Varje dag – och jag menar varje dag – sedan slutet av 2015 har jag följt kvinnors, mäns och barns flyktingöden. Jag har träffat ensamkommande unga och torkat deras tårar när längtan efter mamma blivit alldeles för överväldigande.
Jag har tagit ordförandebeslut i Fristadsfonden för att försöka rädda apatiska barn eller ateister till ett liv i frihet från förtryck och annat våld.
Jag har följt engagerade och kämpande lärare i deras kamp för att ge unga och vuxna flyktingar en bra start.
Tillsammans med frivilligorganisationer och Svenska kyrkan har jag försökt att ordna så att de ensamkommande ska slippa sova i tunnelbanan eller på en parkbänk.
Jag ser hur civilsamhället kämpar för de mänskliga rättigheterna och tar det ansvar som egentligen ankommer på det vi kallar välfärdsstaten.
De är för många, vi klarar det inte, sa de socialdemokratiska ministrarna unisont och stängde gränserna utan att tänka på att det är svenska vapen som dödar och lemlästar i Syrien och Afghanistan och tvingar människor på flykt.
Jag fick tårar i ögonen när Morgan Johansson i Rapport underförstått menade att det inte är ekonomiskt hållbart att rädda människoliv. Och så satte han upp taggtrådsstängsel kring stationen i Hyllie – inte långt från där jag lekte som barn.
Men de som hann komma innan gränserna stängdes behöver någonstans att bo. De behöver få jobb och barnen behöver gå i skolan. De behöver hitta sin plats här.
Det kostar pengar. Det innebär prioriteringar. Och det är klart – om man prioriterar att sänka skatterna, ta bort värnskatten tillsammans med de borgerliga och höja RUT-avdragen för de redan rika så blir det mindre pengar över till den internationella solidariteten.
Nu läser jag i tidningen att Morgan Johansson tackat nej till en massa EU-pengar som skulle kunnat ge dem som vandrade hit genom många länder undan bomber och terror en fristad här.
Han vill inte ta emot pengarna av budgettekniska skäl, säger han, och ger socialdemokratisk internationell solidaritet ett nytt ansikte.