Jag har svårt att gå in i en matbutik utan att bli gubbsur. Min standardfrukost börjar allt mer kännas som lyxkonsumtion, när varukorgen med bröd, smör, ost och kaffe landar på nära 300 kronor. I februari upplevde vi den högsta ökningen av matpriserna på två år. En veckas matbojkott har just avslutats efter att ICA, Coop, Willys och Hemköp, kammat hem storvinsten. Samma klagosång hörs från deras företrädare: bojkotten var felriktad – samma kostnadsökningar finns även i andra länder, konsumenterna måste lära sig att jämföra priser och sluta köpa godis. Ica, vars marknadsandel ligger på runt 50 procent, lanserade till och med kampanjen ”För dig som vill bojkotta en matjätte. Välkommen till Ica.” Samtidigt tipsar DN om att man kan skaffa ett gigjobb som barnvakt, mystery shopper eller bilbud för att dryga ut kassan. Journalisten Elina Pahnkes bok Alla ska äta landar därmed som en korg godsaker från himlen på samtidsscenen. Det är de politiska krafterna bakom strypgreppet om konsumenterna som ska synas i sömmarna.
I skuggan av en politisk diskussion helt upptagen med kriminalitet, visar Pahnke upp en annan verklighet, där brödet på matutdelningen Folkets Skafferi tar slut allt snabbare, medlemslistorna till subventionerade matbutiker blir allt längre och mattanter vittnar om utsvultna barn. När jag besökte London för ett par år sedan förvånades jag över de många matbanker som fanns utspridda över staden. Nu blir de vanligare även här. Pahnke har gjort ett gediget researcharbete, som har tagit henne från föreningen Hela Malmös frukostservering, via frysrättsproducenten Findus ursprungsort i skånska Bjuv, till ett flyktingläger i Lampedusa. Hon har träffat Farideh, som hankat sig fram mellan praktikplatser i matbutiker och kaféer. Trots att hon varit uppskattad har hon fått gå. Genom Sayed, som jobbat på matkasseföretaget HelloFresh, får hon beskrivet för sig hur arbetet där är som en ond blandning mellan Paradise hotel och en förskola. Här finns också Maksym, som efter ett påhugg på en skånsk gurkodling fick en syraskada på sin fot. Pahnke ställer en till synes enkel fråga: varför har dessa människor som arbetar med att producera andras mat knappt råd att äta själva?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
’Alla ska äta’ är en mästerlig skildring av det rasifierade klassamhället och Tidösverige.
Ibland målar Pahnke upp en konfliktlinje mellan ”de mätta” och ”de hungriga”, mellan dem som fortfarande har råd med restaurangbesök och matkassar (underförstått medelklassen), och dem som får vända på varenda krona men ändå går hungriga. Mot det kan man möjligen invända, på ett Lovisa Broströmskt vis, att mer förenar arbetarklassen och medelklassen än vad som skiljer dem åt, och att den riktiga konflikten står mellan dem och kapitalägarna. Som Pahnke också visar, köps många av medelklassens matkassar på kredit när priserna stiger. Men boken gör det även tydligt hur medelklassens välstånd kan användas politiskt för att ge sken av att ”de mätta gjort något särskilt för att förtjäna sin plats vid bordet”, och den som är hungrig har sig själv att skylla. Det finns ju trots allt havregryn.
Pahnke (bilden) har skrivit en engagerande reportagebok, som visar på den politiska kraften i det journalistiska berättandet. Imponerande mycket ryms på de dryga 100 sidorna – från villkoren för migrantarbetare inom jordbruket och mjölmassakern i Gaza, till ”Swedengate” och kebabbråket på Hornsbergs strand. Överallt finns matens politik, och Pahnke skiftar skickligt mellan det personliga och det strukturella, mellan personporträtt och teori.
Alla ska äta handlar om mer än bara mat. Det är en mästerlig skildring av det rasifierade klassamhället och Tidösverige. Kapitalismen bygger ytterst på det enkla faktum att vi måste lönearbeta för att kunna köpa mat. Vi gör det på en arbetsmarknad där vi sorteras in i olika roller och där vissa personers närvaro är mer villkorad än andras. Pahnke gör det tydligt att dagens repressiva högerpolitik i slutändan påverkar vem som går hungrig och vem som blir mätt. Alla ska äta är en bok som är omöjlig att läsa utan att bli förbannad.
