I veckovis har debatten om slöja dominerat mediebilden i Norge. Eller hijab som vi säger nu för tiden. Alla har en åsikt om detta klädesplagg. Utgångspunkten var ett brev från en ung kvinna som ville gå polisutbildningen och undrade om hon kunde bära hijab i tjänsten. Först var svaret positivt, men så exploderade saken i media och efter en del om och men blev ”ja” till ett definitivt ”nej”.
Det tog inte slut med att justitieministern måste dra tillbaka förslaget om polishijab. Slöjan har blivit själva symbolen för allt från kvinnoförtryck, till att polisen måste hålla på sin neutrala (!) framtoning, till att detta är ett försök att smygislamisera vårt land. ”Smygislamisering” har förresten också blivit en gängse del av den norska ordförrådet.

Bråket om slöjan har effektivt beslöjat de stora kvinnopolitiska utmaningar vi står inför, och den får politiska krafter som aldrig annars bekymrar sig för jämställdhet att framstå som goda feminister. Det överordnade budskapet är detta: ”Här i väst har vi inget problem med kvinnoförtryck. Men mörka krafter med sina barbariska och kvinnofientliga seder försöker nu få fotfäste i det norska samhället. Se upp.”
Därmed var temat för kvinnodagen den 8 mars givet. Kraven om lika lön från flera hundratusen fackligt organiserade kvinnor kom fullständigt i skymundan. Fortfarande tjänar kvinnor 85 procent av vad män tjänar. Men här tar omsorgen för underpriviligerade kvinnor slut.

Föreställningen om feminism som en västlig exportvara står inte bara i skarp kontrast till resultatet av västliga herraväldesdrömmar i stora delar av världen. Den hindrar oss också att förstå könsmaktsordningen i vårt eget samhälle.
Vänstersidan står inför en formidabel utmaning med att vända uppfattningen om kulturkonflikt till klassmobilisering och breda kvinnopolitiska krav. Integration och inkludering sker inte genom att slita slöjan av våra medsystrar, utan genom arbete till alla, gratis barnomsorg och socialt bostadsbyggande. Det är här det norska samhället länge har sviktat.