En historisk personlighet har gått ur tiden, den italienska kommunistiska aktivisten och filosofen Antonio Negri. Natten till den 16 december somnade han in i Paris efter en tids sjukdom. Tidigare i höstas högtidlighölls hans 90-årsdag med ett seminarium om hans livsverk, och snart kommer första bandet av tre av hans memoarer ut på engelska. Nu stormar han himlen.

I sex decennier har Negri varit en viktig tänkare och organisatör för en självständig marxism, fristående från partier och stater. Han var autonomins teoretiker. Framför allt har han varit en kollektivt intellektuell, en lärare. Som professor i statsvetenskap gjorde han institutionen i staden Padua till ett viktigt marxistiskt centrum, en plantskola för radikala doktorander under 60- och 70-talet. Deras arbetsplatsundersökningar skiljde sig från sociologernas. Negris krets gick till fabrikerna, höll cirklar i Kapitalet och använde träffarna för att utveckla arbetarprotesterna utanför fackföreningarna och partierna. 

Arbetar- och studentrevolter, militanta gaturörelser och väpnade stadsgerillor fick staten att slå tillbaka. Negris marxistcentrum utmålades som hjärnorna bakom protesterna, och han själv kallades i italiensk media för ”il cattivo maestro”, den onda mästaren bakom sjuttiotalets protestvåg. Negri fängslades med hela sin institution, och förbjöds att undervisa på italienska universitet.

Allt var magiskt. Där fanns ingen bitterhet, ingen nostalgi, inget melankoliskt tillbakablickande

Efter att ha valts in i parlamentet 1983 kunde han utnyttja immuniteten för att fly till Paris. Därifrån utvecklade han sina teorier, sammankopplade dem med fransk poststrukturalism och släppte år 2000 boken Imperiet tillsammans med amerikanen Michael Hardt. För mig och många andra i globaliseringsrörelsen blev boken en bibel. Vi bar med oss den i ryggsäckarna när vi åkte till EU-protesterna i Göteborg i juni 2001. 

En varm sommarnatt satt jag på Sherwoodfestivalen i Padua tillsammans med tusentals personer, både gamla veteraner från Autonomia och vi yngre olydnadsaktivister från globaliseringsrörelsen. Negri hade återvänt till Italien, avtjänat sitt fängelsestraff och pratade nu som fri man på sin gamla hemmaplan, för sina kamrater. Han pratade om kampen och kapitalismen, men också om filosofen Baruch Spinoza, om den breda mångfalden, multituden och kärleken som sammanhållande kraft. En italiensk aktivist viskade översättningen i mitt öra. Jag rös. Allt var magiskt. Där fanns ingen bitterhet, ingen nostalgi, inget melankoliskt tillbakablickande. Bara en vilja att i nuet, i våra kamper och gemenskaper, finna en högst konkret och närvarande kommunism.

Han var en attivo maestro. Vår aktiva mästare, kampens lärare, som lever vidare i vår aktivitet.

Ville man höra Negri tala fick man gå till de politiska festivalerna, de ockuperade husen, delta i demonstrationerna och massolydnaden, gå studiecirklarna och åka på sommarkurserna. Jag flängde under många år runt och följde honom i hasorna. Negri var rörelsens lärare, drev ett nomadiskt autonomt ”universitet” utanför institutionerna. Han handledde seminarierna och redaktörade analyserna i tidskrifterna. På mötena satte han sig alltid med de unga aktivisterna och samtalade, nyfiken på varje ny kamp. Han fanns alltid där som ett bollplank för oss. 

Sista gången jag pratade med honom var på min 50-årsdag, i ett Zoomsamtal med honom och Michael Hardt. Då lyste hans ögon av entusiasm när han berättade om de gula västarnas protester i Paris, hur noga han följde dem och deltog i debatterna. 

En cattivo maestro? Nej. Vänstertidningen Il Manifesto gav honom upprättelse med rubriken på sin dödsruna. Han var en attivo maestro. Vår aktiva mästare, kampens lärare, som lever vidare i vår aktivitet. Tack för allt, Toni.