Partiledaren som klev in i kylan

Daniel Suhonen
Leopard förlag, 2014

När politik reducerats till teknokratiskt trianguleringstuggande kring ansvar, budgetdisciplin och spekulationer kring den urbana medelklassens önskemål, innebar Håkan Juholts partiledarskap ett gigantiskt brott, i dubbel bemärkelse. För i samma utsträckning gräsrötterna jublade över vad de uppfattade som en utmaning mot marknadssamhället hamnade partihögern i chock – och de slog tillbaka.
Det finns en nyckelreplik i Daniel Suhonens unikt detaljerade och väldokumenterade Partiledaren som klev in i kylan, boken om kuppen mot Håkan Juholt. ”Vi krattar manegen”. Orden är Ibrahim Baylans strax före kongressen som valde Håkan Juholt men, som Daniel Suhonen konstaterar, så var kansliet riggat för någon annan. Det var meningen att Thomas Östros eller Mikael Damberg skulle ta över. Juholt var dömd på förhand. Hans stora misstag var att han aldrig byggde ett eget lag som kunde täcka upp för hans egna misstag och stödja honom mot attackerna. Håkan Juholt var helt ensam och skyddslös i Mona Sahlin-land, omgiven av partikamrater, nära medarbetare och tjänstemän med andra lojaliteter, som obönhörligen motarbetade honom eller läckte lögner till medierna. Håkan Juholt hade som riksdagsledamot 200 resdagar om året och i stället för att boa in sig i makten fortsatte han sitt resande och agiterande runt Sverige. Men makten över partiet ligger inte hos medlemmarna. Håkan Juholt lämnade fältet fritt för sina motståndare.

Den politiska journalistiken har avprofessionaliserats till att handla om spel och strategi. Daniel Suhonen utforskar dessa komponenter men fyller också på med nätverk, ideologi och motiv. Han namnger de inblandade socialdemokraterna, och deras inbördes relationer. En bild träder fram i form av en konspiration orkestrerad av en helig allians mellan partihögern och välfärdskapitalet understödda av journalister med samma politiska övertygelse, både i press och public service. Läckorna dubbelkollades aldrig och lögner blev så småningom sanning. Redaktörers och journalisters ideologiska blodvittring under månaderna fram till Håkan Juholts fall tillhör de svartaste kapitlen i svensk mediehistoria.
Daniel Suhonens styrka ligger inte bara i den noggranna beskrivningen av kuppen och dess ingenjörer. Han förklarar och förankrar skeendet i ett förändrat politiskt landskap, en postpolitiska era, där den politiska och den ekonomiska eliten har glidit ihop. Näringslivet har köpt sossar, lobbyister med partinål, som ska öppna staten och tillförsäkra kapitalet välfärdsmarknader för miljarder och samtidigt propagera för att det är nödvändigt. När Håkan Juholt satte förbud mot vinst i välfärden på dagordningen gjorde han en massa väljare lyckliga men han utmanade en elit bortom demokratisk kontroll. Daniel Suhonen konstaterar att många som var med och fällde Håkan Juholt har kopplingar till välfärdskapitalet. Enligt Daniel Suhonen var det antagligen Mona Sahlins närmaste man Stefan Stern som gav Aftonbladet de felaktiga uppgifterna att Håkan Juholt hade fuskat med riksdagens hyresbidrag. Både som tjänsteman i staten och senare i tjänst hos kapitalet har Stern propagerat för vinst i välfärden.

Daniel Suhonen har skrivit den viktigaste boken om vår politiska samtid. Uppmärksamheten har varit stor och har, när inte Daniel Suhonens roll som Håkans Juholts hemliga rådgivare har häcklats eller misstänkliggjorts, tagit fasta på själva kuppen. Men vår offentlighet har vare sig utrymme eller språk för att på allvar diskutera det demokratiska problemet med näringslivets kidnapping av politiken. Moderaterna har själv bjudit in välfärdskapitalet till maktens boning, antagligen i utbyte mot partibidrag. I Socialdemokraternas fall handlar det om målmedveten rekrytering av lobbyister och intrång av näringslivsstödda organisationer, som Forum för samhällsbyggare och pr-byrån Prime, in i partiet för att driva politiken åt höger.
Vem är det som talar när en socialdemokrat öppnar munnen? Är det näringslivet, en lobbyorganisation eller något annat dolt betalande intresse? Varför vill inte medierna exempelvis diskutera Daniel Suhonens tes att Håkan Juholts fall kan ha varit en del av Caremas krishantering efter skandalen på Koppargården?

När Pär Nuder hjälper Håkan Juholt att skriva avskedstalet är han där som Wallenbergs man. Han är en av de många socialdemokrater som rekryterats av kapitalet och han gör sitt jobb – att befinna sig nära statsapparaten och den socialdemokratiska ledningen. För varför ska näringslivet satsa miljarder på att påverka Socialdemokraternas politik? Det är ju smartare att ta över partiet direkt.
Innan Aftonbladet spred de felaktiga uppgifterna om fusk med hyresbidraget förde Håkan Juholt partiet till ett unikt historiskt lyft i opinionen, enligt SCB. Trots att det var jämförbart med den så kallade Westerbergeffekten teg medierna, i stället blev han samma dag kallad ”virrpanna” av Aftonbladets Lena Melin, som för övrigt förordat Thomas Bodström som Mona Sahlins efterträdare. Socialdemokraterna låg på 35 procent innan drevet, alltså Stefan Löfvens ouppnåeliga mål inför valet 2014.
Men kanske var Håkan Juholts månader vid makten inte förgäves. När Stefan Löfven tillträdde förklarade han direkt att det var omöjligt att stoppa vinster i välfärden. Men Håkan Juholt hade öppnat upp för folkopinionen och i längden verkar det vara omöjligt för socialdemokraterna oreserverat värna riskkapitalisternas vinst på våra skattepengar. Kanske hann Håkan Juholt ändå förändra Sverige!