Kultur 30 oktober, 2017

Ett år – två revolutioner

Den ryska revolutionen är den händelse som kanske mer än någon annan bestämde utvecklingen under det förra århundradet. En arbetarstat som strävade mot socialismen visade sig vara möjlig, inte bara utopisk. Även om revolutionens grundläggande orsaker var de många olösta sociala konflikter som plågade landet i början av det förra århundradet så är de flesta historiker eniga om att den viktigaste utlösande faktorn var det första världskriget. Februarirevolutionen löste inte problemen vilket ledde fram till ännu en revolution i oktober. Benny Andersson från Clartés redaktion ger sin syn på händelseförloppet som skulle komma att forma Europa och världen.

 

Vid första världskrigets utbrott i augusti 1914 gick soldaterna sjungande till mobiliseringstågen. I alla länder utom ett.  Ögonvittnen från Ryssland berättar om sammanbitna och tigande led av uniformerade män, som följdes till stationerna av allvarliga anhöriga. Bonderevolutionen, som hade pågått sedan det spontana utbrottet 1902 och därefter lett fram till resningen 1905–1907, då den slogs ner med brutal kraft, var ingen grogrund för patriotism. Dessutom var klassförtrycket och kadaverdisciplinen i den ryska armén beryktade.
Överklassens krigshets bottnade inte heller i patriotism. Deras viktigaste motiv var förhoppningar om fler imperialistiska erövringar. I en hemlig överenskommelse med England och Frankrike hade Ryssland bland annat blivit lovade herraväldet över Konstantinopel, som kontrollerade sjövägen från Svarta Havet.
Soldaternas misstro skulle visa sig vara berättigad. Uselt ledda och dåligt utrustade, offrades de hänsynslöst av adliga officerare som föraktade sitt manskap. Dödstalen i den ryska armén var högre än hos någon annan armé i detta brutala krig. Det blev också allt mer ont om mat. Det outvecklade transportsystemet klarade inte av att både frakta fram soldater och livsmedel i tillräckliga mängder. Maten som fanns blev allt dyrare. Krigsinflationen urholkade penningvärdet och lönerna släpade efter. Bönderna tvingades sälja sitt lilla överskott till staten i utbyte mot sedlar utan värde. Överallt växte motståndet mot kriget, matbristen och dyrtiden. Strejker och demonstrationer blev allt vanligare.
Missnöjet fick inget gensvar från de styrande. Ryssland styrdes av en enväldig tsar, som drömde sig tillbaka till tider då inga folkliga krafter hade vågat ifrågasätta landets härskare. Efter revolten 1905 hade tsaren tvingats tillåta ett ryskt parlament, riksduman. Men i alla viktiga frågor var det fortfarande tsaren som bestämde.

Den 23 februari 1917 strömmade kvinnorna ut från fabrikerna i huvudstaden, Petrograd. De samlades till möten som skulle fira den nyinstiftade internationella kvinnodagen. Mötena förvandlades till hungerdemonstrationer. Grupper av kvinnor som krävde bröd skingrades av polisen, men samlades igen. Snart fylldes gatorna av en spontan demonstration som bestod av nästan 90 000 kvinnor och män. Nu krävde de inte bara bröd, utan också ett slut på kriget. Och slut på den hatade monarkin.
Oroligheterna fortsatte i flera dagar. Kosackerna, symbolen för tsarens förtryck, vägrade skjuta på de demonstrerande och vände i stället vapnen mot polisen. Petrogradgarnisonens soldater gjorde likadant. För att få kontroll över situationen skapade oppositionella politiker från riksduman en kommitté  som förklarade att de stod på de revolterandes sida. De gav order om att ministrarna i tsarens regering skulle arresteras och skickade i väg en delegation som skulle övertala tsaren att abdikera. Därefter beordrades de revolterande soldaterna att återvända till sina kaserner och att hädanefter lyda sina officerare.

Ryssland styrdes av en enväldig tsar, som drömde sig tillbaka till tider då inga folkliga krafter hade vågat ifrågasätta landets härskare

Samtidigt samlades arbetare, soldater och vänsterpolitiker för att återskapa den legendariska Petrogradsovjeten som hade lett kampen under revolutionen 1905.  Eftersom både riksdumans kommitté och Petrogradsovjeten samlades i det gigantiska Tauridiska palatset, tvingades kommitténs medlemmar bevittna hur hundratals arbetare och soldater fyllde palatsets korridorer. Kadettpolitikern Vasilij Shulgin beskrev dem senare i sina memoarer som ”dumma, djuriska, ja djävulska” och fantiserade om att han mejade ner dem med ett maskingevär: ”Jag kände att endast eldsflammorna från maskingevär kunde tala till mobben”. Sådana var känslorna hos de borgerliga medlemmarna i den kommitté som snart skulle ombildas till Rysslands nya, provisoriska regering. Det var en regering som inte hade valts av någon. Den hade tillsatt sig själv i syfte att, som man såg det, rädda Ryssland ur dess krissituation.
Därmed inleddes perioden av dubbelmakt som varade till slutet av oktober. Den provisoriska regeringen hade den formella makten. Den verkliga makten, som kom från arbetarnas, soldaternas och böndernas stöd, samlades alltmer hos sovjeterna, särskilt hos Petrogradsovjeten. Men i stället för att använda makten och ställa sig i spetsen för folkets krav, skrämdes sovjeternas ledning av den. I deras världsbild kunde revolutionens ledning bara innehas av borgarklassen.

Rysslands socialdemokrater hade splittrats i början av 1900-talet. Båda riktningarna var överens om att det outvecklade Ryssland stod inför en demokratisk och antifeodal revolution. Men bolsjevikerna menade att den bara kunde ledas av arbetarklassen i förbund med bönderna. Eftersom utländskt kapital spelade en så viktig roll i ekonomin, ansåg bolsjevikerna att borgarklassen var både svag och reaktionär.

 

SEKLET - POLITIK - 10 - Revolutionsåret i Ryssland 1917. Bondedeputerandenas första kongress i maj 1917 där bolsjevikernas ledare Vladimir Lenin talar om agrarfrågan. Lenin återkom till Ryssland strax efter februarirevolutionen 1917. Han hade då levt i exil sedan 1900. Foto: APN Kod: 454/ 9909 COPYRIGHT SCANPIX SWEDEN

Bondedeputerandenas första kongress i maj 1917 där bolsjevikernas ledare Vladimir Lenin talar om agrarfrågan. Lenin återvände till Ryssland strax efter februarirevolutionen 1917. Han hade då levt i exil sedan 1900. Foto: TT.

Skillnaden gentemot den andra riktningen, mensjevikerna, hade sin grund i dessa frågor. Mensjevikerna ansåg att man stod inför något som skulle komma att likna föreställningarna man hade om de klassiska borgerliga revolutionerna i England och Frankrike, där borgarklassen framstod som revolutionens ledande kraft. Därför stödde man nu den provisoriska regeringen, som dominerades av den ryska borgarklassens politiska representanter. Som mensjevikerna såg det var bolsjevikerna äventyrare som inte hade förstått ett dugg av marxismen och utvecklingens lagbundna stadier. Majoriteten inom socialistrevolutionärerena (SR), som hade sitt främsta stöd bland bönderna, hade samma syn som mensjevikerna.
Både i Petrogradsovjeten och i de sovjeter som skapades av arbetare, bönder och soldater över stora delar av Ryssland hade mensjeviker och SR till att börja med det dominerande inflytandet. Den provisoriska regeringens politik gick ut på att återställa ”ordningen”, fortsätta kriget och skjuta alla radikala reformer till den obestämda framtid då en konstituerande församling skulle inkallas. Trots att massornas krav på fred, bröd, nationellt självbestämmande och en radikal omfördelning av jorden blev allt starkare, begränsade sovjeternas ledningar sin kritik av den provisoriska regeringen till ord. Var gång frågan ställdes på sin spets, valde man att stödja regeringen.

I en ofta återberättad händelse skakar en ilsken storvuxen soldat knytnäven under näsan på den förskrämde SR-ledaren Chernov och skriker: ”ta makten din djävel, när du erbjuds den på ett fat!

Bolsjevikerna var det enda parti som stödde kraven på omedelbar fred, nationellt självbestämmande och jordreform, men också de intog till att börja med en försiktig attityd. Deras linje var att bygga upp sin styrka i väntan på de utlovade valen till en konstituerande församling och där försöka bilda en bred samlingregering mellan alla de socialistiska partierna och grupperna. När Lenin kom tillbaka från landsflykten i början av april förespråkade han en helt annan politik. Den provisoriska regeringen måste störtas. Sovjeterna, som redan hade massornas förtroende, måste ta den formella makten i landet. Så länge mensjeviker och SR stod fast vid sitt stöd till borgarklassen och regeringen, måste de bekämpas.
Lenin hävdade dessutom att det outvecklade Ryssland stod inför en socialistisk revolution. Det fick inte bara mensjevikerna, utan också många av Lenins partikamrater att häpna. Lenins nya linje hade sin grund i hans fördjupade studier av imperialismen. De hade fått honom att tro att hela Europa stod på randen till en socialistisk revolution och att revolutionen i Ryssland kunde bli gnistan som utlöste den.

Under våren 1917 fick Lenins linje ett dominerande inflytande i bolsjevikpartiet. Samtidigt ökade missnöjet med regeringens politik. När det avslöjades att utrikesministern, kadettpolitikern Miljukov, hade skickat ett brev till regeringarna i England och Frankrike, där han lovade att Ryssland skulle hålla fast vid sina krigsåtaganden, bröt nya oroligheter ut. Utrikesministern avgick, regeringen vacklade. Men mensjevikerna och SR-medlemmarna i sovjeternas ledningar stod fast i sitt stöd. För att stärka regeringens auktoritet lät man några av Petrogradsovjetens ledare väljas till ministrar.
Hittills hade sovjeternas ledningar kategoriskt avvisat varje tanke på återupptaget anfallskrig. Ett ”revolutionärt försvar” av det revolutionära Ryssland var allt man kunde tänka sig. Nu övertalade den nye krigsminstern Kerenskij den allryska sovjetekongressens majoritet att slopa också den begränsningen. Kerenskij hade börjat förbereda en storslagen militär offensiv på den sydvästra fronten. Med militära segrar skulle massornas missnöje avledas. Men junioffensiven blev ännu ett katastrofalt militärt misslyckande. Under den heta julimånaden fylldes Petrograd av 50 000 desertörer från fronten.

 

FILE - In this May 1917 file photo, a scene on the main street in St. Petersburg, Russia, (during communist times called Petrograd), during the revolution when the revolutionists turned on their machine guns. The tumult that Russia endured in 1917 sent shockwaves around the world as its last czar, Nicholas II, abdicated his throne, and power was later seized by Vladimir Lenin’s Bolsheviks. A century later, the anniversary is being marked with little official commemoration from the Kremlin. (AP Photo, File)

Skottskadade människor på huvudgatan i St. Petersburg under revolutionen.
Foto: AP/TT.

I början av juli tog bolsjevikernas militära organisation, utan att fråga partiets ledning, initiativ till demonstrationer som syftade till att tvinga sovjeternas ledningar att ta regeringsmakten. I en ofta återberättad händelse skakar en ilsken storvuxen soldat knytnäven under näsan på den förskrämde SR-ledaren Chernov och skriker: ”ta makten din djävel, när du erbjuds den på ett fat!” Men demonstrationerna slogs ner och den provisoriska regeringen inledde en massiv propagandakampanj, där Lenin utmålades som tysk agent. Följden blev att bolsjevikernas inflytande minskade och delar av dess ledning arresterades. För att undgå att fängslas, eller avrättas, tvingades Lenin gömma sig i Finland. Han skulle inte återvända förrän i början av oktober.

Repressionen mot bolsjevikerna kunde inte ändra den tilltagande polariseringen av samhället.  Motsättningarna mellan folkets krav och regeringens oförmåga och ovilja att tillmötesgå dem fortsatte att skärpas. Redan i slutet av juli hade bolsjevikernas stöd återhämtat sig. Alltmer oroade över händelsernas utveckling hade Rysslands överklass börjat se sig om efter en stark man som kunde införa en militärdiktatur och knäcka sovjeternas och andra folkliga rörelsers växande makt. Man fann en villig kandidat i den nye befälhavaren på den sydvästra fronten, general Lavr Kornilov.

Men kuppförsöket i slutet av augusti misslyckades. Järnvägsarbetarna lät tågen med Kornilovs trupper bli stående. När hans soldater utsattes för agitationen från Petrogradsovjetens utsända arbetare och soldater, bytte de sida. Bolsjevikerna spelade en ledande roll i massmobiliseringen som förhindrade att februarirevolutionen slutade i en militärdiktatur. Följden blev att partiets stöd ökade ytterligare. I början av september vann partiet för första gången en majoritet i både Petrograd– och Moskvasovjeterna. I slutet av månaden valde Petrogradsovjeten en ny ledning, där bolsjevikerna hade absolut majoritet.

Den 10 oktober möttes bolsjevikernas centralkommitté i största hemlighet i en lägenhet i Petrograds utkanter. En av de inträdande var en renrakad figur med okänt utseende. Först när han tankspritt lyfte av sig peruken, blev han igenkänd. Lenin hade kommit tillbaka. På detta möte togs beslutet att störta den provisoriska regeringen vid första lämpliga tillfälle.

Det hade blivit allt tydligare att den provisoriska regeringen planerade att krossa Petrogradsovjetens makt för att därefter ta i tu med övriga sovjeter i landet. Som ett första steg hade man offentliggjort planer på att skicka den radikala garnisonen i Petrograd till fronten och byta ut den mot trupper som var lojala mot regeringen. Samtidigt blev ryktena om att regeringen också hade planer på att lämna över staden till tyskarna allt starkare. I ett tal som snabbt spreds över hela landet hade den förre presidenten i statsduman Michail Rodzianko sagt:
”Petrograd sägs vara hotat. /…/ Jag säger, åt helvete med Petrograd. /…/ Folk fruktar att våra centrala statsinstitutioner i Petrograd kommer att bli förstörda. Om det vill jag säga, att jag skulle bli glad om dessa institutioner förstörs, för de har bara dragit olycka över Ryssland.”

Genom insikten att en revolution i det efterblivna Ryssland måste skilja sig från de borgerliga revolutionerna i Västeuropa och genom sin förståelse för den nationella frågans vikt, öppnade bolsjevikerna en ny väg in i framtiden för länderna i kapitalismens periferi

Som svar på dessa åtgärder och rykten bildade Petrogradsovjeten den militära revolutionära kommittén. Dess ledamöter var bolsjeviker, medlemmar i SR:s vänsterflygel och några anarkister. Mensjevikerna vägrade delta. Kommitténs uppgift var både att försvara sovjetmakten och att förbereda Petrograds försvar mot yttre anfall. Den 21 oktober beslöt kommittén att den skulle ta kommandot över alla militära enheter i staden. När beslutet spreds till trupperna nästa morgon, visade sig en överväldigande majoritet av soldaterna vara beredda att underkasta sig den militära revolutionära kommitténs auktoritet. De order som nu kom i en allt stridare ström från det militära disktriktshögkvarteret och regeringen vägrade man att lyda. När den provisoriska regeringen i gryningen den 24 oktober sände några av de fåtaliga militära enheter man fortfarande kontrollerade för att stänga vänsterpressens tryckerier och öppna broarna som förband centrala Petrograd med arbetarstadsdelarna, skickade den militära revolutionära kommittén ut trupper som tog tillbaka tryckerierna och sänkte broarna.

Någon gång på natten till den 25 oktober togs besluten som förvandlade försvaret mot regeringens attacker till uppror. Tidigt på morgonen började trupper som var lojala med den militära revolutionära kommittén ta kontroll över telegrafstationer, järnvägsstationer och andra strategiska punkter, samtidigt som man påbörjade avspärrningen av Vinterpalatset. Vid tvåtiden på morgonen dagen därpå arresterades medlemmarna av den provisoriska regeringen.

 

A worker washes a statue of Soviet Union founder Vladimir Lenin in St.Petersburg, Russia, Thursday, Sept. 28, 2017. On Nov. 7, 2017 some Russians will commemorate 100 years of Bolshevik Revolution. (AP Photo/Dmitri Lovetsky)

Leninstaty i Moskva rengörs inför 100-årsjublieet.
Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT.

Sovjeternas övertagande av makten legitimerades av den allryska sovjetkongress som hade samlats i Smolnijinstitutet på kvällen den 25 oktober, medan striderna fortfarande pågick inne i staden. Mensjevikernas och SR:s delegationer avtågade snart i protest mot att bolsjevikerna vägrade avbryta upproret. De föredrog att sätta sitt hopp till att det skulle dyka upp trupper från fronten som var lojala med den provisoriska regeringen. Vänstermensjeviken Suchanov, som alltid skulle ångra denna handling, skrev några år senare: ”Ingen ifrågasatte kongressens laglighet /…/ [den här handlingen] betydde ett formellt brott med massorna och med revolutionen.” Men SR:s vänsterflygel, som i praktiken redan utgjorde ett eget parti, stannade.
Under årtionden som följde gav revolutionen kraft och riktning åt arbetarrörelsen världen över. Trots att den nya sovjetstaten snabbt utvecklade auktoritära drag som stelnade till ett nytt klassamhälle under Stalin, förmådde den besegra den tyska nazismen i ett fruktansvärt krig. Genom insikten att en revolution i det efterblivna Ryssland måste skilja sig från de borgerliga revolutionerna i Västeuropa och genom sin förståelse för den nationella frågans vikt, öppnade bolsjevikerna en ny väg in i framtiden för länderna i kapitalismens periferi. 1900-talets koloniala frigörelse och antiimperialism låter sig knappast tänkas utan den ryska revolutionen.

Benny Andersson är redaktionsmedlem på tidskriften Clarté. Han har bland annat har arbetat på nummer 3/20017 som handlar om just revolutionsåret 1917 och utkommer i oktober.

Benny Andersson
Benny Andersson är mångårig redaktionsmedlem i Clarté.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 10 december, 2023

Utan berättelser, ingen klimatkamp

Vägen framåt för klimatrörelsen är insikten om att katastrofen redan är här. Foto: Oliver Berg/AP.

Är du paradisiker, anarkokapitalist, miljökämpe eller vänster? Författarna till boken ”I apokalypsens skugga” vill förstå vad som krävs för att miljörörelsen äntligen ska bli en massrörelse.

På en fest för några veckor sedan träffade jag två miljöaktivister som identifierade sig som ”paradisiker” respektive ”anarkokapitalist”. Jag tvivlar på att de kommer vakna upp i morgon som övertygade antikapitalister. Men i en ny bok menar sociologerna och rörelseforskarna Carl Cassegård och Håkan Thörn att det är just ett sådant uppvaknande miljörörelsen måste genomgå. Åtminstone om den ska lyckas bli den motkraft som så desperat behövs för att bromsa klimatkrisen.

För kapitalism och klimatkamp går knappast hand i hand. I veckan pågår ett klimattoppmöte i Förenade Arabemiraten, lett av Ahmed al-Jaber – ordförande för landets statliga oljebolag. Oxfam presenterade nyligen en rapport som visade att den rikaste procenten av världens befolkning står för lika stor del av utsläppen som de fattigaste fem miljarderna. I höstas lade regeringen fram en budget som innebar en regelrätt slakt av miljö- och klimatpolitiken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 09 december, 2023

”Kriget har öppnat en avgrund av oförsonlighet”

Cecilia Uddén har varit Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent i totalt 22 år. Foto: Robin Lorentz-Allard/Aftonbladet/TT.

Hon är Sveriges mest rutinerade Mellanösternkorrespondent med över 20 års erfarenhet av Israel-Palestina-konflikten. Men något liknande det pågående Gaza-kriget har Cecilia Uddén aldrig tidigare upplevt.

Hon har bevakat Mellanöstern i totalt 22 år, med bas först i Amman och numera i Kairo. Redan från början har hon följt situationen i Israel och Palestina, från Oslo-avtalet till den andra intifadan och de otaliga krigen på 2000-talet mellan Israel och Hamas. Men för Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén är det pågående kriget i Gaza något helt nytt: till skillnad från tidigare finns i dag ingen på någon sida som faktiskt vill ha fred, menar hon.

– Det här är en helt ny situation där allt är uppkastat i luften. Jag var med på 1990-talet då Hamas och Islamiska Jihad utförde många självmordsattentat i Israel. Då förstärkte attentaten alltid viljan till fred. Även om det alltid fanns en grupp som skanderade att ”det bevisar att de inte vill ha fred”, så fanns det också en som tyckte att det bevisade att freden var nödvändig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 09 december, 2023

Utan imperialism, inga imperiemöbler

Casamance-regionens civilbefolkning drabbas hårt av konflikterna mellan regering och rebeller, kopplade till den olagliga smugglingen av rosenträ till grannlandet Gambia. Foto: Tilda Kämmlein.

Den bördiga Casamance-regionen i södra Senegal är hemvist åt en av Afrikas mest seglivade separatiströrelser. Striderna har på senare år intensifierats i takt med en snabbväxande träsmuggling till Kinas produktion av möbler i imperiestil.

Senegals politik har sedan självständigheten 1960 präglats av en sällsynt stabilitet. Landet beskrivs som en demokratisk oas – i kontrast med sina konfliktdrabbade grannar – och är den enda staten på det västafrikanska fastlandet som aldrig styrts av militärer.

I skuggan av framgångarna pågår dock ett lågintensivt inbördeskrig i regionen Casamance, i södra delen av landet i gränsområdet mot Gambia, mellan staten och rebellrörelsen MFDC (Mouvement des forces démocratiques de Casamance). Gruppen bildades 1982 och har sedan dess kämpat för regional autonomi. I augusti i fjol skrev båda parter under ett fredsavtal, men konflikten spås vara långt ifrån över.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tilda Kämmlein
Frilansjournalist.
Rörelsen 08 december, 2023

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Nooshi Dadgostar talar på Vänsterdagarna i Göteborg, 25 november 2023. Foto: Adam Ihse/TT.

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte. 

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss. 

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan. 

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet. 

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ. 

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp. 

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx. 

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.  

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet. 

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen. 

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser. 

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer. 

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden. 

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Krönika 08 december, 2023

Snillen spekulerar. Foto: SVT.

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt  om klimatplattformen är rätt forum. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 december, 2023

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

Erdogan på ett möte till stöd för Palestina den 28 oktober 2023. Foto: Emrah Gurel/AP.

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).
Utrikes 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Kazakstans president Qaym-Zjomart Toqayev och Rysslands president Vladimir Putin skakar hand med diplomater i den kazakiska staden Astana. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 07 december, 2023

En miljöaktivist i örnens näste

Protest i Arkhangelsk mot Moskvas planer på att dumpa sopor i ett dussintal fattiga glesbygdsstäder. Foto: Natalia Beshkareva/Pravda/AP.

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Satir 07 december, 2023

Ellen Lagerson
Illustratör och formgivare.
Kultur 06 december, 2023

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Iris Smeds, ”Det tusenåriga riket” (Scen 5 och 7), 2023.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]