Det personliga är politiskt, brukade vi säga på sjuttiotalet. Det var inte helt sant på den tiden, men nu är det tveklöst så.
Hela vårt privata rum har öppnats för myndigheternas insyn. Ett batteri av lagar har lett oss till denna punkt, lagar som tillåter hemlig telefonavlyssning, buggning, lagring av mobiltrafik och nu till sist också FRA-lagen, vilken upphäver brevhemligheten och gör avlyssningen till regel snarare än undantag. Vi har övergått från en period då endast vissa människor var systematiskt avlyssnade (alla till vänster om socialdemokratin) till en era då detta gäller oss alla. Är detta något att beklaga sig över?
I utopiskt socialistiskt tänkande på 1800-talet fanns en vision om det genomskinliga samhället. Det var en positiv framtidsbild. Den tecknades till exempel av Nikolai Tjernysjevskij i romanen Vad bör göras (jo, den författades av Tjernysjevskij, men titeln brukades också av Lenin, som läste Tjernysjevskij med fascination). Romanen tillkom under en fängelsevistelse och den är en smula kryptisk i sitt budskap, men där uppmålas ändå en tydlig utopi av en grupp människor vilka lever i perfekt harmoni, utan tillstymmelse till privatliv — och där Kristallpalatset i London står som ett slags emblem över det goda, allt igenom öppna, samhället. Dostojevskij replikerade i Anteckningar från en källarhåla att det vore bättre med kaos än en ordning av detta slag. Vi har gjort vårt val: Tjernysjevskij (och Lenin) snarare än Dostojevskij. Har vi valt rätt? Vilket är problemet med det öppna samhället?
På många vis får man intrycket, olika opinionsstormar till trots, att de flesta människor finner sig rätt väl tillrätta i det genomskinliga samhället. Vårt umgänge genomgår verkligen en revolution i riktning mot ökad offentlighet i dessa dagar. Ungdomar avhandlar sina sexuella misslyckanden kvällen innan i mobiltelefonen, inför en intresserat lyssnande tunnelbanevagn. Människor slåss för en plats i olika tevesåpor, för att just bli ”sedda”. Vissa människor, vi kallar dem ”kändisar”, lever sina liv i offentligheten, och de ger intryck av att inte vara säkra på att de skilt sig förrän de läst om saken på tidningarnas löpsedlar.
Vi gillar kanske det som sker, i själva verket? Den som inte har något att dölja, brukar det ju också heta, ska inte frukta att bli sedd. Så vilket är problemet? Vad bråkar kultureliten om? Ty det är väl mest den, som tillsammans med Advokatsamfundet, gör invändningar. Är inte dessa kritiker lika hopplöst reaktionärt bakåtsträvande, som en gång Dostojevskij var?
Man kan ju se på saken från strikt filosofisk utgångspunkt. Det finns en moraluppfattning, som borde lägga hinder i vägen för det slags samhälle, som nu växer fram. Jag tänker på den stränga rättighetsetiken, libertarianismen, enligt vilken vi har en sträng moralisk äganderätt till oss själva. Ingen får kränka vår integritet. Här spelar det ingen roll om kränkningen kan vara av godo, för mig själv eller andra. Ändamålet helgar inte medlen.
Endast i vissa undantagsfall, såsom då någon misstänks för brott, är det enligt detta synsätt rimligt att till exempel göra husrannsakan. Men då ska de ske öppet. Visar det sig till sist att personen som blev föremål för ingreppet och som fick sitt privatliv kränkt var oskyldig ska hon i efterhand hållas skadeslös. Hon ska rikligen kompenseras för vad som drabbat henne, både för intrång i hennes hem och för eventuell tid under vilken hon blev frihetsberövad. Här finns inte utrymme för det slags intrång i smyg, och utan tanke på kompensation, som blivit typiskt för vår tid.
Detta slags liberalism (libertarianism) är dock högst speciellt. De flesta vill nog med mig avvisa det. Ändamålet helgar verkligen medlen. Ja, så tycks också alla folkpartister i riksdagen utom möjligen en (Camilla Lindberg) tänka. Det är verkligen inte möjligt att på rent principiella grunder förkasta det genomskinliga samhället. Ja, det är inte möjligt på rent principiella grunder att ens förkasta nästa steg i utvecklingen, vilket redan tagits av vårt föregångsland på området, USA. Även tortyr kan vara motiverat, om det verkligen gör världen bättre.
Många tror väl med mig att tortyr inte gör världen bättre. Där bör vi ändå dra en gräns. Men hur är det med övervakningssamhället? Vilket är problemet med det? Gör det världen till en bättre och säkrare plats har jag inga invändningar. Men jag tror inte saken är så enkel, som anhängarna av det genomskinliga samhället tycks tro. Det finns två allvarliga problem med det helt genomskinliga samhället. Vi kommer i framtiden att få stifta hårdhänt bekantskap med dem.
Det första problemet har att göra med stigmatisering av vissa grupper. Man kunde tänka att det nya övervakningssamhället har ett försteg framför det gamla. Det gamla drabbade bara människor med vänsteråsikter. En halv miljon registrerades i vårt land. Detta hade allvarliga konsekvenser för dessa människors liv. De förlorade arbeten, de blev utfrysta ur den sociala gemenskapen (då kommunisten köpte sommarstuga bad polisen diskret grannarna att hålla ögonen på honom, som jag visar i en liten historik över vänsterns historia i Nacka: Medan revolutionen dröjde). Det nya övervakningssamhället är inte på samma sätt riktat mot en del av befolkningen. Det drabbar oss alla. Innebär inte det att den diskriminerande aspekten bortfallit?
Jag tror det är naivt att tänka så. Vi kommer att få se hur gamla mönster återuppstår. Vissa befolkningsgrupper i vårt land — knappast vänstern den här gången, men andra grupper står på tur att förföljas — kommer att betraktas som ett slags ”femte kolonn”. Detta synsätt förstärks av att den nya övervakningen ses som ett led i en ”krigföring”. Kriget riktar sig mot olika diffusa utländska hot med en möjlig bas också i vårt eget land: mot terrorism, ekonomisk brottslighet, droghandel och så vidare. Just krigsmetaforen kommer att påskynda stigmatiseringen av väl avgränsade grupper.
Systemet kommer att brukas just för att identifiera dem ibland oss, som egentligen inte hör hemma här. De ”främmande fåglarna” kommer att ringas in, snaran kommer att dras åt kring deras strupar. Det är till den ändan all spaning kommer att ske.
Då en sådan åtskillnad upprättas mellan ”dem” och ”oss” kommer detta att indirekt drabba oss alla. Samhället blir därigenom sämre på ett vis som vi alla kommer att känna av. Men jag tror faktiskt att vi alla också kommer att drabbas mera direkt. Visionen om det totalt öppna samhället är alltför radikal för oss människor.
Vår mänskliga natur är inte gjord för ett sådant liv. Vi har alla, vågar jag förmoda, behov av ett slags hemligt rum, i vilket ingen annan har insyn. Också den som kan berätta ingående om sitt sexualliv, också om sina misslyckanden, inför en intresserat lyssnande tunnelbanevagn, har ett behov av detta slutna rum. Den personen har bara dragit gränserna för det på ett okonventionellt sätt.
Vi har i själva verket alla behov av en kammare till vilken vi kan dra oss tillbaka för att i absolut ensamhet reflektera, och hysa de tankar som inte tål offentlighetens ljus. Ja vi har också behov av denna kammare för utbyte av liknande tankar med andra, inom en snäv och av oss själva definierad krets av medmänniskor. Jag tror det var Montesquieu, som en gång insisterade på detta.
Bakom den offentliga butiken bör vi ha ett hemligt rum, till vilket vi kan dra oss tillbaka.
Det känns kvävande att sakna denna möjlighet. Vi blir små när vi förvägras vår hemliga kammare. Vårt tänkande blir försiktigare. Vi kommer alla att känna oss ängsligt förminskade i den offentlighet, där vi just har tagit plats.
Så tänker jag och mailar detta till Flamman, i förvissning om att det tar en tur över FRA på vägen till sin adressat.
