Nu börjar turisterna välla in till ön där jag bor året runt, Gotland. Snart kommer man att få armbåga sig ut från jobbet och hämta bilen på parkeringen, precis bredvid After Beach med det ena coverbandet sämre än det andra skrålandes i öronen.
Gott så, då tjänar i alla fall den fast boende befolkningen pengar och kan leva upp. Eller är det så egentligen? Den självklara sanningen går att ifrågasätta och det görs ofta, folk emellan, på turistorter.
Det är sant att de som kommer för en veckas sol och bad spenderar pengar. En stor del på barer och restauranger som a) ofta ägs av folk ej skrivna på Gotland och b) även om de ägs av gotlänningar betalar de som egna företagare statsskatt, inte kommunalskatt.
Men de skapar också kostnader för kommunen i form av extra städning av gator och torg och annat på grund av en ökad befolkning – från cirka 60 000 till cirka 500 000 – under några få sommarmånader.
Men alla de som arbetar på krogarna då? De betalar väl ändå skatt som kommer kommunen tillgodo? Visst, men många av dem är säsongsarbetande från Stockholm och skatten hamnar där. Liknande gäller för vinterhalvårets semesterorter som till exempel Malung (Sälen).
Lägg därtill pensionärer som flyttar hit under sommarhalvåret och under den tiden har rätt att kräva samma service i form av hemhjälp och annat som i hemkommunen, och det hela börjar nästan likna en förlustaffär, åtminstone för alla som inte är direkt inblandade i turistindustrin.
För sjukvårdskostnader kan ett landsting skicka räkningar till hemlandstinget för behandlingen. Samma borde gälla för kommuners omsorgskostnader.
Vad bör då göras? Ska turismen avskaffas? Ska de sommarboende kastas ut? Alls icke. Men pengarna den genererar borde komma de fast boende till del i mycket större utsräckning. Det skulle gå att göra via skattsedeln. Riksdagen borde tillsätta en utredning om att mellan kommuner kunna flytta såväl skatteplikt som räkningar för exempelvis äldrevård. Som det är nu är det bara förbannat orättvist.