Mumin-idyllen var ett uppror mot fascismens gråhet, men verken bär också spår av Tove Janssons förbjudna lesbiska kärlek.
Att drömma sig bort till sagovärldar brukar nedsättande kallas eskapism. Samtidigt är det ett allmänmänskligt sätt att hantera tillvaron när den blir kaotisk och skrämmande. Ingen bemästrade denna konst som Tove Jansson. Titeln Paradiset i den stora utställningen på Helsingfors konstmuseum, är hämtad från två av målningar som skildrar fantasiöar. Tropisk växtlighet, kvinnor, män, barn och djur som solar, fiskar och tumlar runt i vattnet. Ett av verken, målningen Paradiset (1940), är utfört mitt under finska vinterkriget.
Många av verken i utställningen kan ses som ett avtryck av återuppbyggnadsfasen efter krigsslutet. Tove Jansson fick flera gestaltningsuppdrag för restauranger, personalmatsalar, industrier, skolor och sjukhus. Helsingfors bombades av Sovjetunionen under Vinterkriget 1939, Fortsättningskriget 1942 och i februari 1944, liksom flera andra större finska städer. Många byggnader skadades även om Helsingfors kom lindrigare undan än många andra europeiska städer.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Utställningen lyfter främst fram Jansson som skapare av dekorationer och offentliga konstverk under åren närmast efter kriget. Uppdragsgivarna var till en början ofta privata: industrier där just matserveringar tycktes ge frihet till försköning.
Men utställningen fångar även upp trettiotalets fascistiska upptrappning, där hon bidrog med omslag till den för övrigt högerlutande antinazistiska satirtidskriften Garm. Det var där, i motståndet, som muminfiguren först gjorde sin diskreta entré.
Utställningen öppnar för en hel del biografiska och psykologiserande tolkningar. Janssons liv beskrivs utförligt i de välskrivna utställningstexterna, och materialet är rikt: här finns brev, fotografier, filmmaterial och skisser som aldrig visats offentligt tidigare.
Verken Fest i staden och Fest på landet från 1947, ursprungligen skapade som väggmålningar till restaurang Stadshuskällaren i Helsingfors, är centrala i utställningen om Tove Jansson. Mitt i en elegant sommarfest på en terrass syns konstnären själv som alter ego. Rökande vid ett bord i förgrunden ser hon drömmande förbi betraktaren. På bordet syns en figurin som liknar ett mumintroll. Bakom henne pågår festen. En av de dansande kvinnorna med kavaljer är ett porträtt av Janssons älskade, teaterdirektören Vivica Bandler (1917–2004). I scenen med dansen ser jag vemodet. Vi vet att Jansson och Bandler hade en relation samtidigt som Bandler var gift med Kurt Bandler. Den unga kvinnan vid bordet är med på festen, men vänder den också ryggen. Homosexualitet blev avkriminaliserat i Norge först 1972.
Det som gör Janssons världar paradisiska utan att bli kvalmiga, är att de aldrig är enbart sockersöta, även om mumintrollsindustrin kan få oss att tro det. Faran, hotet, vemodet och sorgen är ständigt närvarande. Allt finns där, sida vid sida med lyckan. Tove Janssons mer barntillvända berättelser slutar oftast lyckligt, efter äventyr och förvecklingar. ”Nu är allt farligt slut för dem som äntligen har kommit hem!”, som det står i bilderboken Hur gick det sen? (1952). Men berättelsens upplösning kan lika gärna vara en förändring eller ovisshet om vad som ska komma, som i romanen Pappan och havet (1965). Även i paradiset, i den vackraste sommarkvällen med dansande människor, eller i Mumindalen väntar den hotande katastrofen, det okända – men också äventyret.
