Länge har vi haft facket på ena sidan som ska skydda arbetarnas löner och villkor, och arbetsgivarna på andra sidan som försöker pressa ned dem. I partiledardebatten i söndags var det tydligt att det var kring dessa frågor som skillnaden mellan statsminister Stefan Löfven och Moderaternas Ulf Kristersson märktes som mest. Löfven vill försvara nuvarande modell, medan Kristersson vill förstöra den. Men inget av deras sätt kommer fungera om vi inte kommer åt ett ännu större problem – det svagare facket och den individuella lönesättningen.
För den som vill skydda den svenska modellen kan det vara otänkbart att kritisera facket. Att det går sämre för facket skylls då på högern som gjorde det dyrare att organisera sig genom en dyrare a-kassa. Men det är inte hela sanningen. Anslutningsgraden har länge minskat i Sverige. Framförallt bland unga med osäkra anställningar, men även bland de som tvingas anställa sig själva. Idag är allt ifrån frisörer till pr-konsulter sina egna anställda, och det är inte alltid ett fritt val. Här har facket inte lyckats med att skydda även dessa arbetare. Det är ju arbetare som facket ska vara till för, men när nya anställningsformer utan trygghet blir vanligare på arbetsmarknaden, är det svårt för många att se hur facket kan hjälpa.
En annan del av arbetsmarknaden som det inte talas om lika ofta, men som blivit ett minst lika stort hot mot fackets styrka är den individuella lönesättningen och Human Resources Management, HRM. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg skrev i förra veckan en text (AB, 5/10, 2017) om faran med den individuella lönesättningen och HRM. Det är en amerikansk modell där individens prestationer är det som räknas, och där lönen sätts därefter. Linderborg hänvisar till Stein Stugus nya bok Du har sparken – om HR og amerikanisering av norsk arbeidsliv. Boken handlar om Norge men kan lika gärna appliceras i en svensk kontext. Linderborg skriver att ”Det centrala ordet flexibilitet är arbetsgivarspråk för att de anställda ska vara tillgängliga dygnet runt, liksom att allt fler moment av arbetet ska konkurrensutsättas genom outsourcing, underleverantörer eller inhyrd arbetskraft. Sådana organisationsformer minskar de anställdas inflytande. Det skapar otillfredsställelse och alienation.”
Det är ju arbetare som facket ska vara till för, men när nya anställningsformer utan trygghet blir vanligare på arbetsmarknaden, är det svårt för många att se hur facket kan hjälpa.
I samma tidning som Linderborg skrev sin krönika, skriver en ”ledarskapskonsult” från PR-byrån Westander en debattartikel (AB 29/9, 2017) med rubriken ”Inför nolltolerans – mot gnäll på jobbet” som framförallt vill föra fram åsikten att människor måste sluta sprida så ”negativ stämning” på sina arbetsplatser. Men det som konsulten kallar gnäll är snarare den uppdämda frustration där arbetares röst väger allt mindre. Den dåliga stämningen kan ju också bero på att du tävlar med dina kollegor om den högsta lönen, och alltid måste visa dig ambitiös för chefen. Här blir det svårt med fackligt arbete. Samtidigt som den lokala fackstyrelsen får mer makt, kan det även tvinga en anställd att förhandla både sin egen och sina kollegors situation direkt med närmsta chef. En konflikt där chefen får ett stort maktövertag, och det fackliga arbetet knappast lockar. Då råder en tystnad på arbetsplatsen som är ett hot mot både arbetsvillkor, facklig organisering och demokratin.
De som säger sig vilja behålla den svenska modellen och faktiskt menar allvar, måste göra något åt fackets maktlöshet. En maktlöshet som grundar sig i både osäkra anställningar, individuell lönesättning och färre medlemmar. För annars står alternativet på tur, och det alternativet står Kristersson och resten av högern för, de som vill ha lägre löner och sämre villkor för alla som arbetar. På det kan inte vänstern svara med samma gamla ”vi måste bevara den svenska modellen”, när många inte ens förstår vad den svenska modellen betyder längre.
