Runebergs tvåhundraårsdag är redan firad på andra sidan Ålands hav och på vår sida kommer Harry Martinsons hundraårsdag säkert heller inte att gå obemärkt förbi. Men att en tredje diktare på svenska, Helmer Grundström, skulle varit lika gammal i år verkar betydligt färre känna till.
Man kunde nästan tro att han, Lappmarkens skrovliga röst i svensk poesi, redan är glömd i vårt offentliga rum.

Så illa får det bara inte vara.

Fast i Västerbotten är han i alla fall inte bortglömd. Sällskapet som verkar i hans namn har börjat komma i gång, på hemmaplan i Svanabyn har han redan firats, biblioteket i Dorotea har fått ordning på den boksamling han lämnade efter sig och Gunnar Balgård skriver på en biografi som snart är färdig.

Det glädjer mig; av flera skäl.
Även om jag aldrig såg honom på den tiden (träffade honom gjorde jag först 1974, då han satt och signerade sin just utkomna LP på Domus i Umeå) fanns Helmer Grundström i hög grad närvarande under mina tonår.
Svanabyn – eller Svanavattnet som det betydligt mer poetiskt klingande namnet på postadressen lyder – ligger inte många mil från min by, låt vara en bit in på andra sidan länsgränsen. Själv var han faktiskt född på min sida, i byn Grundsjö i Bodum, även om hans föräldrar flyttade till Svanabyn kort efteråt.
Nästan på gränsen mellan Lappland och Ångermanland ligger även Granåsby. Dit hade någon ibland varit på dans och sett honom, men ännu oftare sågs hans namn under någon dikt i Såningsmannen eller Jordbrukarnas Föreningsblad. Eller som författare till noveller i veckotidningarna som lästes – Lektyr, innan den gick över till utvikningsbrudar. Eller Levande Livet, bland alla jakthistorierna. Helmer Grundström var rentav något av en lokal kändis i dessa gränstrakter. Även om författarskap inte rankades lika högt som dragspel och tungviktsboxning – eller Bio-Nisses tältbiobesök om somrarna – hade han ju ändå bott i Stockholm och umgåtts både med Ferlin och andra storheter. En av dessa storheter, Gunnar Ekelöf, var förresten så god vän med Helmer att han for upp till honom i Svanabyn och blev kvar en hel vinter på Byströms pensionat i Dorotea, förjagande tristessen med deckare som Grundström försåg honom med. Jag misstänker att Helmer Grundström var en inspirationskälla till att jag själv slog in på skrivarbanan. Han hade ju trots allt visat att det gick. Och förvisso var det poesi jag också fuskade med i början, även om det tack och lov gick fort över.
Tidigt upptäckte jag också en grundton i hans dikter som jag kände igen mig i. Och samma kluvenhet till hembygden.

Hemhörigheten i hans diktning råder det dock inget tvivel om. Alla åren i Klara till trots finns det väl inte en enda dikt av honom som andas Stockholm – på djupet visste han var han hörde hemma fast han längtade bort när han var där. Hos Helmer Grundström letar man, tack och lov, förgäves efter idyllisering av byasamhörighet och gamla tider. Lika tunnsått är det med falsk naturromantik, men desto mer blötmyrar, hårt slit, elände och tröstlös instängdhet:

Och ingenstans gick en väg till Gud.
Och ändlöst fjärran låg våren.

Sjuttiotalets gröna vågen-romantik hade inte mycket att hämta hos honom. Och knappast folk som tror att det “var bättre förr” heller. Tvärtom har väl det norrländska inlandets brutala villkor långt in på 1900-talet aldrig haft en mer sannfärdig och lakonisk skildrare än Helmer Grundström:

Milan hostade till
och slog.
Kolarn ramlade i
och dog.
Inte en kota
blev kvar av karn.
Käringen med
sina nie barn
tvangs av nöden
på socknen ut.
Annars var allt
som det var förut.

Fast man ska inte låta sig luras av att isarna råmar ödsligt eller att det så ofta är vinter i hans dikter. Vi är säkert många som håller ”I de ljuvliga tider” som en av svenska språkets bästa sommardikter:

Tro inte allt vad som sägs bort i byn.
Det mesta är slidder och sladder.
Lyss hellre till suset från granarnas bryn
och de flimmrande sländornas fladder.
Ligg dåsig i gräset med nosen mot skyn
och gläds i de ljuvliga tider
då solen bronserar den gråbleka hyn.
Det höstas nog sen vad det lider.

Och har man hört ”Hon som dog ung” sjungas eller “Midsommarfesten” i Thorstein Bergmans version vet man att Helmer Grundström är en ovanligt sångbar poet också.

Han kunde alltså gott sjungas oftare. Men som alla författare bör han förstås framför allt läsas. Hundraårsminnet borde vara en anledning för nya läsare att upptäcka hans dikter, alldeles som på sjuttiotalet då han, efter ett decenniums tystnad, återkom med samlingen “När skogens källa sinar” och kom ut på skiva med Thorstein Bergman och gamle Klarabrodern Tor Bergner.