TEGUCIGALPA Ollanta Humala är militären som tillsammans med sin bror den 29 oktober 2000 reste sig mot Fujimoris valfusk. Under en vecka höll de militärgarnisonerna i Tacna, Arequipa och Cusco, typiska regioner med en stor majoritet av cechua- och aymaraindianer.
Och det är hos den fattiga indianbefolkningen han har sitt starka stöd. Men även hos Perus exkluderade befolkning, de som bara röstat men inte valt sina legitima representanter, menar flera bedömare av den politiska krisen i Peru.
Men det var först när han tillönskades av Chávez som den internationella opinionen uppmärksammade att Humala just nu besegrar högerns kandidat till presidentposten den 9 april i år.
– Det är ett nöje att hälsa Ollanta Humala och hans fru Nadine välkomna, sa Chávez som hade Evo Morales vid sin sida under en ceremoni till förmån för Morales i presidentpalatset. Också Bolivias näste president önskade Humala lycka till i presidentvalet:
– Andra länder som Peru följer oss i spåren, övertygade om att indianfolken, ursprungsbefolkningen och den sociala folkrörelsen, offer för nyliberalismen, även de har sina egna kandidater, menade Morales som underströk att Ollanta Humala utgör en del av denna latinamerikanska upprorsrörelse.
Humala å sin sida besvarade det oväntade stödet med att lovprisa den politiska utvecklingen i Venezuela, Argentina och nu också i Bolivia:
– Det är en nationalistisk indiansk vänsterkälla och som är på väg att ge Latinamerika ett nytt ansikte.
Ollanta betyder på aymaraspråket ”krigaren som ser allt från sitt utsiktstorn”. Roberto Bardini från nyhetsbyrån Bambu Press skriver i en betraktelse av tiohövdade familjen Humala att ”indianfolken, relegerade under sekler, tror att denne man gör heder av sitt namn. Om så är fallet, har det tusenåriga Peru till slut funnit sin representant?”
Ty faktum är att denne son till en före detta gerillakrigare under bara ett par månader har intagit en första plats i opinionsundersökningarna i Peru till presidentvalet den 9 april i år. Lourdes Flores, högerns och partiet Partido Unión Nacionals kandidat befinner sig på andra plats i ett val som hon trodde sig redan ha vunnit. President Alejandro Toledo å sin sida anklagar Humala för att ha orsakat det största börsfallet sedan år 2000. Å andra sidan har Toledos sympatier i väljarkåren aldrig heller varit så låga som nu.
I likhet med Chávez är Ollanta Humala, 42, en före detta överstelöjtnant. Han leder Partido Nacionalista Uniendo al Perú (PNUP) men är ingen brysk typisk militär utan utbildad i statsvetenskap på det Katolska universitetet i Lima med Internationella studier i rättsfrågor på Sorbonneuniversitetet i Paris på registret.
”Ollanta Humala representerar det nya med ståndpunkter som stöder sig på nationalistiska och indianska uppfattningar. Och det är tillräckligt för att ådra sig den nationella och internationella pressens förakt. Denna beskriver honom som en nazist, men också, helt motsägelsefullt, som en lärjunge hos Chávez och allierad med Evo Morales”, skriver Bardini och tillägger:
”Det som orsakar larmberedskap hos den lilla över- och medelklassen i Lima, Arequipa och Cuzco är i stället motiv för hopp hos majoritetsbefolkningen av quechua och aymaraindianer vilket illustrerades i grannlandet Bolivia.”
Ollanta Humala, ett av åtta syskon, föddes den 27 juni 1963 och utexaminerades som löjtnant 1984. Alla syskon har universitetsexamen och några har studerat i både Frankrike och i forna Sovjetunionen. Familjen beskrivs som ”starkt politiserad”.
Familjens överhuvud, Isaac Humala, är advokat och en politisk tänkare som talar aymara och som 1997 skapade Institutet för Etnologiska studier. På 1950-talet hade han lösa förbindelser med gerillaledaren Héctor Béjar från el Ejército de Liberación Nacional, ELN. Längre fram anslöt han sig till MIR-gerillan som leddes av Luis de la Puente Uceda och Guillermo Lobatón som han dock lämnade efter motsättningar i synen på den peruanska armén. Isaac Humala tillhörde en tid också det traditionella kommunistpartiet.
”De vita utgör tre procent av befolkningen och i en verklig rättvis regering skulle de kunna delta med tre procent av makten, av ekonomin, i allt. Men det kan inte vara så, att dessa tre procent ska dominera över 97 procent av befolkningen i 500 år”.
Maria Vargas Llosa, Perus kände författare, som är en bokstavlig högermänniska, deltog i sin kommunistiska ungdom i samma particell som Isaac Humala som då var studieledare i marxism-leninism, vilken han beskriver i sin novell ”Conversación en la Catedral” (1969) och “El pez en el agua”, 1993.
Elena Tasso, modern i denna färgstarka familj är också advokat och lärare med italienska band. Hennes far, Termilio Tasso, kom till Peru 1850 i sällskap med Antonio Raymondi vars studier jämställs med Charles Darwins. Raymondi blev medlem av den Kungliga Geografiska Stiftelsen i London och Paris samt den Antropologiska, Etnologiska och Psykologiska stiftelsen i Italien. Doña Elena försäkrar att hennes söner är kapabla att regera Peru.
Ollanta och hans bror, major Antauro, fängslades efter resningen den 29 oktober 2000 mot Fujimori. Men när Fujimori strax efteråt flydde till Japan, släpptes de två. Ollanta utsågs till militärattaché i Paris 2002 och senare i Korea, en slags exil för att undvika att den kontroversielle militären skulle lägga sig i Perus inrikespolitik.
Antauro, som betraktas som den ”hårde” av de två, hade redan 1998 sparkats ut från armén, anklagad för ”konspirativa aktiviteter”. Men han är fängslad efter att den 1 januari 2005 ha lett ett upprorsförsök mot Toledo. Upproret fick stort stöd av befolkningen i städerna Arequipa, Tacna, Huaraz, Moquegua och Cuzco.
Men han tar i dag avstånd från sin bror Ollantas ambitioner till presidentposten.
Vad beror då det accelerande stödet till Ollanta Humala på? Carlos Tapia García, före detta parlamentsledamot och medlem av den undersökningskommission (Comisión de la Verdad y Reconciliación de Perú) som utredde brotten mot de mänskliga rättigheterna under 20 års tid (1982-2002) säger att Ollanta Humala lyckas kanalisera ”vreden från de exkluderade samhällsgrupperna som anser att politikerna berikar sig själva på demokratin”.
Till och med Vargas Llosa erkänner att Humala har lyckats att vinna sympatierna ”hos de mest fattiga och marginaliserade befolkningsgrupperna” i Peru, vilket är en identisk parallell till Chávezs politiska bana.
När då Ollanta Humala besöker Caracas och tas emot av Chávez och Bolivias nye president Evo Morales, går det kalla kårar efter ryggraden på den politiska och ekonomiska eliten i Lima och dess allierade i Vita huset. Det är som en ”farlig smitta” som aldrig tar slut och som förkroppsligas av en nyuppväckt nationalism, antiimperialism och ett sökande efter rötterna och den egna identiteten hos de latinamerikanska folken. Chávez’ tal om Simon Bolivars dröm om ”Ett enat Amerika” förefaller materialiseras.
Chávez uttalande till förmån för Humala togs som intäkt av Toledo att kalla hem sin ambassadör från Caracas. Men Humala påminde den peruanska pressen, som anklagade honor för att vara köpt av Chávez, att ingen har riktat samma anklagelser mot de presidentkandidater som besökt Colombias Alvaro Uribe.
– Men nu var det Humala och Chávez och då skriker de som stuckna grisar, kontrade Humala som tillade, att om mötet hade ägt rum med USA:s president George W. Bush eller Frankrikes Jacques Chirac ”så hade det inte hänt ett dugg”!
