In på catwalken kommer en ung slank man glidande, med inte många trådar på kroppen. Men där hans pojkbröstvårtor skulle ha suttit, gungar i stället en imponerande fritt hängande kvinnobyst som är omöjlig att slita blicken ifrån. Skandal? Genidrag? Snälla – gäsp.
Den nederländske designern Duran Lantink har hyllats som ett stjärnskott inom det konceptuella modet, det vill säga mode som sätter idéer och konst före kommersiell bärbarhet. Han beskrivs som queer, radikal och politisk, men uttrycket har ofta vacklat på gränsen till parodi. Redan förra säsongen väckte han uppmärksamhet genom sin så kallade ”bröstchock” som varken kändes särskilt nyskapande eller särskilt radikal.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Att som Lantink nu få uppdraget att leda Jean Paul Gaultier innebär att förvalta ett modehus där den uppskruvade femininiteten en gång gjordes revolutionär. Resultatet blev dessvärre ett haveri av sällsynta proportioner: den klassiska kon-bh:n hade deformerats på ett synnerligen fult sätt. Sjömansränderna, Gaultiers mest älskade signatur, såg plötsligt intetsägande och förvirrade ut.
Modevärlden drunknar i män som designar för kvinnor, men egentligen bara för sig själva och sina manliga vänner.
En annan look från debutkollektionen borde gå till historien som den sämsta Gaultier-tolkningen någonsin: en helkroppsdräkt i stretch med fotografiskt tryck av en naken, hårig manskropp på en kvinnlig modell. Det såg inte ut som satir, bara som ett dåligt skämt. En akademisk kukchock i lycra.
Lantink har kallat sitt arbete en lek med queer identitet och representation, och sagt att ”glädje är en form av acceptans, oupplösligt förbunden med queerhet”. Det låter fint. Men vad kommenterar en look som den ovan nämnda egentligen? I praktiken är ”lekfullheten” steril och självmedveten. Det handlar inte om glädje, utan om kalkylerad chock. Eftersom chocken saknar berättelse återstår en platt idé om provokation som självändamål. Vilken kvinna som kan tänkas inspireras av – än mindre bära – detta är en gåta. Den kvinnliga erfarenheten är läskigt frånvarande.
Till Vogue förklarade han oblygt att han ”inte tänkte titta i arkivet”. Först och främst: det är inte något att vara stolt över, Cassie! Du har anförtrotts ett av modehistoriens mest subversiva arv; att underlåta att ta ordentlig hänsyn till det är som att få tillgång till ett anrikt bibliotek och riva ut alla sidor. ”Jag vill inte göra Gaultier, jag vill göra mig själv.” Jo tack, det märks. Det manliga egot känner inga gränser.
Gaultier, själv en manlig designer, kunde leka med femininitet utan att förlöjliga den. Hans design visade hur styrka och sexualitet kan samexistera, hur humor kan vara makt. När han skickade ut kvinnor i konformade bröst och korsetter var det inte ett hån, utan en kärleksförklaring till femininiteten.
Lantink verkar drivas av en annan energi. Han lånar symbolerna och tömmer dem på innehåll. Och här uppenbaras något större. Modevärlden drunknar i män som designar för kvinnor, men egentligen bara för sig själva och sina manliga vänner. Det handlar kanske inte om illvilja, utan om blindhet: en överdos av manliga blickar som är oförmögna att tolka den kvinnliga erfarenheten. Den cynismen förenar både straighta och queera män – en progressiv mask för ett nygammalt kvinnohat.
Att Gaultiers arv förvaltas så här säger något om modets tillstånd. Branschen har blivit så upptagen av konceptuell pose att den glömmer sin huvuduppgift: att förstå och berätta något om oss människor. Det är ironiskt: när alla säger sig vara radikala, känns det mest radikala plötsligt att vara uppriktigt intresserad av kvinnor.
