Pukor och trumpeter hade beställts lång tid i förväg till det datum då ockupationen annonserats upphöra. Den 30 juni 2004: då skulle det hända. Men så kom något i vägen. Och vi kan ana vad det var. Någon måste ha skvallrat för Paul Bremer och George W Bush att inga jublande folkmassor denna gång skulle kanta vägarna. Kanske kunde de, precis som lokalbefolkningen i Bagdad, inte heller veta om elektriciteten skulle fungera i rätt ögonblick. Och de gjorde som vilken orkester på fallrepet som helst: de ställde in. Det verkligt positiva är att de förmodligen inte kommer ge sig ut på turné igen på ett tag.
Slaget om Irak hade större betydelse än många vill tillvita det. ”Det är den centrala händelsen i vår tid, vårt spanska inbördeskrig, vårt Vietnam”, skriver Walden Bello, och han har rätt i fler bemärkelser än en. Här fanns engagemanget: Ingen annan fråga har tvingat miljoner människor ut på gatorna. Också så att konsekvenserna av en lyckad ockupation – precis som när det gällde spanska inbördeskriget skulle ha blivit kännbara på andra ställen än Irak.
Irak var det första landet i den ondskans axel, som sedan utökades till en sextett. Under den offensiva delen av kriget mot Irak slängde Bushadministrationen ut hot mot de andra länderna. I originalplanen skulle Irak användas som ett mönsterexempel på demokrati i Mellanöstern, en modell att använda i andra länder. Nu är den tanken grundligt diskrediterad. Den irakiska motståndsrörelsen har slagits för mer än Iraks självständighet.
Och fortfarande finns det skäl att slåss. För det Irak som ockupationsmakten har planerat för kommer, som sydafrikanen Adam Hochschild skriver i TomDispatch troligen att bli en pseudostat.
”Faktum är att pseudostater inte är någonting nytt. De har en lång och fascinerande historia […] En samling av dem var ”hemländerna” i Sydafrika, av vilka fyra formellt fick självständighet.
De så kallade sydafrikanska ambassaderna utvecklades gradvis från de av vita kontrollerade administrationer som hade styrt dem när de fortfarande kallades ”Native Reserves”, precis som den amerikanska ambassaden i Bagdad kommer börja sitt liv i det Republikanska palats från vilket Paul Bremer III styrde Irak under det senaste året./…Hövdingkollaboratörer gjordes till statsöverhuvuden, och deras territorier gavs flaggor, nationalsånger och statsvapen. Men när en kupp tillfälligtvis gjorde av med den handplockade presidenten i Bophuthatswana – sju separata öar av desperat fattigt land och folk utspridda över hundratals miles – så var det den sydafrikanska armén som återinsatte honom. ”
Det finns en fredlig väg ut ur pseudostaten. Den innebär att en massiv folklig resning eller formandet av ett politiskt block som i de utlovade demokratiska valen avsätter marionettregeringen. Tyvärr är den helt osannolik: varför skulle USA ösa in hundratals miljarder varje månad i Irakproblemet bara för att sedan godkänna att alla krigets plundringsbyten går om intet när irakierna väljer en fientligt inställd regering? Det som är sannolikt är istället att all verklig opposition mot USA:s inblandning kommer att fördömas som terrorism eller förknippad med terrorism och att varje annan regering avsätts med amerikanska trupper.
Amerikanerna inte bara förtjänar att köras på porten. Ett ”Band on the Run” skulle också kunna innebära att Irak blev ”The Last Waltz”.
