En mässa för mycket
Egentligen är två stora konstmässor i Stockholmsområdet en för mycket. Det var inte mycket som skilde Sthlm Art Fair på Älvsjömässan i helgen från konstmässan i Sollentuna tidigare i vintras. Art Fair var som en större och aningen bättre sorterad variant av sin lillebror i norr.
Konstmässor är ingen ideell verksamhet. Det märks på urvalet. Gallerierna ståtar med svulstiga oljemålningar och fotografier som täcker hela väggar. De dominerande uttrycken är de säljbara. På gott och ont. På gott för att det som säljer oftast är vackert (om det nu finns något värde i det), på ont för att verken ofta känns likriktade och ängsliga. Jag vet inte om det egentligen finns något behov av unga, überhajpade Gunnel Wåhlstrands gigantiska tuschmålningar, men hyperrealism säljer, alltså får sådant stort utrymme på mässan.
Den centrala installationen Simplified mirror labyrinth, av Jeppe Hein, frambringar narcissisten i oss alla. Jag kommer på mig själv med att försjunka i min spegelbild, som dessutom ser mycket bättre ut än vanligt på grund av att den mörkgrå mattan, som spegellabyrinten står på, skapar ett ytterst fördelaktigt ljus. I ögonvrån ser jag en medelålders gallerist rätta till scarfen i förbifarten.
Annars var Galleri Heinos monter den som gav störst behållning. Från Sami Lukkarinens pixlade oljemålningar – som på något märkligt sätt påminner om Lichtenstein trots att den optiska effekten är den motsatta – till Kim Simonssons fantastiska, mangainspirerade skulpturer. Hans Spottande flicka är något av det mest fascinerande och skrämmande jag har sett på länge. Hans förmåga att använda populärkulturella referenser och uttrycksformer i sina verk och fortfarande bibehålla allvaret i frågeställningarna, är ytterst tilltalande.