Tre kvinnor berättar sammanbitet om hur de på dagen tar hand om barn och hem, för att direkt efter middagen gå och städa kontor hela natten. Vid ett tillfälle utbrister filmens intervjuare förvånat: ”men när sover du?” Svaret är att de intervjuade kvinnorna i filmen Nightcleaners från 1975 av Berwick Street Film Collectives, knappt sover alls. Sedan klipps det till ett brandtal på en demonstration där en kvinna ropar ut till en jublande folkmassa: ”De säger att kvinnors frigörelse genomförs av medelklassens kvinnor. Detta är inte sant! En stor del av den bärs nu upp av arbetarklassens kvinnor.”
Tittarna får följa en grupp städares vardagsliv, arbete och kamp för att bilda en fackförening i London. Nightcleaners var inledningsvis tänkt som en kampanjfilm, men upphovspersonerna insåg snart att de var tvungna att göra en annan typ av film. Resultatet är ett självreflexivt collage-aktigt verk där såväl fackföreningsrörelsens som filmkollektivets okunskaper om klass exponeras på ett osminkat sätt.
Nightcleaners visas på Haus der Kulturen der Welts utställning No Master territories: Feminist worldmaking and the moving image. Det åttiotalet filmer som presenteras har flera gemensamma nämnare. Först och främst har de en relation till de feministiska strategier och teorier som utvecklades under tidsperioden 1970–1990. En del av filmerna relaterar mer direkt till aktivistiskt arbete, och andra mer indirekt till en feministisk agenda. Vidare är filmerna som visas i stor utsträckning produktioner som befinner sig i gränslandet mellan dokumentär och experimentell film.
Vilka är då de strategier som synliggörs? Det framgår av programbladet att man visar film som har ambition att söka sig bort från ”det totalitära kontrollerandets och ägandets tyranni.” Med andra ord, en utvidgad idé om feminism – ett försök att utveckla ett språk i motstånd till makten som sådan.
Det kan låta som en grandios ambition, men den är träffsäker. Översatt till filmiska termer handlar det om att visa film som inte hänger sig åt vissa inom filmindustrin institutionaliserade distinktioner: som de mellan kontrollerande och kontrollerad (läs filmad och den som filmar), centrum och periferi, individ och kollektiv. Det handlar också, skulle jag säga, om att öppna upp ett spektrum av berättelser i stället för att bara främja en.
I många filmer syns även ett intresse för att lyfta fram olika åsikter och inte dra sig för att skildra det konfliktfyllda även i projekt som är förment goda. Så sker som nämnts i Nightcleaners men även i en film som Sara Gómez, Mi aporte (1972). Gómez var en kubansk filmskapare och filmen beställdes av den statliga organisationen Federación de mujeres cubanas (Kubanska kvinnors förbund). Den statliga anknytningen till trots censurerades filmen av myndigheterna. Kanske berodde det på att Gómez, snarare än att måla upp en idealiserad bild av det postrevolutionära Kuba, intresserade sig för de konflikter som ännu präglade ö-nationen – till exempel afro-kubanska kvinnors prekära situation.
Även i Mi aporte sätts filmarens roll och ambitioner under lupp. I en fantastisk scen visar hur en grupp kvinnor som deltar i filmen får se en testversion av densamma. De diskuterar livligt på vilket sätt regissören förmått gestalta det hon eftersträvar, och vems intressen hennes film tjänar.
Många av filmerna i utställningen fokuserar på en specifik kvinnlig vardag, och det arbete det innebär. Att upplysa om problemet med att kvinnors arbete inte avlönas eller ens värdesätts, har varit en ständig käpphäst för feministiska filosofer som till exempel Silvia Federici. Jag tänker på det när jag ser Krystyna Gryczełowskas 24 godziny Jadwigi L. (24 timmar med Jadwiga L) från 1967. Filmen följer en dag i en människas liv. Med suggestivt snabb klippning får man följa hur huvudpersonen vaknar, tar hand om sin familj, arbetar i en vajerfabrik, för att sedan utföra sysslorna i hemmet. Allt utan emotionella utsvävningar och med en maskins monotoni. Precis som i många andra filmer i utställningen är det här en påminnelse om vilken maktlöshet och arbetsbörda kvinnor över världen får och har fått utföra obetalt.
No Master Territories innehåller hundratals timmar film och kräver sin tid. Men för den tålmodige framträder en utställning som knyter samman feministisk teori och aktivism med konstnärlig praktik på ett nydanande och genomtänkt sätt. Utställningen, som för mig blir en av årets viktigaste konsthändelser, är alltså både välkomponerad och förmår lyfta fram ny kunskap – som jag tror kommer att ge ekon ifrån sig.
