På ett ställe i tegelstenen Tusen platåer liknar filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattari flickan vid en revolutionär kraft som bryter det västerländska, patriarkala tänkandets system av binära motsatspar. Boken publicerades 1980, i samma veva som idén om det mänskliga subjektet som alltings medelpunkt höll på att luckras upp. För feminismen blev det både en möjlighet (ett upplöst kvinnligt subjekt är i bästa fall fritt) och ett problem. För hur ska man bli fri från en subjektivitet man aldrig fått tillgång till?
I sin sällsamma kultroman Stjärnans ögonblick från 1977 sätter författaren Clarice Lispector (1920–1977) dessa patriarkatets villkor – liksom frågan om litteraturens förmåga att överskrida dem – i svängning. Huvudpersonen är den oälskade flickan Macabéa som arbetar som maskinskriverska i ett Rio de Janeiro tapetserat med Coca cola-reklam där män slår kvinnor eller köper deras kroppar.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Eftersom hon råkat äta stekt katt som barn blir hon illamående av mat och är så smal att hon knappt syns. Hon samlar på reklamannonser och tycker om skräckfilm. Drömmer om att vara Marilyn Monroe och drivs av ett starkt begär efter ord. Via radion lär hon sig ständigt nya, ordet mimikry (när ett utsatt djur imiterar ett rovdjur för att undvika att dödas) till exempel, vilket gör den misogyne och tjurfäktningsdyrkande pojkvännen Olímpico förbannad. Han tål inte att hon överlistar honom med sin gnistrande vetgirighet och lämnar henne snart för kompisen Glória, som har bättre förutsättningar att bli befruktad. Då byter Macabéa sitt rosa läppstift mot rött och målar läpparna som om huden spruckit och tjockt blod vällt fram.
Hon lyder alltså under dubbla förtryck, patriarkatets och kapitalismens, och förhåller sig till det genom att ömsom spela och ömsom spräcka olika slags kvinnliga stereotyper. Hon klär sig i sig själv och spelar lydigt ”rollen av att vara”. Samtidigt är hon främmande för sitt jag, precis som berättaren. Subjektets gränser, liksom gränsen mellan verklighet och fiktion, är under ständig förhandling.
Boken börjar nämligen med ett förord skrivet av en manlig författare med tillägget ”(egentligen Clarice Lispector)”. Författaren som låtsas heta Clarice Lispector diktar alltså upp en man som skriver hennes text, för att strax punktera hans auktoritet genom att låta andra röster bryta in och underminera logiken: ”Jag är inte en intellektuell person, jag skriver med kroppen. Och det jag skriver är fuktig dimma. Ord är ljud blandade med skuggor som oregelbundet korsar varandra, stalaktiter, spetsar, förvandlad orgelmusik. Jag vågar knappt ropa ett enda ord till denna vibrerande och rika, sjukliga och dunkla väv som har sin kontraton i smärtans kraftiga bas.”
Lispectors brusande musikalitet har i Örjan Sjögrens nya översättning – 2001 kom hans förra, som var den första på svenska – fått en rakare och mer komprimerad språkdräkt. ”Som fallen från skyarna” har nu blivit ”häpen” och uttryck med sagoklang har svalnat: ”Tossig liten spreta” har blivit ”konstig spinkig tjej”. I högre grad betonar den nya översättningen också flickans kombination av utsatthet och agens. I den förra hette det till exempel att hon saknade förmåga ”att reda sig”. I den nya i stället ”att finna sig”, vilket har en annan underton: den som inte finner sig kan också kräva förändring.
Stjärnans ögonblick blev Lispectors sista bok innan hon dog av cancer dagen innan sin 57:de födelsedag. Den har ibland kallats hennes mest politiska roman, något som bekräftas av berättarens uppmaning till läsaren att ”bli indränkt med flickan som en blöt skurtrasa. Flickan är en sanning som jag inte ville känna till. Jag vet inte vem jag ska anklaga men det borde finnas någon jag kan ställa till svars.”
Utan att anta att litteraturen kan spegla verkligheten väcker boken på det sättet frågor om vad som utgör en feministisk litterär text. Är det en text som skildrar patriarkatet? Som tar spjärn mot patriarkatet men använder litteraturen för att utmanövrera det? Stjärnans ögonblick gör både och. Även om romanen upphöjer fantastiken över verkligheten bär den en stark lojalitet med flickan och de premisser som villkorar hennes existens. Boken reflekterar alltså ett reellt patriarkat, men överflyglar det också genom att skapa utdragna ögonblick av fantasteri där ingenting annat finns än överdådig förvandlingskonst. I de ögonblicken (explosion!) revolutionerar flickan vårt – ännu patriarkalt inpyrda – tänkande med råge.
