Sommaren 2019 besökte jag den kurdiska staden Sulaymaniyya i norra Irak. Jag passade på att posera framför Olof Palmes solslitna byst i den lummiga parken med hans namn. Jag ska erkänna att ett patriotiskt pirr gick genom kroppen när jag tänker på bakgrunden – att Sverige öppnade dörrarna för regimkritiska kurder när Saddam Husseins förtryck hårdnade.

Nu är det andra tider, som Jörgen Huitfeldt korrekt konstaterar i sin sista gästledare i Dagens Nyheter (8/1). Där berömmer han de ungerska och turkiska regimerna för att ha täppt till truten på det självgoda landet i norr.

Han nämner att Viktor Orbán länge har grämt sig över Moderaternas ”bror duktig-attityd” mot Ungern, när partiet verkade för att utesluta Fidesz ur den kristdemokratiska partigruppen EPP. Erdogan har å sin sida länge beklagat sig över att Sverige stöttat den kurdiska vänstergerillan i Syrien och tillåtit såväl PKK-flaggor som dockaktioner i offentligheten.

Om de centrala sakfrågorna – huruvida det antisemitiska, antidemokratiska putinistpartiet Fidesz hör hemma i EPP, eller om vi ska acceptera en militant islamistisk halvdiktators definition av ”terrorism” – har han däremot ingenting att säga.

Huvudsaken är att vi bugar när vi blir åthutade för den ”höga svansföringen gentemot Ungern eller den obekymrade attityden inför Turkiets protester”. Äntligen har världen satt Sverige på plats.

Just underdånigheten är själva grundbulten i Tidöregeringens konservativa utrikespolitik. Tobias Billström har gjort allt för att blidka Erdogan – från att prisa Turkiets demokrati till att införa ”terrorlagar” som gör det lättare att utvisa kurder. De senaste årens inskränkningar i åsiktsfriheten är dessutom enligt experten Nils Funcke ”de värsta sedan 1940-talet” (Expressen, 11/8). 

Regeringen låter inte bara Sverige förnedras på den internationella arenan – de hejar aktivt på, senast genom att kalla Israels blodiga krig mot Gaza ”proportionerligt”. Några Tobias Billströms torg kommer vi aldrig att se, medan Olof Palme har minnesplatser i både Turkiet och Ungern. Men det verkar inte heller vara poängen. 

Varifrån kommer den konservativa masochismen? Kanske finns en nyckel i Tobias Billströms avhandling om kolonialadministrationen i Jamaica. Min elaka, men bevisligen utdaterade, fördom om konservativa är att de skulle drömma om att göra Sverige till en kolonialmakt. Billström verkar däremot ha kittlats av en annan tanke: ”Tänk om Sverige var koloniserat. Tänk om en främmande makt styrde över våra lagar, så att vi slipper. Så kanske jag kan få en position i Erdogans koloniala administration.”

Just underdånigheten är själva grundbulten i Tidöregeringens konservativa utrikespolitik.

Hur ska man annars förklara det konservativa Tidöstyrets målmedvetna arbete med att göra Sverige till en knähund – både under Nato och under auktoritära regimer?

Och inte bara i utrikespolitiken. Även den svenska välfärden säljs ut till utländska intressen, med ägarskap i allt från Saudiarabien till Kina. Gradvis förvandlar högern Sverige till en semikoloni.

Det finns tusen sakskäl att invända mot den här politiken, och ett av de svagare är det patriotiska. Men just nu är jag faktiskt mest less på högerns förlorarmentalitet, dess dröm om att Sverige ska bli ett skitland bland alla andra.

Som David Broder (intervjuad av Jonas Elvander i Flamman 11/4) skriver i sin bok Mussolini’s grandchildren (2023), framställer sig den nya högern som styr landet främst som offer för efterkrigstidens antifascistiska konsensus – snarare än som övermänniskor som ska återupprätta Italien som stormakt. Denna självömkan präglar hela västvärldens etnonationalistiska höger, inklusive den svenska. Det märks på att man även i regeringsställning fortsätter att gnälla på sossarna som om man vore i opposition, i stället för vara alfahanne nog att ta ansvar för sin politik.

Så trots att vi styrs av ”Sverigevänner” så kommer inte vårt namn flyga över jorden – åtminstone inte ärat, som det gjorde förr när dammiga sossebyster restes i varenda småstad. De konservativa har för låg ambitionsnivå för att göra Sverige stort igen. För det som gjorde Sverige till ett stort land var inte ”hög svansföring”, som Jörgen Huitfeldt och andra fångar i kulturkrigets diskursanalyser tror. Utan att Sverige förde en politik som var attraktiv i andra folks ögon och faktiskt gjorde världen bättre.

Vem skulle säga det om Sverige i dag?