Vår gemensamma välfärd innehåller många viktiga komponenter som till exempel föräldraförsäkring när vi får barn, sjukförsäkring när vi blir sjuka, arbetslöshetsförsäkring när vi blir arbetslösa och pensioner när vi blir för gamla för att arbeta. Alla de här pusselbitarna är byggstenar i välfärdsamhället. Tankekonstruktionen är egentligen mycket enkel och helt fantastisk. De gemensamma lösningarna sprider ansvaret solidariskt mellan oss medborgare och vi sprider också utgifterna mellan generationer. De allra flesta av exemplen ovan är sådant vi alla kommer i kontakt med någon gång i livet. De flesta är någon gång i livet i behov av sjukpenning – under kortare eller längre perioder. Ganska många har någon gång också behov av en arbetslöshetsförsäkring för åtminstone en kortare period mellan olika arbeten. Många av oss skaffar barn och behöver och vill vara hemma med barnen den första tiden. Och när vi blir äldre kommer de allra flesta av oss behöva den pension vi har tjänat in under våra yrkesverksamma år.
För en del människor räcker dock inte de gemensamma försäkringslösningarna. För dessa har vi instiftat försörjningsstödet som ett sista skyddsnät och en tillfällig hjälp när inga andra lösningar finns. Så var i alla fall tanken. Akademikerförbundet SSR har i en nyutkommen rapport analyserat 2013 års statistik. Sex av sju personer som har försörjningsstöd har det idag av helt andra skäl än det som lagen ursprungligen avsåg. Den stora majoriteten försörjningsstödstagare är idag arbetslösa som inte har kvalificerat sig för a-kassa eller som har så låg a-kassa att det inte går att leva på. Det är människor som arbetar både heltid och deltid men där lönen inte går att leva på. Det är sjukskrivna med läkarintyg som inte får sjukförsäkring och föräldralediga med en föräldrapenning som är för låg för att leva på. Det är med andra ord inte alls människor som är i behov av ett sista skyddsnät under en tillfällig tid. Det är människor som borde omfattas av våra gemensamma försäkringslösningar. Den största gruppen försörjningsstödstagare är idag arbetslösa. De utgör 48 procent av alla försörjningsstödstagare. De har blivit allt fler och det handlar både om personer med låg a-kassa (eftersom maxbeloppet inte höjts på elva år) och personer som på grund av inträdeskraven aldrig kommer in i systemet. Akademikerförbundets slutsats är att det bara är ungefär 14 procent som egentligen har försörjningsstöd av de skäl som lagen ursprungligen avsåg.
Idag fungerar försörjningsstödet uppenbarligen som en slaskhink för människor som faller ur andra trygghetssystem när de har stramats åt. Sjuka med läkarintyg ska givetvis ha sin försörjning via sjukförsäkringen och arbetslösa via arbetslöshetsförsäkringen. Ska det vara någon poäng med de gemensamma trygghetsförsäkringarna så måste taken i försäkringarna vara rimliga och ”trösklarna” in i försäkringarna måste sänkas.
Spelar det någon roll då, kanske man kan fråga sig. Jo, det spelar stor roll för den enskilde. För att få försörjningsstöd ska du göra dig av med alla dina besparingar, du ska lämna in kvitton och utsättas för diverse mer eller mindre kränkande kontroller och granskningar. Dessutom är försörjningsstödet inte konstruerat för att människor ska leva på det år ut och år in. Nivåerna är för låga för det och kontrollsystemen för kränkande. Det är idag drygt 255 000 personer som får försörjningsstöd (siffror från 2013). Av dessa är det 219 300 personer som egentligen inte ska behöva gå till socialkontoret och lämna in ansökningsplanketter och kvitton varenda månad. Med rimliga löner och rätt till heltid hade människor kunna leva på sin lön. Med fungerande välfärdssystem skulle de ha fått sin a-kassa och dessutom ett kvalitativt stöd att hitta ett nytt arbete. Med en fungerande sjukförsäkring skulle den som är sjuk få sin sjukpenning under den tid personen är sjuk. Men som Akademikerförbundet SSR påpekar är välfärden i Sverige inte tillräckligt stark för att mäkta med det. Min utmaning till Sveriges nya regering är att ta itu med detta. Sverige förtjänar bättre.
