I ett annat möte, i ett liknande rum, redogjorde en kollega för en pågående säljprocess med ett privat vårdföretag som även de fått sitt avtal uppsagt. En tredje kollega rekommenderade säljaren att ta hjälp av oss som är politiker i regionen. ”Ni har ju jättebra insyn i hur diskussionerna går, och förståelse för hur ett företag kan påverka besluten.” 

Jo, vi har ju det. 

Sverige har varit naivt inför pr-branschens påverkan på politiken – eller kanske ännu mer: på samhället.

Inte minst jag själv.

Jag började jobba på byrå 2023. Redan på anställningsintervjuerna mötte jag peppande kollegor, öppenhjärtiga chefer och en trivsam arbetsmiljö. Väl på jobbet omgavs jag av driv, snällhet och humor. 

Jag sökte mig dit för att jag ville jobba med politik, skrivande och opinionsbildning till en bra lön. Och i ärlighetens namn för att fly en smutsig konflikt på mitt dåvarande jobb inom arbetarrörelsen, som åt upp mig inifrån. Gudarna ska veta att våra egna förbundskontor har en del att lära om arbetsmiljö av det ondskefulla näringslivet.

Sätter du handling bakom orden, Linn Svansbo?

Robin Zachari: Tack för de fina insikterna – få nu S att stänga dörren mot lobbyismen

Rörelsen Robin Zachari

Men jag hade också en naiv tro på min egen så kallade ”konsultintegritet”.

Jag jobbade visserligen stenhårt för att hålla isär mina världar: å ena sidan jobbet på byrå, å andra sidan engagemanget i politiken. Sade nej till att samarbeta med arbetsgivarorganisationer, funderade noggrant över hur jag skulle hantera eventuella jävsituationer i fullmäktigesalen. 

Men det är lätt att glömma att själva affärsidén är att man inte ska göra det. Det är ju förtroendekapitalet och kunskaperna hos företagets politiskt aktiva som är till salu.

Och att tacka nej till tips från kollegor som, i all välmening, delade med sig av säljmöjligheter på mina tidigare motparter eller byggföretag som sagt upp hälften av sin egen personal för att ta in utländsk arbetskraft – gjorde mig inte till en särskilt framgångsrik konsult.

Många av oss som tillhört pr-vänstern har nog väckts ur vår naivitet av de senaste årens debatt. Den intellektuella vänstern har yrvaket kastat sig in i diskussionen, med krönikor om att branschen är en högerkonstruktion (vilket den är) och ledartexter om hur lobbybranschen spär på korruptionen (vilket den gör). 

Men de progressiva debattörerna har framför allt begränsat sig till två saker: att konstatera att privatiseringen av politiken gynnar kapitalstarka krafter, och att hänga ut individer som verkar på den arbetsmarknad som privatiseringen resulterat i. Och det räcker faktiskt inte.

Inte för att det inte är sant – utan för att förändringen kräver en motstrategi. Dessutom är det delvis vårt eget fel att den här arbetsmarknaden uppstått, och att också socialdemokrater och vänsterpartister nu verkar på den. Politik hade inte varit till salu för dyra pengar i Näringlivets Hus, om vi hade byggt vår egen infrastruktur för engagerade kommunikatörer i fackföreningarnas konferenslokaler.

Det är inte konstigt att pr-branschen ser sig själv som en neutral och samhällsnyttig kraft. I ett samhälle där marknaden löser alla problem är det logiskt att även politisk påverkan förmedlas som vilken tjänst som helst. Opinionsbildning som affärsidé. Samhällsförändring till paketpris. 

Och med den övertygelsen kan till och med pr-sossar sätta ihop powerpoints om ”samhällsutveckling” till företag som ska ”ta täten i hållbarhetsfrågor”, eller en bransch som ska ”stärka det demokratiska samtalet”. Allt noggrant förpackat i ett emballage av samhällsnytta. 

Och här finns en hel värld för människor som gillar att jobba med politisk kommunikation, där folk är trevliga och lönen är bra. Där får vi vara proffs, jobba under tydliga ansvarsförhållanden och med mandat att visa vad vi går för. 

Arbetarrörelsen och vänstern tycks ha tappat tron på att det går att ta politisk makt genom organisering av människor.

Allt det som ofta saknas i vänstersidans ängsliga, utbrända och toppstyrda organisationer.

Att jobba i byråvärlden lärde mig att lita på mina kollegor och känna mig trygg i min egen kompetens. ”Låtsas aldrig att du kan något du inte kan”, var en av mina kollegors bästa tips för att snabbt bli en duktig konsult. ”Säg allt du tänker”, sade en annan. ”Du är värd 2 700 i timmen – kunden har rätt att höra allt du har att bidra med. Och du, glöm inte momsen.”

Förbundskontoren i arbetarrörelsen lärde mig det motsatta. Informell politisk makt som flyttade från person till person beroende på vilken fråga det gällde. Vassa armbågar som blev ännu vassare om svagheter låg blottade.

En gång fick jag en utskällning för att jag hade hamnat på en sådan ”30 framgångsrika under 30”-lista. En annan gång för att en tidning hade bildsatt mig större än min manliga överordnade.

”Välj dina strider”, sade en chef en gång. Som om jag inte fattade det. Jag hade ju redan valt. 

Den vänster som vill göra upp med strukturerna kring pr-branschen behöver också se sig själv i spegeln. ”Det här hade inte hänt på Tage Erlanders tid”, hör man ibland. Nej, för det är inte lika lätt att leva och dö inom arbetarrörelsen längre. Var är vår infrastruktur för att jobba med politisk kommunikation och organisering? Hur ska våra förbund, partier och organisationer locka till sig de vassaste pennorna? 

Samtidigt som ekonomin och arbetsmarknaden för privatiserad politisk påverkan byggts upp, har folkrörelserna monterats ned. Kanske inte alltid medvetet, eller ens med ont uppsåt. Men jag kan inte låta bli att undra om det verkligen är en slump att processerna har skett i princip parallellt. Den privatiserade påverkansapparaten växte fram samtidigt som den traditionella arbetarrörelsen retirerade, både organisatoriskt och ideologiskt. 

Också vi har strömlinjeformade slogans och centraliserade förbundskontor i Stockholm. Också vi har lärt politiska aktivister att det är huvudbudskap som gäller i valrörelsen, i stället för politik. För varje unge som vuxit upp och börjat drömma entreprenörsdrömmar, har en fackföreningsledare tappat tron på att det ens går att utbilda medlemmarna om makt och organisering. 

Att studiecirklarna är färre och de fackligt ägda kursgårdarna mindre välbesökta är en del av problemet. Vad som är desto värre är att arbetarrörelsen och vänstern själva tycks ha tappat tron på att det går att ta politisk makt genom organisering av människor. 

Politik ska inte vara ett karriärsteg

Magnus Bjerg Sturm: I lilla Osby såg jag vad politiskt engagemang verkligen handlar om

Kommentar Magnus Bjerg Sturm

Det har däremot inte den andra sidan gjort. Under tiden har de byggt sina nätverk, sina byråer och sin arbetsmarknad. Och de har vunnit makt på det – för makten går till den som bygger strukturer starka nog för att utöva den. Och som lyckas övertyga tillräckligt många om att dessa strukturer behövs.

Men det går att förändra. Vi måste bara vara bättre.

I höstas blev lågkonjunkturen tuff för företaget jag jobbade på, och några av oss blev uppsagda. Jag blev snabbt erbjuden jobb av två konkurrerande byråer, och sneglade med beslutsångest mot räkningshögen när löneförslagen trillade in. Det är inte så förbannat enkelt. 

”Vad ska jag säga till barnen?”, sade jag till en kompis. ”Det blir ingen dans eller fotboll den här terminen, ungar. Mamma har ideologisk integritet!”  

Lockelsen efter trygghet var stor men till slut vann magkänslan. 

”Tack för erbjudandet – men jag behöver spela för mitt lag nu.”, sade jag och lade på luren. Väl medveten om att den där varma famnen – och lönen – alltid väntar på mig.