Genljud får mig att tänka på allt det självklara – hem, vanor, språk, landskap – som i ett kan försvinna. Hur kommer man förbi en så omfattande förlust? Den frågan är en orsak till att många verk som skildrar postmigration är nostalgiskt tillbakablickande. Men litteratur kan också, magiskt nog, göra det frånvarande närvarande.
Pooneh Rohis diktdebut tar vara på den förmågan. Fysiskt är Genljud, för att vara lyrik, en omfattande bok. Med sina dryga 400 sidor av korta dikter, alla strikt hållna mellan en och sju rader och placerade på uppslagets högra sida, påminner boken om Linnea Axelssons diktepos Ædnan. Det fysiska anslaget, att här är en diktsamling som tar plats, är inte utan betydelse. Både Axelsson och Rohi skriver om det som har tystats. Axelsson genom att berätta samers moderna historia i ett kolonialt Sverige; Rohi genom att göra själva tystandet. Det låter som en motsägelse, men Genljud befinner sig i det akuta nu då språk och kropp, ja, själva jaget, upphör.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Tidigare har Pooneh Rohi (f. 1982) skrivit om existentiella kriser i kölvattnet av migration. Den prisade och kritikerrosade romandebuten Araben från 2013 skildrar främlingskap och mellanförskap i en Stockholmsförort och Rohis andra roman, Hölje, tar sig an vilsenhet genom något som kan tolkas som förlossningsdepression. Också Genljud behandlar assimileringens och reproduktionens smärtor.
Läsaren följer ett diktjag som förlorat sitt land, sin kropp och sitt modersmål. Tilltalet riktas mot ett du som i mycket är annorlunda jaget. I traditionell centrallyrisk anda är verket centrerat kring denna relation. Duet är särskilt intressant i sin komplexitet. Vad eller vem duet står för är ombytligt. Det kan ena stunden förkroppsliga assimileringens konsekvenser, för att sedan stå för barnet jaget bär.
Rörligheten sammanfaller med bokens berättarstruktur. Med mässande, nästan hypnotiska, omtagningar och en minutiöst behärskad utveckling lämnar Genljud aldrig skeendet. Med tanke på bokens teman är det minst sagt smärtsamt och klaustrofobiskt. Till exempel skildras graviditet och föräldraskap som totalt gränsupplösande. Utan att patologisera, snarare för att understryka skräckupplevelsen, vill jag kalla tillståndet schizofrent. Kanske tydligast exemplifierat med följande dikt:
”jag öppnar min mun och hör din röst”
Med mässande, nästan hypnotiska, omtagningar och en minutiöst behärskad utveckling lämnar Genljud aldrig skeendet.
Genljud är ett mångbottnat verk som ställer komplexa frågor om existens, språk, makt och relationer. Berättelsen om moderskap och migration är en språngbräda från vilken Pooneh Rohi med språklig pregnans skildrar det moderna tillståndet.
Att Rohi är lingvist märktes redan i romanen Hölje: dels i rörelsen mot ett mer symboliskt landskap, med grumlat tidrum, och dels i att språkets materialitet, dess beståndsdelar och grammatik, blev ett motiv i sig, om än diskret.
Även Genljud bärs fram av ett språkligt självförtroende vilket inger tillit. Det har med kontroll att göra, för jag känner att dikten vet exakt vad den gör. Med åtstramad röst tar dikten form för att sedan, mycket sällan, släppa till. Det är omskakande då det sker:
”jag ger dig form / av armar ben buk / nej, / du har aldrig bett om att bli reproducerad / jag vet jag vet jag vet”
Här måste jag pausa, länge. Det är hur litterärt genial och smärtsam dikten är. Såklart hade den konstnärliga effekten varit en annan om diktjaget ofta brast.
Men det som inledningsvis är diktsamlingens stora förtjänst, dess öppnande och mångtydiga betydelser, sluter sig mer och mer för att slutligen, lite väl tydligt, befästa diktens utsaga. De sista hundra sidorna av Genljud får mig att längta efter fler drabbande utfall.
