I en tv-intervju inför det brittiska valet fick Jeremy Corbyn frågan vad hans första åtgärd skulle bli om han blev premiärminister. – Avskaffa hemlösheten, svarade Labourledaren. Det var det mänskliga svaret, men kanske inte det mest strategiska. I Labours valmanifest lät det annorlunda. Det första avsnittet handlade om en “grön industriell revolution” som skulle skapa hundratusentals nya jobb och “hela nya industrier för att ge ny kraft åt delar av vårt land som försummats allt för länge”. Det var troligen det mest radikala program för klimatomställning som ett stort parti gått fram med i ett val. Flera undersökningar visade att det var populärt i traditionellt röda valkretsar som drabbats av avindustrialisering och ekonomisk marginalisering.

Men det hamnade snabbt i bakgrunden i en valrörelse som allt mer handlade om den offentliga sjukvården, NHS och om offren för de konservativas åtstramningspolitik. Jeremy Corbyn fick stor uppmärksamhet för sitt utspel om att göra Chequers, premiärministerns pampiga lantställe från 1500-talet, till härbärge för hemlösa. Att dra generella slutsatser av ett val som dominerades av Brexit är vanskligt. Men samtidigt är det tydligt att vänstern brottas med samma typ av problem nästan överallt – inte minst i Sverige. Hur kan en radikal politik formuleras som övervinner den högerpopulistiska agendan?

I Sverige har Vänsterpartiet etablerat sig som det enda partiet som står upp för jämlikhet och solidaritet. Med det begränsade inflytande partiet hade under förra mandatperioden drev man igenom förbättringar för sjuka och arbetslösa, för ensamstående mammor och andra utsatta grupper. I samma anda väckte partiet strax före jul stor uppmärksamhet för ett förslag om utökat försörjningsstöd i december, så att “ingen ska behöva välja mellan julklappar och julmat.”

Problemet är knappast att vänstern inte når ut med sitt budskap. En majoritet av svenskarna stöder dessutom en politik för ökad jämlikhet och starkare välfärd – och de allra flesta skulle gynnas av den. Så varför ger det inte större utdelning i form av väljarstöd? En möjligt svar är att det är skillnad mellan att vara för något i teorin och att tro på det i praktiken. Det är inte svårt att övertyga folk om det omoraliska i att vissa lever i lyx medan andra tvingas välja mellan mat och julklappar. Det svåra är att övertyga dem att samhället skulle kunna se ut på ett annat sätt. När globala storföretag och finansiella institutioner har makt att avgöra hela regioners och länders framtid är det lättare att söka elitens beskydd än att gå samman med andra för att utmana den.

När det ekonomiska systemet dessutom visat sig oförmöget att skapa välstånd och sysselsättning åt alla breder ett nollsummetänk kring livschanser ut sig, som i sin tur skapar en bördig jordmån för högernationalism. Arbetarrörelsens ledande ideologer beskriver idag politikens syfte som att hantera “målkonflikter”. Då är det kanske inte konstigt om vänsterns tal om solidaritet och omfördelning av en pressad arbetarklass allt oftare uppfattas som “ta från mig och ge till någon annan”.

En mer jämlik fördelning av resurser – inom och mellan samhällen – är nödvändig. Men vänstern kan ha mycket att vinna på att lägga mer tonvikt på hur vi bygger ett starkare samhälle tillsammans. Socialistisk politik handlar i grunden om att sätta mänskliga behov framför kortsiktiga vinstintressen. Det kräver omfördelning, men också långsiktig planering och strategiska investeringar för att skapa mer inom ramen för de gränser naturen sätter upp.

Labours “gröna industriella revolution” var i det avseendet ett steg i rätt riktning. Men vänstern kan också hämta inspiration från de ekonomer och innovationsforskare som på senare år lyft fram statens avgörande roll för den ekonomiska utvecklingen. I sin banbrytande bok Entreprenörsstaten smular ekonomen Mariana Mazzucato sönder myten om hur privata entreprenörer skapar värde medan staten agerar bromskloss med sina regleringar, skatter och byråkrater. I själva verket baseras allt från smartphones till nya avancerade läkemedel på offentligt finansierad grundforskning och teknikutveckling, men tillåts generera groteska övervinster på oligopolistiska marknader.

En radikal vänstervision för 2000-talet kan se ut på många sätt. Men det nyliberala projektets legitimitetskris borde skapa utrymme för en vänster som inte bara talar om att fördela välstånd, utan också likt Mazzucato erbjuder en egen berättelse om hur det skapas. Så kan globaliseringens misslyckande vändas till vänsterns fördel och högerpopulismens nollsummetänk övervinnas.