Min farmor var ensamstående mamma i en tid när det varken var socialt acceptabelt eller praktiskt möjligt, åtminstone inte för en kvinna ur arbetarled. Pappa växte upp hos mormor och träffade sin hårt arbetande mor som söndagsmamma.
Skammen över att inte ha en riktig familj att visa upp för kamraterna var stor och hade inte ens lagt sig på 1960-talet när min mamma blev ensamförsörjare. Lösningen mellan skolans slut och mammas hemkomst från fabriken hette egen nyckel. Metallkedjan dinglade runt halsen på många arbetarungar. Begreppet nyckelbarn myntades. Att ha varit ensam mamma i min generation känns jämförelsevis privilegierat. Jag snackar om oss på 1970 och -80 -talen, vi som hade fast jobb, dagisplats och fritidshem med meningsfulla aktiviteter och fortfarande en rimlig personaltäthet. Men visst tvingades vi välja då också, nya gummistövlar till ungarna eller egna vinterskor. Med bostadsbidrag och ett i övrigt rimligt samhälleligt ekonomiskt skyddsnät, klarade vi oss hyfsat. Jag bytte arbetsplats då och då men ingen oroade sig för att jag inte skulle kunna sköta jobbet för att jag var ensamförälder. Parad med självkänslan att klara det mesta rann en textrad ur en sång av Violetta Parra konstant genom hjärnan: ”Både mor och far ska hon vara…” Visst krävs det ett nätverk som hjälper till för att vardagspusslet ska fungera och det har sin begränsade tjusning att själv vara jultomte år efter år.
Det är med bestörtning jag upplever en backlash för dagens ensamma mammor, ja, sedan länge finns det ju ensamma pappor också men fortfarande relativt få.
Fakta idag säger att mer än var fjärde ensam mamma betraktas som fattig och har sämre hälsa än genomsnittet. Det psykiska välbefinnandet har försämrats dramatiskt under det senaste decenniet och är avsevärt sämre än andra gruppers. Hon är betydligt mindre attraktiv på arbetsmarknaden och neddragningen av A-kassan drabbar hårt eftersom mammorna ofta befinner sig i låglöneyrken. De ensamma mammorna tog rejält med stryk under 90-talets lågkonjunktur och har inte hämtat sig. De har varit vardagshjältar sedan generationer och förtjänar att lyftas fram, därför har jag tillägnat oss min nyutkomna bok Södermorsor.
Jämställdheten sniglar fram. Arbetsmarknadsminister Littorin är inte den enda att tycka att arbetet är svårt att kombinera med familjen. Ensamstående sjukvårdsbiträden, kassörskor, brandmän, skådespelare med flera har samma problem. Det finns fortfarande inte någon barnomsorg på obekväm arbetstid och utan barnomsorg ingen rätt till A-kassa. En undersökning visar att arbetslösa mammor har 17 procents större chans att få ett nytt arbete om barnen är på dagis. Förskoleplatsen ger mammorna mer tid att söka jobb. För papporna blir det ingen skillnad. Ska vi på allvar komma någonvart med jämställdheten krävs genomgripande förändringar av arbetsmarknaden. Ett fall mot pappersbruket Holmen gör frågan åter synlig. Den statliga nämnden mot diskriminering, där både arbetsgivare och arbetstagare är representerade, slog fast att löneskillnader kan förklaras med att ”det är så arbetsmarknaden ser ut.” Ett vansinnigt cirkelresonemang, trots att lagen säger att kvinnor och män ska ha lika lön för lika arbete.
Så länge arbetsplatserna är könssegregerade måste man jämföra över avtalsgränserna för att komma åt löneskillnaderna. Hur länge som helst har marknaden undervärderat de kvinnodominerade yrkena och med den oprecisa skrivningen i lagen lär löneskillnaderna bestå. Inte konstigt att kvinnor anser att kön spelar in vid lönesättning, det gör inte män.
