Eric Hobsbawm, en av de mest inflytelserika samtidshistorikerna, dog i måndags, 95 år gammal efter en längre sjukdom. Framför allt hans fyra-volyms verk om ”det långa 1800-talet” och ”det korta 1900-talet” med fokus på klasstriderna och imperialistiska motsättningar har haft en stor genomslagskraft inom historieforskningen.
Hobsbawm föddes under revolutionens år 1917 i Alexandria. Familjen flyttade efter första världskriget via Wien till Berlin. 1933 flyttade de till London på grund av nazisternas maktövertagande.
Hobsbawm dolde aldrig sin marxistiska övertygelse och var dessutom aktivt inblandad i den brittiska politiken. Redan på skoltiden i Berlin gick han med i Socialistiska elevförbundet, som kontrollerades av tyska kommunistpartiet. 1936 gick han med i Storbrittaniens kommunistparti. Under åren 1946 – 1956 ingick Hobsbawm i kommunistpartiets historikergrupp. Det brittiska kommunistpartiet splittrades efter Sovjets invasion av Ungern år 1956. Till skillnad från många andra intellektuella blev Hobsbawm kommunistpartiet trogen, ända tills partiet lades ned för gott år 1991.
Under 1970-talet blev Hobsbawm en varm förespråkare för den så kallade eurokommismen, ett försök att definiera en kommunistisk rörelse tog avstånd från regimen i Sovjet och bejakade den parlamentariska demokratin enligt västeuropeisk modell. På 1990-talet blev han mest känd för sitt stöd åt Tony Blairs New Labour.
Hobsbawm var trots detta ända in i det sista aktiv som marxistisk debattör. Hans senaste essäsamling How to change the world kom ut år 2011.
