FAVORITEN För 27 år sedan, sommaren 1981, öppnade jag boken Mörkrets hjärta av Joseph Conrad för första gången i mitt liv.
Jag satt i ett flygplan som just skulle lämna den sagolika huvudstaden Sanaa i dåvarande Nord-Jemen. Jag hade varit på semester hos mina föräldrar, som arbetade för Rädda barnen i detta västra hörn av den arabiska halvön. Och som så många gånger förr i mitt liv, hade jag dagen innan resan sagt till min pappa ”ta fram en bok du tycker jag ska läsa”. Min pappa tyckte om den frågan. Skönlitteraturen var för honom förvisso en avkoppling, men mycket mer en väg att förstå människor och deras sätt att vara. Och medan planet lyfte från Sanaa inleddes min resa in i mörkrets hjärta.
Det är en suggestiv och magiskt vib-rerande roman om sjökaptenen Marlows resa med en flodångare upp längs Kongofloden. Målet därinne i djungelns mörker är den inre stationen. Där den beundrade och mytomspunne elfenbenshandlaren Kurtz’ värdefulla varor skall hämtas och föras till kusten.
Kurtz sägs vara en högt kultiverad europeisk intellektuell och Marlow ser fram emot att träffa honom. Flodresan till den inre stationen präglas av förtätad stämning, ovisshet och mångbottnad mystik. Det blir en resa rakt in i ondskan. Kurtz, den framgångsrike elfenbenshandlaren, har byggt sitt välde och sin rikedom på besinningslöst våld. Avhuggna svarta huvuden sitter på pålarna som omger hans boning. Kurtz är förintelsens organisatör. Han är en bild av en tidsepok. Kurtz är den europeiska kolonialismens ansikte. Romanen gavs ut 1902, i en tid när kolonialismen hyllades av andra författare som en civilisatorisk mission. Mörkrets hjärta avslöjade sanningen; den hänsynslösa plundringen och massmorden.
Joseph Conrad föddes i Polen 1857, och hans egentliga familjenamn var Korzeniowski. Hans föräldrar var polska nationalister som motsatte sig den ryska ockupationen. De levde långa tider i förvisning, och Joseph blev föräldralös som elvaåring.
Som sjuttonåring gick han till sjöss under först fransk, sedan engelsk flagg. Efter ett äventyrsfullt liv som sjökapten bosatte han sig som 40-åring i England. Han etablerade sig som en av det engelska språkets främsta författare, ett språk som han lärt sig som vuxen. Romanerna var ofta byggda på egna erfarenheter. År 1890 hade han själv gjort resan upp längs Kongofloden, som kapten på flodångaren Roi des Belges. För Conrad handlade det om att realisera en gammal pojkdröm att resa till det inre av Afrika. Men det han såg förändrade hans liv.
Till en vän sa han att före hans sex månader i Afrika hade han ”inte haft en tanke i sitt huvud”. Kongo var på den tiden Belgiens kung Leopolds personliga egendom. Kungen sa att mot ”afrikanerna måste man ta till metoder som bäst skakar om deras lättja och får dem förstå arbetets helgd”. I Kongo innebar detta konkret att kolonialisterna högg av händer och fötter på dem som obstruerade. Tvångsarbete, tortyr, mord och nedbränning av byar var andra delar i strategin att ”förstå arbetets helgd”. På 30 år dödades tio miljoner människor. Kongos befolkning halverades.
Men Conrads roman är inte faktabok om detta, inte heller är den en reseskildring. Det är hans egen erfarenhet nedsmält och omvandlad till en djupgående psykologiskt laddad berättelse om ondska och plundring.
Mörkrets hjärta berörde mig dels politiskt. För det märkliga var att jag som sextonåring upplevt en liknande historia i Etiopien. Jag hade 1974 följt med min pappa till hans fyra månaders nödhjälpsinsats för Rädda barnen i Danakilöknen. Det nomadiserade afarfolket svalt och den brännande solen sades vara orsaken. Men där genom den stora öknen flöt Awashfloden, längs dess bankar hade afarerna genom tusentals år alltid funnit vatten. Ända tills kejsare Haile Selassie lät det brittiska bomullsbolaget Mitchell Cotts köpa flodbankarna.
Bomull och profiter för britterna.
Inget vatten till afarerna.
Det kunde bara sluta på ett sätt. Hälften av de 300 000 nomaderna dog, innan hjälporganisationer ingrep. Vi bodde i närheten av plantagen, och reste varje morgon till Rädda barnens nödläger. En dag mötte vi en engelsk tjänsteman. Han bjöd in oss till plantagens Senior staff club. Swimmingpool, bar och popmusik. Ett litet paradis. Alla engelsmän log och var glada. Någon mil därifrån dog människor i nödlägret.
– Afarerna är så primitiva, sa en engelsman.
– Afarerna är människor precis som du och jag, svarade min pappa.
Sen gick vi därifrån. Det blev vårt enda besök. Detta skedde i en annan del av Afrika. Det var i en annan tid. Och det var en annan flod. Men det var Mörkrets hjärtas historia – återigen. Conrads roman skakade sin samtid, men den förlorar inte sin aktualitet i denna imperialismens epok.
Men Conrads bok berörde mig också djupt personligt. Språket är dunkelt och mystiskt vibrerande. Conrad tycks nå något viktigt inne i mig själv. Detta faktum gjorde mig intresserad av Joseph Conrad som person. Och sedan dess har jag inte bara läst alla hans romaner, utan också mängder av böcker om honom. Vid olika egna resor runt världen har jag sökt upp platser han besökte. Drömmen att resa upp längs Kongofloden återstår dock att realisera. Nej, jag är inte sjukligt besatt av Conrad, men hans liv och magiskt kommunicerande texter upphör aldrig att fascinerar mig.
Och en dag i framtiden hoppas jag också kunna säga till min, nu bara ettårige, son:
– Läs den här boken. Den är bra. Den heter Mörkrets hjärta.
