– Du ser de där två männen där utanför fönstret. Det är säkerhetspolisen som bevakar oss, jag känner igen dem väl. Jag vill bara att du skall veta.
Jag dricker te med Eskender Nega på ett kafé i de ruffiga delarna av Addis Abeba. På gatan utanför myllrar det av skoputsargrabbar och tiggarkvinnor. Misären är både påtaglig och plågsam.
Eskender Nega drev tillsammans med sin hustru en tidning fram till valet 2005. Tidningen stängdes av regimen och Eskender och hans fru kastades i fängelse. Efter det har de inte lyckats få ett nytt utgivningstillstånd.
– Jag är en bannlyst journalist, det finns inget lagligt beslut på det, men det fungerar så i praktiken.
För att utmana det beslutet driver han därför en blogg som publiceras på en amerikansk hemsida, en gång i veckan skriver han på engelska, en gång i veckan på amharic som är Etiopiens nationella språk.
Regelbundna hot
Han har fängslats flera gånger, sista gången hotades han av polisen.
– Vi är trötta på att ta dig, nästa gång dödar vi dig.
Han har också hotats för vad som kommer att hända om det kommer till ett uppror liknande det i Egypten.
– Då kommer vi att vidta åtgärder mot dig, säger de. Ett dödshot till.
Situationen i Etiopien liknar mycket den i grannländerna i norr. Inflationen börjar likna en hyperinflation, vilket leder till att matpriserna ökar. Arbetslösheten är också hög.
– Livet har också blivit så oerhört hårt för vanliga medborgare, jag överdriver inte om jag säger att vanliga människor inte äter tre gånger om dagen ens här i Addis, maten har blivit så dyr. Du behöver mycket mer än halva din inkomst för att ge din familj mat.
Tortyr och godtyckliga gripanden förekommer enligt människorättsorganisationer som Amnesty. Tillsammans med den svåra ekonomin har bristen på mänskliga rättigheter och pressfrihet skapat en explosiv situation. Regimen är mycket pressad.
– Det är demokrati vi behöver, så enkelt är det. Den nuvarande regimen är inte ansvarig inför någon, det är därför det ser så illa ut.
Inspiration från Nordafrika
Eskender berättar att ett FN-organ visat att 8,5 miljarder dollar illegalt har förts ut ur Etiopien till banker i väst de senaste 20 åren. De enda som har möjlighet att göra detta är politikerna i regeringen.
– De objektiva förutsättningarna för ett uppror finns här, livet har blivit nästan omöjligt. Folk har Internet och följer det som händer i Nordafrika, även om pressen här förtiger det. Folk har sett möjligheterna och inspireras.
Den 28 maj firade den etiopiska regimen och premiärminister Meles Zenawi att de suttit vid makten i 20 år.
Det har blivit allt viktigare att vara medlem i det styrande partiet.
– Är du inte med i partiet blir livet svårt. Du måste vara partimedlem för att få arbeta som lärare eller få offentliga tjänster. Det är inte längre ett val, det är en fråga om överlevnad.
Olika hemsidor på Internet uppmanade till uppror den 28 maj, samtidigt som regimen skulle fira. Det blev inte så mycket firande, men heller inga protester. Det berodde inte enbart på att militär och poliser var mobiliserade.
– De protesterna hade organiserats utifrån, av den etiopiska diasporan. Det organiserades inte av krafter lokalt och det hade behövts. Det är läxan vi lärde.
Enligt Eskender Nega är problemet att den etiopiska oppositionen är så svag, saknar ledare. Folk litar helt enkelt inte på den. Ilskan finns, men den kanaliseras inte.
– I Egypten och Tunisien fanns det hundratals bloggare. Jag är den ende här i landet. Jag är en utrotningshotad art, skrattar han.
Kan inte leva ett normalt liv
Nega menar att ingen annan vågar eftersom de sett vad som hänt med honom, han har förlorat möjligheten att leva vidare på sitt arbete. Lyckligtvis ägde han ett medelstort hus som han kan hyra ut och leva på.
Han och hans hustru har en son och när han börjar tala om honom förändras uttrycket i ögonen. Nega vet att risken för att han mördas är mycket stor och han vill naturligtvis se sin son växa upp och hjälpa honom i livet. Men han har gjort ett val, han har ett uppdrag.
– Det väcks mycket starka känslor när jag är tillsammans med honom. Jag vet att jag inte ger honom de förutsättningar i livet han har rätt till. Vi lever på en mycket låg standard och han kan inte gå i skolan. Det är svårt för mig att tänka på honom.
Ett av skälen till att det ändå går att leva så här är att hans fru också är journalist och tycker att det han gör är viktigt. De har valt att hon inte skall skriva längre, för att säkra sonens framtid.
– Någon i familjen måste vara OK om något händer med mig. Familjen behöver en förälder. Hon ger mig allt stöd, utan det skulle jag inte kunna skriva. Det är inte jag som är modig utan min fru.
Mobilen ringer i ett, Eskender måste vidare. Han ler glatt när han går, spänner ögonen i mig och uppmanar mig uttryckligen att ta kontakt om jag behöver hjälp. Han nästan studsar upp för gatan när han ger sig ut i den tilltagande skymningen. Jag antar att säkerhetspolisen följer honom tätt i hälarna.
