Om pjäsen dessutom kan reta upp någon moderat politiker om att nationalscenen drivs av vänsterrevolutionärer så är det en bonus.

Att Kungliga Dramatiska Teatern, en av de mest förgyllda symbolerna i Stockholm för borgerlighetens triumf, iscensätter en kommunistisk urtext får det att kortslutas i skallen. Inför föreställningen känner jag mig nyfiket kluven. Vem av de två kommer att segra? Risken att en kväll inramad av svartådrig carraramarmor varufierar och kastrerar en omvälvande klassanalys, hänger i luften som decemberregnet.

Den avskalade neonbelysta scenen påminner om en blandning av storkök, perrong och tv-serien Severence kliniskt labyrintiska arbetsplats. Pjäsen följer ingen handling utan förmedlar genom dans, musik och dialoger i slapstick grundteserna i Kapitalet: varans natur och varufetischism, arbetsvärdelära, mervärde och exploatering, kapitalets ackumulation, den fallande profitkvoten, krisers oundviklighet, proletariatets situation, alienationen och kvinnors osynliga arbete förklaras i ett rappt flöde. Att trycka in 2 500 sidor så att man ändå orkar ta ett glas rött samma kväll är en prestation bara det.

På scenen närvarar hela tiden ett 20-tal personer, skådespelare och dansare, antingen rutschande ut genom en varulucka – som en pizza redo för hemleverans med Airmee – på golvet eller högt uppe vid taket som ett förkroppsligande av Marx överbyggnadsbegrepp. Berättelsen om den lilla människans kamp i industrialismens begynnelse förs fram ömsom i lekfulla, pedagogiska dialoger i Povel Ramel- och Hasse & Tage-anda ömsom i förryckta dansperformancenummer. Synkroniserat och tajmat som ett avancerat klockverk.

Örjan Andersson och dramatikern Magnus Lindman i samarbete med scenografen Chrisander Brun har av Kapitalet skapat ett underhållande allkonstverk. Det är inte så tokigt och jag blir upprymd och imponerad av hur väl det fungerar utan fasta roller och huvudperson.

Men till slut blir det alldeles för texttungt, lite som att hamna på en middag med en övertaggad marxist med adhd som aldrig ställer en motfråga. Abstraktionen gör det lite väl blodlöst. Manuset deklameras.

Frågan jag haft med mig när jag sjunker ned i den röda sammetsfåtöljen är om pjäsen kommer att lyckas beröra samtidens nerv och vrede. Das Kapital, påbörjad i ett giftrökigt London 1857, har ändå startat revolutioner. Av den sortens elixir är samtiden i akut behov när arbetsrätten, anställningsvillkor, demokrati, ja hela människovärdet trollas bort av utsugande ickevalda, självutnämnda gudar som Peter Thiel och Elon Musk. Och det med assistans av lama, korrupta regeringar.

Svaret är nej. Även om skaparnas syfte varit att slå sig ur konventionella berättartekniker är det uppenbart att pjäsen riktar sig till en sedvanlig Dramatenpublik, en kulturell medelklass. Textens innehåll förmedlas, men pjäsen vågar inte gå utanför sig själv med ett uppviglande medskick i likhet med 60-talets politiska teater och dess förgrundsgestalter som Peter Weiss och Pistolteatern. När en man ur ensemblen ska illustrera varuprisets godtycklighet med att ”mitt barns kalas var dyrare än min 40-årsfest”, skrattar målgruppen igenkännande.

Visst, det är en utmärkt lektion i historia och som undervisningsmaterial är Dramatens uppsättning föredömlig. Om den dessutom kan reta upp någon moderat politiker om att nationalscenen drivs av vänsterrevolutionärer så är det en bonus.

Och apropå vitt. 1916, året före ryska revolutionen, påbörjade ukrainaren och avantgardisten Kazimir Malevitj sin numera legendariska målning ”Vitt på vitt”. Uttolkare menar att den förutsåg händelseförloppet och att den mystiska icke-färgen symboliserar en utskjutningsramp för en ny utopisk tid. Så kanske var molndansen ändå ett hemligt tecken från Pantone.