Ett vanligt sätt att resonera inom den EU-vänliga vänstern har sett ut på följande vis:
(1) Ekonomin globaliseras
(2) Det behövs en politisk motmakt i en ekonomiskt globaliserad värld
(3) Alltså bör vi försöka bygga ett enat, demokratiskt och starkt EU.
Det är något konstigt med det resonemanget. Konstigheten är så iögonfallande att ingen borde kunna undvika att se den. Slutsatsen följer inte från premisserna! I stället följer en helt annan slutsats:
(4) Vi bör sträva efter att en demokratisk världsregering etableras.
Varför drar man inte denna slutsats? Kanske håller man halvhjärtat med om den, men påstår att ett enat, demokratiskt och starkt EU, vore ett steg i rätt riktning. Det är ett misstag. Dagens situation, med en enda verklig supermakt, USA, är bästa möjliga utgångspunkten om man vill verka för en världsregering. Ett enat och starkt EU vore en försvårande omständighet. Men även om det verkligen hade varit ett steg på vägen, så är det svårt att se att det skulle råda någon motsättning mellan att omedelbart arbeta för en världsregering och se positivt på EU:s utveckling mot en superstat. Vad som däremot är svårt att försvara är tanken att arbetet för världsregering måste vänta intill dess att en europeisk demokratisk superstat har etablerats. Alla tecken tyder för närvarande på att en sådan väntan skulle bli mycket lång. Och är världsregeringen något som nödvändiggörs av ekonomins globalisering så vore det idiotiskt att skjuta detta projekt på framtiden.
En helt annan tolkning av oviljan att dra rätt slutsats är också möjlig. Kanske anhängarna av ett enat, demokratiskt och starkt EU i princip motsätter sig tanken på en demokratisk världsregering. De förkastar nationalstaten, då den är för liten, men de motsätter sig också tanken på en världsregering, som de av någon anledning finner skrämmande eller onödig eller alltför storvulen. De tror att en återgång i världspolitiken till en situation där flera olika supermakter balanserar vandra, är önskvärd.
Men är en sådan situation kan knappast erbjuda en lösning på problemet med ekonomins globalisering. Om det finns flera rivaliserande supermakter, så talar allt för ett de globalt verkande ekonomiska intressena kan spela ut också dessa mot varandra, på samma sätt som man gör med dagens nationalstater.
Det är också något besynnerligt med tanken om att nationalstaten är lösningen på globaliseringens problem, men att det finns en optimal storlek på nationalstaten. Länder som Sverige, Norge och Singapore är för små, men att se hela världen som en politisk konstruktion vore att sikta för högt. Europa är en lagom enhet. Vad talar för detta?
Om problemet är att mäktiga ekonomiska krafter globaliserats, så borde, som redan konstaterats, den politiska lösningen rimligen vara global. För övrigt förefaller det finnas en rad andra problem, som hänger samman med annat än ekonomi, vilka också endast kan lösas på global nivå. Hit hör problem med världsfreden – i ett system med internationell anarki hotar alltid krig som en lösning på mellanstatliga konflikter – men också med miljön. Det är svårt att tro att en grupp rivaliserande stormakter skulle finna kloka samförståndslösningar på miljöproblem. Varje nation kan önska att de andra begränsar olika utsläpp, samtidigt som man själv fortsätter med de egna.
Men är det verkligen önskvärt med en världsregering? Om tanken på en världsregering i princip är förfelad är läget verkligen prekärt. Om en världsregering är enda medlet då vi vill lösa akuta problem, men vi ändå måste avstå från att använda det, så är vi illa ute. Då tvingas vi för evigt huka under det globala kapitalets olika diktat.
Vi har sett vad som talar för att en global politisk ordning inrättas. Kan det finnas skäl emot en världsregering, som väger upp argumenten för den? Vad skulle det kunna vara för slags skäl?
Man möter ibland påståendet att världen är alltför fragmenterad för att en gemensam politisk kultur ska kunna uppstå. Den invändningen är inte särskilt vägande. Man bör inte ställa kraven på en sådan gemensam politisk kultur alltför höga. Även om världsregeringen är suverän, så är ju bara vissa problem som bör lösas globalt. Andra löses bäst på nationell, regional eller kommunal nivå. Om en världsregering etableras blir alla dessa underordnade nivåer kvar. Mycket av den politiska diskussionen kommer också fortsättningsvis att föras kring sådant som utspelar sig på dem. Och visst kan vi kommunicera kring de problem som måste lösas globalt. Vi får bita i det sura äpplet och prata med varandra om dem på engelska!
Den tyngst vägande invändningen mot en suverän politisk ordning på vårt klot är nog en annan: att den skulle kunna utvecklas i auktoritär riktning. Detta låter onekligen hotfullt. Om Sverige tas över av fundamentalistiska riktningar, så finns ju ändå en viss möjlighet för den som inte gillar situationen att försöka fly till något annat land. Det går inte på motsvarande sätt att fly från en diktatorisk världsregering.
Men finns det skäl att tro att en världsregeringen skulle bli diktatorisk? Finns det skäl att tro att den skulle hamna i klorna t.ex. på en bestämd fundamentalistisk religion? Detta är svårt att tro. En fundamentalistisk religion kan fånga massorna i en mera begränsad del av världen, men knappast i världen som helhet. De olika religionerna måste rimligen ha en tendens att motverka varandra på global nivå.
Låt oss gå med på att en demokratisk världsregering är önskvärd. Låt oss gå med på att den är bästa verktyget då det gäller att hantera situationen med en globaliserad ekonomi och allvarliga problem med fred och miljö. Vad hjälper det? Finns det något sätt att närma sig en sådan?
Kosmopolitismen utmålas ofta som orealistisk och utopisk. Det är obegripligt. Om en världsregering verkligen är det medel, med vars hjälp vi kan lösa svåra problem som mänskligheten står inför, så borde det vara lätt att mobilisera ett brett folkligt stöd för projektet att inrätta den. Projektet är alltså realistiskt såtillvida att det är rimligt att tro att människor kan komma att vilja förverkliga det.
Det är vidare ingen konst att tänka ut olika delmål i kampen för dess upprättande, vilka framstår som omedelbart genomförbara och som just steg i rätt riktning. Det enklaste, mest näraliggande, och samtidigt mest fantasieggande är detta: Man bör sträva efter att en direktvald ”andra” kammare inrättas inom FN:s generalförsamling. Alla länder som går med att på arrangera direkta val till denna församling ska erbjudas att göra det. De som inte vill medverka, på av FN accepterade villkor, får finna sig i att deras platser gapar tomma.
En sådan församling kan till en början ges blygsamma politiska uppgifter. Då är det svårt att se hur ett motstånd mot att den inrättas ska kunna motiveras. Skulle USA sätta sig emot att den inrättas? Men i USA förekommer en retorik om att bara demokratiska stater över huvud taget skulle få vara med i FN. Det som här skisserats är i så fall svårt att beskriva annat än som ett steg i rätt riktning.
Då den folkvalda församlingen börjar växa fram blir den en stark demokratiserande kraft i världen. Det blir en skam för nationer att ha sina platser obesatta. Man arrangerar man val till FN:s andra kammare, så kan man nog inte samtidigt motsätta sig att den egna staten demokratiseras.
Då den folkvalda världsförsamlingen väl är etablerad kan man vara förvissad om att dess hunger på ökat inflytande i världspolitiken kommer att växa. På samma sätt som det demokratiska genombrottet i många nationalstater tog sin början med etablerandet av politiskt tämligen impotenta församlingar, som sedan krävde mer och mer inflytande, uppbackade av radikala politiska rörelser, så kan något liknande förväntas ske i global skala. Något liknande skulle nog ha inträffat med EU-parlamentet, om EU som sådant haft ett folkligt stöd.
Inget annat politiskt projekt kan vara mera engagerande, särskilt för en ungdomsgeneration världen över, som börjar intressera sig för politiska problem. För första gången är en gemensam politisk global kultur tänkbar. Utvecklingen av kommunikationer och media har redan gjort en sådan kultur till en självklarhet för många. De reser, de kommunicerar, och de berörs av samma slags världshändelser. Om de som redan tänker och handlar globalt gör politisk handling av sina tankar, så är bollen i rörelse. Inget kan stoppa den.
Målet är en världsregering som är suverän och som alltså har våldsmonopol. Kanske är det detta, som framstår som verklighetsfrämmande. Men här utgör dagens internationella situation, med en enda verklig supermakt, en bra jordmån. Övriga länder kan utmana USA:s arroganta militära övertag med radikal nedrustning. Små stater, med säkra gränser, kan gå i spetsen. De kan ställa vissa trupper till FN:s förfogande, samtidigt som de avvecklar den egna militärmakten.
I en studie jag låtit göra har jag funnit att en tredjedel av Sveriges medborgare stöder ett sådant förslag, trots att det inte alls haft någon plats i den offentliga diskussionen. I Tyskland är det aningen fler som stöder motsvarade tanke än som motsätter sig den! Här finns en på bistra erfarenheter grundmurad folklig misstro mot militära lösningar att bygga på. Man kan se för sig en process, som till sist leder fram till att USA är den enda makt i världen med ett stort militärindustriellt komplex och tunga kostnader för sin militärapparat. I det läget borde det vara möjligt för en radikal politisk mobilisering i USA att tvinga USA att också ansluta sig till det globala militära säkerhetssystemet.
Någon invänder kanske gnälligt att också ett FN, som på detta sätt har börjat demokratiseras, kommer att styras av USA och mäktiga ekonomiska intressen. Skulle de någon gång inte få sin vilja fram, så tvekar de inte att helt enkelt gå vid sidan av FN. Vi såg detta då USA invaderade Irak. Sådant kommer att hända också i framtiden. En direktvald andra kammare i FN kan inte hindra det.
Svaret på den invändningen är att de är sann, men irrelevant. USA kommer att styra världen, de ekonomiska klyftorna kommer att bestå, med eller utan ett demokratiskt valt världsparlament, åtminstone inom den närmaste tiden. Men ett demokratiskt valt världsparlament kommer inte att förstärka orättvisorna, tvärt om. I förlängningen utgör det en hot emot dem.
Om denna kamp blir framgångsrik är ett för vänstern viktigt politiskt delmål uppnått. Världen är demokratiserad. Det betyder inte att historien är slut. Världen måste också göras rättvis. Globala orättvisor måste avskaffas. Men demokratin är inte ett hinder i den sociala kampen, den är en nödvändig betingelse. Den lärdomen har vänstern dragit av det förra seklets hårda erfarenheter. Nu gäller det att omsätta lärdomen på global nivå.
Man hör ofta en klagan i dagspolitiken över bristen på visioner. Denna klagan är berättigad. Politiker i ett land som vårt har på många sätt berövats sin makt. Partisystemet är skakat. Allt detta är verkligen ett resultat av globalisering, EU-medlemskap och även av ett genomslag för nyliberal ideologi. Människor i gemen reagerar på sakernas tillstånd med apati och politikerförakt. Men om jag har rätt finns det fortfarande utrymme i politiken för djärva visioner. Har jag rätt är det bara en tidsfråga, innan det slags ungdomsrörelse, om vilken jag här har tillåtit mig att fabulera, verkligen spontant börjar växa fram.
