En het julidag för ganska exakt 120 år sedan slår Emilie Flöge, en ung, företagsam dam upp dörrarna till en exklusiv modebutik på Wiens paradgata. Butiksinredningen har skyltfönster från golv till tak och interiören flödar av ljus, förstärkt av alla speglar. Lokalen är av senaste design och på skyltdockorna hänger klänningar i färgstarka, geometriska mönster i rymlig passform för den rörliga och självmedvetna kvinnan som inte är för blyg för att ta för sig. Kläderna bryter radikalt mot det förhärskande snörda modet, men affärerna går lysande och välbeställda kvinnor är som tokiga i de flamboyanta kreationerna. Odödliga skulle de också bli tack vare Gustav Klimts målningar av mystiskt vampiga kvinnor med extatiskt särade läppar och dåsigt slutna ögon. Emelie själv, som syns på många av konstnärens dukar, är inte bara vacker, utan en framgångsrik affärskvinna och del av det som just blivit en megatrend bland den nya generationens besuttna: Wiener Werkstätte.
En av dessa åtråvärda klänningar, en svartvit, utsvängd festblåsa, går just nu att se på Millesgården i Stockholm och Wiener Werkstätte, en utställning som genom ett hundratal föremål och teatral scenografi öppnar dörrarna till det som kan kallas 1900-talets första – och mest radikala stil, fröet till både Bauhaus och Art déco. Med tanke på hur starkt inflytande den har haft på svensk livsstil och folkhem ett par årtionden senare (Svenskt Tenn och Gustavsberg) är den senkomna presentationen minst sagt på tiden. Och vem som helst som är svag för snygga saker och formgivning som bygger på solidarisk ideologi och lysande hantverk kan se fram emot en både sinneskittlande och omskakande upplevelse. Att öppnandet sammanfaller med högerextremismens återkomst i Österrike i samband med FPÖ:s valseger är en ironisk slump, en käftsmäll.
Wiener Werkstättes ambition var att möta morgondagen med en icke-nostalgisk, icke-sönderavlad livsmiljö.
Wiener Werkstätte, en industri som blomstrade fram till 1932, var resultatet av privata investeringar och en grupp unga idealister med en önskan om att göra upp med det inrökta och krusidulliga kejsaridealet. Men för att förklara den exempellösa framgången räcker det inte med detta startfält. Det behövs även en målgrupp med plånbok och ambitioner.
Wiens judiska befolkning hade emanciperats i samband med bildandet av jätteriket Österrike-Ungern 1867, vilket betydde att det var fritt fram för judar att inte bara harva på i skymundan, utan börja erövra viktiga positioner i samhället, som inom journalistik, politik och offentliga tjänster. Deras hem kunde nu bli mer publika mötesplatser och för att markera en ny era, behöver den gamla städas ur och – voilà, där fanns en helt ny livsstil att klä sig och sitt hem i.
Wiener Werkstättes ambition, med bland annat kunder som den konverterade familjen Wittgenstein, var att möta morgondagen med en icke-nostalgisk, icke-sönderavlad livsmiljö. Verkstaden, som sponsrades av den judiske entreprenören Fritz Waerndorfer, var organiserad enligt platt organisation, fräscha lokaler och betald semester. Varje föremål signerades såväl av hantverkaren som av designern. Ur denna estetiska och etiska övertygelse skapades möbler, hela miljöer för nyrika, kläder, smycken, barnmöbler, tapeter, vykort, blomkrukor och tapeter. Allt av högsta kvalitet.
Man kan inte bara skylla sagans slut på att de österrikiska judiska kunderna var bland de första som offrades i Hitlerriket, även första världskriget och depressionen gjorde sitt. Men det faktum att det var den delen av befolkningen som var mest motiverad att manifestera sitt nya självförtroende med extravaganta produkter går nog inte att underskatta.
Utställningen på Millesgården är kongenialt presenterad: läcker och förförisk. Störst sensation gör en rekonstruktion av en hel teaterbar, Cabaret Fledermaus, med psykedeliskt lagt kakel på väggar och golv. Så här i tider av nykonservatism och kulturell ängslighet är det väl helt fel att känna sig sentimental över en gången guldålder. Men Wiener Werkstätte får i alla fall mig att drömma om en snyggare tid.
