. Den är strategisk både för sina oljetillgångar och för sitt geopolitiska läge i inringningen av Ryssland, Kina och Indien.
Förenta staternas ambitioner underlättas av Israel och av motståndets relativa splittring. ”Förutsättningen för att skapa möjlighet till framgång i andra regioner i världen”, menar Amin, är att ”etablissemanget i Washington lider nederlag” i Västasien.
Vår huvuduppgift är att hindra triadens marknadsliberala expansion i världen. Det förutsätter att Förenta staternas militära ambitioner stävjas, dvs. att de omedelbart lämnar Irak och Afghanistan, dess baser nedmonteras och Nato upplöses. En världsomfattande ”Yankee go home”- kampanj är av nöden.
Det behövs en bred, världsomfattande och folklig rörelse för dessa krav. En sådan anti-imperialistisk front måste respektera nationernas suveränitet, vara sekulär och grundas på solidaritet – inte välgörenhet – och tillämpa demokratiska arbetsformer.
Utvecklingen av WSF har visat att en sådan rörelse är möjlig.
Fronten måste arbeta på alla nivåer – från krav på reformer av FN och WTO till lokalt fackligt arbete. Men det är på nationell nivå och i det dagliga lokala arbetet som den avgörande kraften finns. Därför måste folken i varje land analysera sin situation, formulera sin politik och skapa sina organisationer. De måste slåss för ett bättre och mer demokratiskt samhälle, men får under denna kamp på inga villkor göra sig till Förenta staternas och marknadsliberalismens redskap gentemot andra folk.
Vare sig revolution eller demokrati kan exporteras.
Ur arbetet och diskussionerna i fronten kommer alternativ till dagens kaotiska kapitalism att växa fram. Amins vision är att de blir socialistiska och att det på lång sikt leder till att världskapitalismen övergår i världssocialism.
The World we wish to see ger en mängd analyser av enskilda länder, reser politiska krav och diskuterar hur fronten bör arbeta. Läs boken! Den bör översättas.
Samir Amin avslutar med att föreslå en femte international på den politiska plattform, som skissats för den antiimperialistiska fronten. En förebild är den första internationalen vars diskussioner, noterar han, mycket påminner om de i WSF.
De andra, tredje och fjärde internationalerna begick alla allvarliga fel och förlorade sin trovärdighet. Den femte Internationalen bör vara ett forum för folkliga organisationer, inte bara partier, i hela världen och stärka solidariteten dem emellan. Den ska skapa ”konvergens i mångfalden”. Arbetande människor i olika länder måste samarbeta för att inte kunna utnyttjas av storföretagen, till exempel vid fabriksnedläggelser och löneutpressning, eller förledas att delta i angreppskrig mot varandra.
En utopi eller vägen till seger?
