Jag är imponerad av senaste numret av Ottar. Min hjärna har brytts lite lågintensivt av den senaste tidens diskussioner om så kallade BDSM-praktiker och nu bjuder RFSU:s tidning lägligt nog på en modig behandling av temat.
BDSM står för en ansamling ”extrema” sexuella praktiker och den subkultur som skapats kring dessa. Bokstäverna står för Bondage & Discipline, Dominance & Submission och Sadomasochism. Tidigare var de flesta läggningar som samlas under BDSM-begreppet sjukdomsklassade under diagnoser som fetischism och sadomasochism, men sedan årsskiftet är de borttagna ur Socialstyrelsens sjukdomskatalog. RFSU har länge kämpat för att så ska bli fallet och nu håller BDSM-grupper på att formeras inom organisationen – BDSM har blivit en minoritet som kämpar för erkännande.

Det är självklart bra att sjukdomsstämpeln på folk som gillar annat än ”vaniljsex” är borttagen. Samtidigt känner jag en viss skepsis inför hur denna postmoderna ”alla ska få vara hur de vill”-politik lätt skymmer sikten för ett lite vidare grepp om sexuell frihet. Om en kvinna tänder på att bli dominerad, till exempel, är detta ur mitt feministiska perspektiv inte bara en fråga om ”tycke och smak” utan kan också analyseras i förhållande till hur maktstrukturer sätter ramarna för hur vi förmår kanalisera vår sexualitet. Alla former av aggression och dominans, hur frivilliga och tillfredsställande de än är, bör enligt mig väcka i alla fall ett uns av farhågor.

Därför blev jag glad över att Ottar jämte BDSM-representanter också gett ordet till en psykolog som skriver om dominanta sexpraktiker i ödmjuka men kritiska ordalag. Hon berättar att hon tvekade inför att skriva artikeln, förståeligt nog med tanke på hur känsliga dessa frågor är, men klarar balansen utmärkt. Genom detta modiga drag har Ottar öppnat för en mer komplex debatt om sexuell frihet.