De politiska oroligheterna i Venezuela har nu gått in på sin fjärde vecka, med minst 21 döda. I det allt mer polariserade landet med en ekonomi i ruiner är det lite som pekar på en snar lösning av krisen.
Venezuelas politiska liv har kännetecknats av en kraftig polarisering ända sedan den socialistiske Hugo Chávez vann presidentvalet 1998. Men de senaste veckorna har situationen intensifierats. Förra onsdagen, den 19 april som även är landets självständighetsdag, kantades gatorna av enorma protester både för och emot regeringen. Lokala och internationella medier uppmärksammade de många konflikterna mellan demonstranter och polisen, där härdade och förberedda oppositionsaktivister drabbade samman med hårdhänta poliser.
Djupgående konstitutionell kris
Den politiska krisen som skakar Venezuela har kontinuerligt eskalerat sedan den 30 mars, då landets högsta domstol tillfälligt tog över det oppositionsdominerade parlamentets funktioner. Trots att presidenten Nicolás Maduro säkrade ett ändrat domstolsbeslut några dagar senare intensifierades protesterna den sjunde april, då oppositionsledaren Henrique Capriles förlorade sin rätt att kandidera i det kommande valet 2019. Han stängdes av för korruptionsrelaterade brott i egenskap av guvernör i delstaten Miranda.
Capriles hävdar att hans avstängning är del av regeringens ”auto-statskupp”, något som oppositionen har använt som motivering för de många demonstrationer som lett till 21 döda. Likt Julio Borges, parlamentets oppositionsledare som har uppmanat militären att avsätta presidenten, menar Capriles att landet styrs av en diktator.
Oppositionen kräver omedelbart presidentval, ett krav de haft sedan valet 2013 då Capriles förlorade mot Maduro. De nuvarande oroligheterna är fjärde gången sedan valet som oppositionen försökt avsätta presidenten, senast i oktober förra året. Under den blodigaste perioden under 2014 ledde våldsamheterna till 43 dödsfall, varav tio var poliser. Den ledande oppositionspolitikern Leopoldo López dömdes till 15 års fängelse för uppvigling till våld. Han ses som en politisk fånge av både oppositionen och USA:s utrikesdepartement.
Två verkligheter
I Venezuela existerar i dag två separata politiska och sociala verkligheter. För oppositionen, vars sociala bas främst finns i städernas övre-medelklass och på landsbygden, är Maduros regering en socialistisk diktaturregim som förstört landets ekonomi. De säger att presidenten förtrycker parlamentets regeringskritiska majoritet, och anser att de stora uppslutningarna den 19 april bevisar folkets missnöje.
Regeringen menar att högeroppositionen försöker avsätta den demokratiskt valda presidenten likt tidigare tillfällen, med stöd från den internationella pressen, USA och flera latinamerikanska stater. De anspelar på den blodiga statskuppen 2002, som ledde till att Chávez tillfälligt avsattes med hjälp av militären och stöd från många nuvarande oppositionspolitiker. För Maduros anhängare är den politiska krisen en fortsättning på högerns destabiliseringsförsök, vars mål är att avsätta presidenten och införa nyliberala reformer. För dem utgjorde de miljontals regeringsanhängare som enligt statliga Telesur slöt upp till Maduros försvar den 19 april en seger mot högerns ”terrorism”.
Demonstranter försökte bränna ned ett barnsjukhus, vilket tvingade 54 familjer att fly i panik
Krisens klassdynamik
Dessa två verkligheter visar på en djup polarisering som går över geografiska gränser. Oppositionens historiskt starkaste fästen i östra Caracas – Chacao och Baruta – är även de områden som skakats mest av demonstrationerna i huvudstaden. Det är de rikare delarna av Caracas, en stad präglad av hög ojämlikhet.
Oppositionen har försökt marschera till regeringsvänliga västra Caracas sedan protesterna började, men har stoppats av polisen. Myndigheterna menar att insatserna gjorts för att undvika konfrontation med regeringsanhängare som regelbundet samlats utanför presidentens palats som svar på oppositionens protester. Med anledning av det stora antalet dödsfall förra onsdagen genomförde oppositionen en marsch till de fattigare västra delarna av staden i lördags.
Blodiga scener
Regering och opposition beskyller varandra för våldet. Många dödsfall under regeringskritiska demonstrationer har rubricerats som mord av rättsväsendet, då förövaren är okänd. Samtidigt har justitieministern kopplat oppositionen till enskilda misstänkta förövare, medan högern menar att det rör sig om beväpnade regeringsanhängare.
Andra har dött i samband med plundringar och kravaller som blivit vardag i Venezuela. I det fattigare oppositionsområdet El Valle i västra Caracas dog elva personer av el-chock då de försökt stjäla ett kylskåp, medan en butiksägare sköts till döds efter att ha försvarat sin affär mot plundrare. Kort därefter, försökte demonstranter bränna ned ett barnsjukhus i området, vilket tvingade 54 familjer att fly i panik.
Ekonomisk kris under ytan
Bakgrunden till den politiska krisen är en djup ekonomisk kris. Det låga internationella oljepriset har ökat statsskulden, eftersom landets intäkter har sjunkit drastiskt. Som en av världens största oljeproducenter – över 95 procent av exportintäkterna kommer från oljan – har tillgången till utländsk valuta minskat kraftigt, samtidigt som landet importerar stora delar av sina basprodukter.
Kraftig inflation, bristande import av nödvaror som medicin och en stor svart marknad för basvaror och utländsk valuta har skapat en kaotisk situation i landet. De statligt reglerade basvarorna har lett till långa matköer, då återförsäljning av basvaror för högre priser dränerar affärer på produkter. Samtidigt har brottsligheten skjutit i höjden, Caracas kröntes nyligen till världens farligaste stad med över 27 000 mord 2016.
För många har situationen blivit för mycket. I dag är Sydamerikas storstäder fulla av utvandrade venezolaner, många från landets medelklass. Det är just medelklassen som drabbats hårdast av den nuvarande krisen. Oppositionen menar att det är en följd av regeringens socialistiska politik, medan Maduro-rörelsen beskriver situationen som ett ekonomiskt krig mot regeringen. Regeringsvänliga medier är fulla av reportage om gömda nödvaror, inklusive nedgrävd medicin och mat, och spekulation på prisreglerade varor på den svarta marknaden.
Med fortsatt låga oljepriser, statliga institutioner i öppet inbördeskrig och en opposition som utlovar fortsatta demonstrationer lär situationen endast eskalera.
