Mitt resande har ännu aldrig fört mig till Petrozavodsk, men Otto Wille Kuusinen lär fortfarande stå staty där. Han, mannen som under vinterkriget 1939 utsågs till chef för Stalins kortlivade marionettregering i Terijoki och efter detta föga ärorika mellanspel gjorde karriär i sovjethierarkin.
Om Kuusinens namn är någorlunda bekant för den som studerat Nordens 1900-talshistoria, är det nog färre som känner till hans klasskamrat från läroverket i Jyväskylä, Edvard Gylling, trots att deras banor länge sammanföll.
Begåvade gossar bägge, tidigt faderlösa. Anslöt sig som studenter till arbetarrörelsen och kom sedan även båda att ingå i den röda regeringen under inbördeskriget 1918.
Vid den tiden hade deras politiska linjer dock börjat skilja sig. Medan Kuusinen var övertygad revolutionär och något av regeringens chefsideolog, hade Gylling varit emot att arbetarna skulle ta makten med vapenhjälp. Bara motvilligt hade han åtagit sig posten som finansminister.
Fast i den röda regeringen kallades ministrarna inte ministrar utan efter rysk modell kommissarier.
Ansvarskänsla tycks ha varit ett dominerande drag i hans personlighet. När nederlaget var ett bittert faktum i slutet av april 1918 och endast de vitas blodiga hämnd återstod valde Gylling att stanna kvar i Viborg, när Kuusinen och de andra röda ledarna satte sig i säkerhet i Petrograd.
Efter att – nästan som på film – ha hållit sig dold någon månad, filande på ett försvarstal som aldrig blev hållet, lyckades han via Helsingfors och Åbo ta sig över till Sverige där han välkomnades av blivande SKP-ledaren Hugo Sillén.
På Lenins tillskyndan placerades Gylling nu att leda det nya Karelen, tänkt att bli en fristad för tiotusens röda finländska flyktingar men som på 1920-talet även skulle locka till sig radikala amerikafinnar och norrbottniska kommunister.
Där, vid Onegas stränder, trodde de sig kunna få förverkliga den socialism de dittills bara drömt om.
Och i början gick det bra. Tjugotalet blev en blomstringstid. Skolor byggdes, byar elektrifierades, det finska språket gynnades och Gylling själv blev populär.
Anna-Lisa Sahlström, författare och före detta journalist på Vasabladet, har tidigare skildrat den röda regeringen i boken En såg sig om och vände. Den som åsyftas är just Edvard Gylling och det är också till honom hon nu själv återvänder med Den sista fursten.
Docent i statistik, blid familjefar, god make, anspråkslös… Den Edvard Gylling som framträder i Sahlströms berättelse, inte minst i de många brev hon haft tillgång till, verkar nästan för god för denna värld.
Kanske såg han aldrig heller sig själv som främst politiker. Ekonomi och kultur ville han helst syssla med.
De ekonomiska privilegier Karelen i början åtnjöt väckte avund. När Stalin började dra åt tumskruvarna i början av 1930-talet var både Gyllings och den karelska drömmens öde beseglat. Han anklagades för storfinsk nationalism, avsattes från sin post och kallades till Moskva.
Detaljerna om Gyllings sista år är oklara men dagen för hans arkebusering har gått att fastställa: den 14 juni 1938.
För Otto Wille Kuusinen gick det bättre. Han rörde visligen inte ett finger för att hjälpa sin gamla klasskamrat från Jyväskylä men steg i gengäld allt högre i sovjethierarkin. Var på 1930-talet sekreterare i Komintern, redigerade standardverk i marxism-leninism och satt till slut i själva politibyrån.
Slughet, okänslighet för andras öden och en stor del tur hjälpte honom att bli den store överlevaren. Han var en kombination av begåvad estet (musik och litteratur) och cyniker som man verkligen inte behöver beundra, men likväl kan fascineras av.
Den som vill läsa mer om honom kan göra det i till exempel Alvar Alsterdals uppsats i Det möjligas konst eller John H Hodgsons Den röde eminensen.
Efter att ha läst Anna-Lisa Sahlströms bok inser man dock att det är Edvard Gylling som borde stå staty, inte Otto Ville Kuusinen
