Rolf Karlman skriver om Maiju Lassila, en av de märkligaste personligheterna i den finländska litteraturhistorien vars liv ändades i det finska inbördeskriget 1918.

”Denna hund har tillfogat oss mer skada än ett helt band ur deras rövarföljen.”

”Vit” officer när författaren Maiju Lassila skjutits i samband med flyktförsök på väg till Sveaborg för avrättning.
I Helsingfors i arbetarstadsdelen Tölö finns en uteskulptur kallad Crescendo som är ett monument över offren från inbördeskriget 1918. Skulpturen avtäcktes 1970. På framsidan av monumentet finns texten ”Till minne av de kvinnor och män som stred på den röda sidan, stupade och förintades i fånglägren”. Skulpturen har också inskriptioner med texter av Maiju Lassila, Elmer Diktonius och Elvi Sinervo samt ett stycke ur Internationalen.
En av de märkligaste personligheterna i den finländska litteraturhistorien är Maiju Lassila. Tillsammans med den spanske författaren Federico Garcia Lorca tillhör han den ”exklusiva” kategorin som stupat i inbördeskrig. Lorca dog under det spanska inbördeskriget 1936 och Maiju Lassila i finska inbördeskriget 1918.

Maiju Lassila var en av flera pseudonymer för Algot Tietäväinen som föddes 1868 i den lilla ödemarkskommunen Tohmajärvi i Norra Karelen. Kommunen ligger i gränstrakterna till Ryssland och där finns idag en stor gränsövergång i Värtsilä. Lassila växte upp i en välrenommerad jordbrukarfamilj. Algots far avled 1881 och modern gifte efter något år om sig med en alkoholiserad man som gjorde att familjen hamnade i misär.
I skolan visade Maiju Lassila prov på exceptionella talanger. Hans fenomenala minne och språkbegåvning väckte stor uppmärksamhet. Med ekonomiskt stöd av släktingar skickades han till Sordavala för att studera till folkskollärare. Han avlade examen 1891. Han arbetade sedan som lärare på flera orter bl.a. Brahestad och Viborg. Under tiden i Viborg mellan 1893 0ch 1900 ändrade han namn till Untola och han började göra affärsresor till Ryssland. År 1900 flyttade han till St. Petersburg och bör-jade göra affärer med timmer. Han kom också i kontakt med oppositionella mot tsarsystemet och deltog i revolutionära konspirationer. Han författade upprop under pseudonymen A. Aleksev. Han gifte sig också med en ryska men separerade snart. Samtidigt som han rörde sig i revolutionära kretsar och bland proletariatet stiftade han bekantskap med stadens socitetskretsar. Han avlade examina med högsta vitsord vid universitetet i Moskva och studerade till och med kinesiska och japanska med sikte på ett högt ämbete i Mandsjuriet.
När en bomb 1904 kastades mot och dödade inrikesministern v. Plehve av revolutionärer i St. Petersburg fanns Maiju Lassila på plats. Efter mordet på Plehve och det misslyckade upproret 1905 flydde han till Finland där han arbetade som lärare och journalist till 1909. Samma år utkom hans jättelika debutverk ”Harahama” (Fantomen). Som pseudonym använde han nu för första gången namnet Irmari Rantamala. Boken handlade om St. Petersburgs socitetslyx och arbetarbefolkningens elände. Harahama tillhör genom sitt omfång en av den finländska litteraturens märkligaste skapelser. Boken hade 1800 sidor och uppföljaren Martva 1056 sidor.
Efter detta etablerade sig Lassila som mycket produktiv folklivsskildrare. Ett av hans populäraste verk hade namnet ”Tulitikkuja lainaamassa” (Låna tändstickor). Där skildrades med oefterhärmlig humor två tröga bönder, Vatanen och Ihalainen, på stadsresa. Författaren skrev många böcker och skådespel. Några anses än i dag som mästerverk. Dessa folklivsskildringar har både filmats och spelats som teater även i våra dagar.

Efter sin övergång till författaryrket levde som en eremit. Utseende- och klädmässigt uppgavs det att han var lik Charlie Chaplin. I samband med den politiska oron i Finland under första världskriget och ryska revolutionen valde han engagera sig för den yttersta vänstern. Han började skriva agitationsartiklar för den röda sidan under inbördeskriget 1918 i dess huvudorgan Työmies. Han skrev nu ånyo under namnet Irmari Rantamala. Även under de sista timmarna i april 1918 innan Helsingfors erövrades av tyska trupper som landsstigit i Hangö skrev han agitatoriska artiklar på Työmies redaktion och manade till fortsatt motstånd. De övrig röda ledarna hade lämnat Helsingfors och många hade flytt till den nybildade Sovjetstaten. Maiju Lassila flydde emellertid inte. Han blev ensamredaktör för Työmies. Tyskarna stod utanför Helsingfors och Lassila berättade för läsekretsen hur prekärt läget var under rubriken ”En finsk tragedi”. Hans eget öde skulle senare under våren bli ett av de mest mytomspunna i hela det röda nederlaget. Han erbjöds ånyo resetillstånd österut av revolutionsregeringen men han valde att stanna på sin post. I det absoluta slutskedet producerade han hela tidningen själv. I sin sista ledare den 12/4 1918 riktade sig redaktören till de kämpande kvinnorna. ”När jag tidigt i morse anlände till min tysta arbetsplats möttes jag av en ung arbetarfröken med gevär på axeln. Det är en sådan syn som inger mod. Inför den synen känner du dig som om du stod inför arbetarklassens stora och underbara soluppgång. Inför en sådan syn får du en aning om en tid, då arbetarklassen står fri med krossade bojor vid sina fötter. En käck arbetarflicka med geväret på axeln är den största och heligaste gåva som Finlands arbetareklass någonsin kan tillägna sin Sak. En arbetarflicka med geväret på axeln kan inte annat än tvinga fram tårar i betraktarens ögon. Denna gevärbärande raska arbetarflicka är arbetarklassens sita ord, dess hejdlösa, orubbliga fasta beslut lever, segrar, uppnår frihet och slår sönder sina bojor. Inför en trupp som fattar sådana beslut vågar nederlaget eller döden aldrig träda fram. Med en sådan trupp följer alltid segern och livet.” Han skrev också i tidningen under rubriken ”Inte döden, utan livet”, att de röda med hedern i behåll skull lägga ner vapnen inför övermakten ”och sedan, framåt mot ett nytt liv i arbetarklassens namn”.
Detta blev de sista ord Maiju Lassila under signaturen Irmari Rantamala publicerade i livet. Om de någonsin lästes av Röda gardets kvinnokompanier i Helsingfors får ingen veta. Det är dock ett faktum att dessa kvinnoförband visade ett hjältemod och dödsförakt i inbördeskrigets slutskede som tidigare inte skådats.

Maiju Lassila lämnade sedan redaktionen och blandade sig med folkmassor på Hagnäs torg. Han arresterade sedan den 13 april. Eftersom flera intellektuella i Helsingfors bl.a. språkforskaren och professorn Knut Cannelin och den kände borgerlige författaren Juhani Aho förstod att Maiju Lassila riskerade dödsstraff började man agera för hans sak. Författaren Juhani Aho som var högerinriktad ansåg att man i humanitetens namn borde skona en sådan begåvning som Maiju Lassila. Agitatorn hade dock många fiender som i inbördeskrigets efterdyningar ville att de under kriget uppsatta fältdomstolarna skulle döma honom till döden. Det fanns uppenbara risker för att en civil rättegång mot Maiju Lassila skulle bli en uppmärksammad historia även utanför Finland. Det fanns således starka krafter på den segrande vita sidan som snabbt ville ha en person som Lassila ur vägen för att undvika ett uppmärksammat rättscenario.
Maiju Lassila verkade själv tro att han skulle bli frikänd och skrev från fängelset till sin hyresvärdinna ”att ta hand om de sättpotatisar han förvarat hemma på Runebergsgatan i lådor och odla dem på hans kolonitomt vid Kaistamogatan.”
Den kände författaren som han bli en legend under sin livstid dömdes dock till döden den 20 maj 1918 av en fältdomstol. Någon försvarsadvokat fick han aldrig. Motiveringen till straffet var att ”författaren Irmari Rantamala (alias Maiju Lassila) hade gjort sig skyldig till ”den mest upprörande propaganda och därför bör räknas som en av de mest ansvariga upprorsledarna. Det vore annars lätt att ur Työmies framlägga flera bevis om mannens perversitet, så framt sådana behövs.
Den 21 maj 1918 avgick ett litet fartyg från Helsingfors hamn till Sveaborg. Med ombord fanns en grupp av tolv röda fångar, varav fyra kvinnor, som dömts till döden. En av fångarna var Maiju Lassila. Med ombord var också en patrull från Vita första bataljon, huvudsaklig svensktalande män, som skulle verkställa arkebuseringarna. En i patrullen var den sedermera kända poeten Gunnar Björling. En grupp åskådare var också med på båten och dessa skulle bevittna arkebuseringen. Där ingick några författare och några läkare. Dessutom en fångvaktare som Lassila hade blivit vän med under sin fängelsevistelse.

Åskådarna stod på framdäck, fångarna i aktern. Mitt ute på fjärden, nära Sveaborg, hoppade helt plöts-ligt Maiju Lassila över bord nära Sveaborg för att göra ett sista hopplösa flyktförsök. Han hann ta någ-ra simtag bort från båten innan vakterna sköt honom. Maiju Lassila, författare till flera populära romaner och folklustspel hade snuvat sin publik på den sista föreställningen. I Hufvudstadsbladet den 23/5 1918 fanns en kort artikel som berörde händelsen ”Työmiesredaktören Rantamalas död. Man har bett oss rätta notisen i gårdagens blad om Työmiesredaktören Rantamalas död därhän att han ej arkebuserades utan under transport till Sandhamn sökte rymma genom att hoppa i vattnet och då sköts av den åtföljande vakten”.
Så ändades ett av Finlands märkligaste diktaröden. Hans verk, framförallt folklustspelen, lever dock fortfarande. På en hemsida för kommunen Tomahsjärvi presenteras Maiju Lassila som kommunens store och kände författare

Rolf Karlman

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Tidigare i veckan hade Malmö stad sanerat politiska budskap till stöd för folket i Gaza på väggen runt rondellen. I ett pressmeddelande dagen efter skrev de att det var ”en olycklig miss”. Efter protester från engagerade människor i området är nu väggen fylld igen med budskap till stöd för Palestina.

Merete kommer till invigningen för att påminnas om det som händer i Gaza.

– Det borde vi tänka på hela tiden, men nu blir vi påminda när vi går förbi. Det är kreativt, positivt och hoppfullt, säger hon.

Mitt i vimlet står professorn i religionsvetenskap Mattias Gardell (bilden) i en livlig diskussion med några kvinnor. Han bor inte i Malmö men är här för att manifestera vad som händer i Palestina just nu.

– Precis som redaktionen på Flamman gör. Vi är alla, oavsett var man står, skyldiga mänskligheten och de som utsätts för folkmordet att agera. Just nu pågår det ett folkmord och det finns en besvärande tystnad från politiker, mediaetablissemanget och experter som kallas in till TV för att tala om för oss vad som pågår. Det här är en demonstration från det mångfaldiga motståndet som finns och ett uttryck för yttrandefriheten.

Han menar att folkmordet är en medveten provokation från staten Israel och vi är alla inbjudna som vittnen.

– Kommer vi att agera eller inte? Kommer vi acceptera att man begår uppenbara brott mot mänskligheten? Eller kommer man att agera i linje med Sydafrika och andra länder som säger att man måste också dra sittande makthavare inför rätta när man är misstänkt för folkmord och krigshandlingar?

Att döpa rondellen till Gazarondellen är ett sätt för Malmöborna att ta tillbaka sin stad efter att ha blivit utkastade från Folkets park, tycker Maria. Hon syftar på att parken under Eurovision kallats för Eurovision village. Den har spärrats av med kravallstaket och alla som velat gå in har visiterats.

Gazarondellen är viktig som symbol för att inte glömma. Den står för förtryck och motstånd mot de som inskränker på mänskliga rättigheter.

– Parken har varit central för barnfamiljer i Malmö. Vi fick inte ha parken ifred för poliser står och vaktar med automatvapen. Då får vi ta rondellen och graffitiväggen som alltid har varit vår. Barn ska inte behöva se vapen när de går till lekplatsen. Vad är det de skyddar? Det ger bara skrämmande intryck. Vi ställer upp för varandra som en stad, som grannar och community.

Hon demonstrerar mot en apartheidstat och för alla människors rätt till liv. Det är olyckligt att många blandar ihop sionism och antisemitism. Det är inte den judiska befolkningen som är de skyldiga, menar hon.

– I och med att Israel är en etnostat sammansmälts etnicitet och religion. Israel själv har försökt manipulera den bilden. Gazarondellen är viktig som symbol för att inte glömma. Den står för förtryck och motstånd mot de som inskränker på mänskliga rättigheter. Att minnas är viktigt, säger Maria.

Folk samlade under invigningen av Gazarondellen utanför Folkets park i Malmö den 10 maj. Foto: Johan Nilsson/TT.

Enligt Ali mår människor bäst när de känner samhörighet och gemenskap. Då kan de verkligen sprida kärlek. Han, som kommer från Mellanöstern, vet värdet av att ha en community omkring sig. Lider en så lider alla, säger han.

– Jag ser alla människor som bor kring Möllan som min familj. Gazarondellen har blivit som en mötesplats. Många kanske känner sig ensamma och vet inte vad de ska göra av sina känslor. Då behöver man ha någon att prata eller sitta bredvid med. Trots mörka tider har vi lyckats skapa gemenskap. I västvärlden har vi inte utrymme för att få utlopp för våra känslor.

Han känner folk som bott på Möllan i många år som säger att de aldrig sett väggen saneras. Folk grät och var upprörda när det hände i veckan.

– När det sprejas hatiska kommentarer på väggen här är det inte Malmö stad som tar bort det utan vi. Vi är ett nätverk som bryr sig om varandra och som går runt i Malmö och tar bort hatiska kommentarer. De kan vara rasistiska eller antisemitiska. Det som är unikt med Malmö är mångkulturen och att vi är olika, men vi har hittat vårt hem här.

Ylva Emel menar att rondellen och graffitiväggen har varit viktig för Malmös sociala rörelse. Det är både ett forum för demonstration och för samtal, så som torg kan vara på många ställen i världen. De som visar solidaritet med det palestinska folket har inrättat en fristadszon där de tar hand om varandra.

– Med hjälp av budskapen som uppmärksammar Palestinas sak. De senaste sju månaderna har det upprättats en minnesvägg här över mördade barn i Palestina. Det har pågått i flera månader. Man har även kunnat tända ljus. Men väggen har blivit saboterat gång på gång av sionister som har skrivit pro-israeliska budskap och rivit ner bilder eller sprejat över dem. Utan att polisen har agerat.

Människor samlas runt rondellen eftersom många varken vill eller kan gå in i Eurovision village i Folkets park under veckan.

– För att vi har en väska eller en palestinasjal. Jag var där med en vän häromdagen som blev utdragen av väktare för att hon inte fick ta med kritor till barnen. Det är en militariserad zon på grund av idén om trygghet som Malmö stad och vår regering har implementerat här, säger Ylva Emel.

Soledad Cartagena Bibliotekarie och journalist.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Inrikes/Nyheter • 27 februari, 2022

Rödgrön strid om skolprivatiseringar

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Marcus Larsson & Åsa Plesner

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Paulina Sokolow Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Anna Hörnell

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Denna klassiska bild på Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren från 1976 – som kan ses på Nordiska museets nya utställning ”Nordbor” – ingick i Försäkringskassans första kampanj för pappaledighet. Foto: Anders Wiklund/TT.

Inrikes • 07 mars, 2024

Faderskapet har blivit en klassfråga

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

På universiteten i Kalifornien har tältprotesterna gått lugnt till, kanske för att kamptraditionen går tillbaka på 1960-talet. De kräver att ledningen bryter banden med Israel – och planerar att stanna kvar tills de har vunnit.

Gräset framför San Francisco State-universitetets skinande glasbibliotek är fullt av tält i olika färger. Ungdomar sitter på presenningar och lyssnar på en kvinna med keffiyeh-sjal och megafon som håller ett brandtal. På skyltar står ”Studenter för Palestina” och ”Våra skattepengar dödar barn i Gaza”.
Jag pratar med Sprout, som är en av initiativtagarna och organisatörerna till studentaktionen på San Francisco State-universitetet (SFSU) och har campat här sedan dess början, den 28 april. Hen studerar kommunikation och är fast besluten om att stanna tills universitetet svarar på demonstranternas krav. De har just haft en stor samling och röstat om vilken taktik man vill ha för lägret på SFSU. Jag undrar vad de kom överens om.

– Det handlar om att stegvis göra upptrappningar som fungerar för vårt universitet. Vilket i vårt fall inte innebär att till exempel ta över en byggnad. Vi har en stark historisk och kulturell förankring i det vi gör här. Och vi har våra professorers stöd. Vi kommer att vara här tills att våra krav uppfylls, säger Sprout till Flamman.

Anna Dubra Jimenez

När Tyskland möter Brasilien under VM 2014 sitter jag och en svensk bekant på en bar i Leipzig och följer matchen. Det är sommar, Tyskland spelar VM-semifinal i brasilianska Belo Horizonte, ölen flödar och redan i första halvlek leder tyskarna med 5–0. Fotbollshistoria håller på att skrivas. Historia alltså, om du frågar en tysk.

Under halvtidspausen är stämningen minst sagt god i baren på Karl-Liebknecht-Straβe, men vad vi gäster inte vet är att en annan bit tysk historia strax ska knacka på tv-rutan. Sändningen går över till nyheter och rapporten från kriget i ”det heliga landet” slår an en annan ton i rummet.

Carl Dürnberger

Vi har alla länge vetat att Sverigedemokraterna piskar upp näthat som stundtals bryter ut i verkligt våld. Men det riktigt mörka är att koalitionspartierna inte bryr sig, så länge de får fortsätta sälja ut välfärden.

”Ingen kan faktiskt säga att man inte visste. Alla visste.”

Så inleder Annie Lööf ett inlägg på Facebook där hon anklagar den övriga högern för att tillåta avhumanisering av politiska motståndare för att vinna makten.

Hon drabbades själv hårt. Som Dagens ETC har visat har sverigedemokratiska sidor kallat henne för ”landsförrädare” och ”mytoman”, och delat inlägg där man ”hoppas hon straffas rejält för straff hade jag fått om jag ljugit som hon”.

När vänstersidan varnade för en högerextrem hotbild i Almedalen skrockade många till höger åt hur larvigt det var, exempelvis Johan Hakelius i Expressen: ”Inte såg jag till några nazister, heller. Jag gjorde åtminstone två stora söklovar av ren nyfikenhet, men inget napp.”

Polisen delade hans uppfattning, så nazisterna fick fortsatt tillåtelse att sprida skräck där, tills tre år senare en man med NMR-koppling mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren på öppen gata. Annie Lööf var också en potentiell måltavla.

Alla visste. Att nazisternas hotelser drabbar andra än Hakelius – kvinnor, ”vänsterliberaler”, representanter för den ”djupa staten”. Att under ytan hos Sverigedemokraterna puttrar våldet ständigt. Ändå är högerfolk ständigt redo med kålsuparteorier mellan vänster och höger, för att relativisera hotet från Sverigedemokraterna och legitimera samarbetet.

Som om något annat parti skulle ha partiföreträdare som hotar folk på stan med järnrör och ropar ”blatte”, eller publicera adresser till flyktingboenden samtidigt som det pågår en våg av mordbränder. Föreställ er Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson ta bussen till Djursholm med basebollträn, eller publicera fina adresser parallellt med en serie attentat. Det låter som en sketch, och därför är varje försök till hästskotänkande en aktiv relativisering av högerextremt våld.

En sport som vår nuvarande regering är mästare i.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig.

Ulf Kristersson, den högsta ansvarige för ett högerextremt partis väg till makten i Sverige, påstår att ”den autonoma vänstern har länge hotat judar”. Johan Pehrson är alltid blixtsnabb med att skylla på ”båda sidor” eller ”antidemokratiska krafter” när extremhögern går till attack.

Och efter TV4:s avslöjande om att Sverigedemokraterna har betalat för vitmakt-propaganda skriver Carl-Oskar Bohlin att Socialdemokraterna inte är bättre, med hänvisning till två partimedlemmar som omedelbart kastades ut efter att ha drivit trollkonton. Den svensk som ansvarar för samhällsskydd mot otillbörlig påverkan påstår alltså att systematisk desinformation är att likställa med uteslutningen av två frifräsare. Man undrar hur han skulle reagera om Ryssland anfaller, som han ständigt varnar för. ”Norge och Danmark är ju inte heller så bra…”

Nu är det inte så att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna uppskattar den sortens hatretorik. De är bara inte principiellt emot den. Visst grymtar Ebba Busch om att Sverigedemokraterna ska ”städa”, och Ulf Kristersson om att de ska be om ursäkt. Men i en normal värld hade den här sortens hatretorik mot politiska motståndare varit grund för att lämna samarbetet. Som sagt: alla visste.

Partiernas existensberättigande är att försvara välfärdskapitalet med alla medel, och om den enda vägen går via högerextrema trollfabriker så är det bara att spänna fast sig. Det handlar inte om att representera sina väljare, för även borgerliga väljare är emot vinster i välfärden. Det handlar om att representera en liten grupp företagare som finansierar dessa partier, som känner politikerna personligen, och som lovar dem lukrativa tjänster omedelbart efter politiken.

Målet om att sälja ut den svenska välfärden är så pass viktigt att man tar hjälp av högerextrema nätkrigare. På den moraliska nivån befinner sig just nu svensk höger.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Den ekonomiska krisen i Grekland har inte bara blottlagt jordelivets orättvisor, utan även dem som väntar oss efter döden. Flamman har besökt Atens största begravningsplats, där de fattigas skelett kastas på hög.

Jag sitter i utkanten av en nästan nedsläckt matmarknad med en grillad fisk, en sallad, ett askfat och en kanna vitt vin. En amerikansk familj har gått vilse och hamnat vid bordet intill. Min kompis skriver i ett sms att hon bara sovit tre timmar och varit på dejt. Det är duggigt. Min telefon är full med bilder på cypresser, tallar, marmorblock, svarta katter, jesusstatyer och änglar. Metallådor staplade på varandra, märkta med namn. Vackra gravar, trasiga gravar, tomma gravar. Det är länge sedan jag var i Aten.

Det är slut på begravningsplatser i flera av världens stora städer. På platser där kremering inte praktiseras är problemet mer akut. Lösningen behöver inte vara ovärdig, men blir ofta det.

Johanna Adolfsson Kulturgeograf och forskare.

Den eskalerande klimatkrisen gör allt fler regioner för dyra att försäkra. Men det hindrar inte människor från att bosätta sig i dem. I brist på privata vinstmarginaler är det staten som måste ta det sociala ansvaret.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Redan 2015 utfärdade Henri de Castries, som då var vd för Axa-gruppen, en varning: om klimatkrisen förvärras bör man inte vänta sig för mycket av försäkringsbolagen. ”En höjning av snittemperaturen med två grader i världen kan man fortfarande försäkra sig mot”, meddelade affärsmannen, ”men inte mot en höjning med fyra grader”. Det räckte dock med 1,2 graders höjning för att State Farm, en av de stora spelarna inom försäkringsbranschen, skulle vända ryggen åt Kalifornien. Orsaken? En ”snabb ökning av exponeringen mot katastrofer.” Sedan ett år tillbaka tecknar bolaget inga nya kontrakt för fastigheter och företag i delstaten, och de har sagt upp 72 000 försäkringsbrev. Det är en allt vanligare utveckling i USA, i synnerhet i Louisiana där 17 procent av fastighetsägarna fick sina kontrakt uppsagda 2023. De olyckliga klienterna kan vända sig till konkurrerande bolag som erbjuder skyhöga avgifter och absurda klausuler, såsom vägran att täcka vanliga katastrofer som orkaner.

Stormar, torkor, översvämningar – överallt i världen medför ökningen av klimatrelaterade incidenter stora förluster för försäkringsbolagen. Dessa vet dock vad de ska göra i sådana fall. Om en risk visar sig alltför stor höjer de premierna; om det inte räcker slutar de att täcka risken. Med den globala uppvärmningen och den medföljande ”riskökningen” har alla länder numera sårbara regioner som riskerar att bli olönsamma. Det är inte bara Tuvalu, Angola eller Bangladesh – som det har gällt sedan länge – utan även Australien, Spanien och Italien. I Frankrike är regeringen så bekymrad att den tillsatt en utredning som precis har lämnat sitt betänkande: man måste genomföra en ”finansiell ombalansering” och ”stärka de förebyggande åtgärderna” – det vill säga öka avgiftsbetalningarna, få staten att betala och skydda sin bil när det haglar.

De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Om man ska tro deras styrelser fungerar försäkringsbolagen som spejare. Genom att dra sig tillbaka från riskzoner och visa på naturkatastrofernas reella kostnader, bidrar de till att medvetandegöra offentligheten. I brist på tillräckligt skydd kommer människor att lämna farliga områden, och på så vis bidra till en social geografi som till slut anpassat sig till klimatkrisen.

Men det är inte det som sker i verkligheten. Trots att de ignoreras av försäkringsbolagen fortsätter folk att flytta till de utsatta regionerna. I Frankrike tycks inget rå på aptiten på solen i söder och landskapen längs Atlantkusten – varken torkor eller stormar. I USA ökar befolkningen i Georgia, North Carolina och Texas. Och pensionärer fortsätter att flockas till Florida, där fastighetspremierna är högst i landet (6 000 dollar om året i snitt). De höga avgifterna och risken för skogsbränder hindrar inte heller byggandet av bostäder intill skogar, särskilt sedan medelklassen insåg fördelarna med att jobba hemifrån under coronapandemin.¹ De rikaste har inte heller ändrat sina preferenser. Och de fattigaste bosätter sig där de kan. Om ingen väljer att försäkra dem betyder det inte att de kommer flytta – de lever utan försäkring.

Läs mer

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Rörelsen • 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

Sex miljoner amerikanska fastighetsägare befinner sig i dag i denna situation, fast i bostäder som förlorat allt värde. Minsta olycka kan driva dem i personlig konkurs, och deras oförmåga att betala av sina lån medför risken för en kedjereaktion hos bankerna och hela bostadsmarknaden. För att undvika en större kris har myndigheterna öppnat plånboken. Louisiana subventionerar företag för att de ska fortsätta sin verksamhet och Florida erbjuder ett allmänt försäkringsskydd, vars abonnenter har tredubblats sedan 2019. De enda som inte tar någon risk är försäkrarna.

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville är chefredaktör för Le Monde diplomatique

En legend under livstiden

Välkommen till Gazarondellen

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Rödgrön strid om skolprivatiseringar

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Det språket tror sig beskriva

Hur ska jag överleva separationen?

Faderskapet har blivit en klassfråga

San Francisco-studenterna ska ingenstans

Carl Dürnberger: På Möllan såg jag Malmös själ

Högerns reaktioner är läskigare än trollen

Klassamhället efter detta

Risklösa försäkrare

Den kollektiva bestraffningens tid

Flammans veckobrev

Rödgrön strid om skolprivatiseringar

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Faderskapet har blivit en klassfråga

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Den kollektiva bestraffningens tid

Flammans veckobrev