I de längre dikterna blir Fellmans lyrik som skarpast. Ångesten och utsattheten är konkreta ting. Det blir tydligt i en dikt på dialekt om en hemvändarkväll i fyllans tecken. Diktjaget lämnar barndomshemmet för en ungkarlslya där fem 24-pack Pirkka-öl väntar. Hon far vidare till en bar och sedan en nattklubb där hon ”dansar me folk jag int ens känder, vilket / tå e adertonåringar som tycker synd om ejn tå man e så i fyllo”.

Genom dikten flimrar bekanta ansikten förbi, gamla mobbare och före detta pojkvänner. Efter en efterfest och en spya i en K-Markt-kasse avslutas dikten: ”jag gar hejmåt och slänger me ner i min tonårssäng / klocku sex på morne. Och jag känder att jag älskar men fullkomligt / hatar Jeppis”.

När Fellman, som i dikten ovan, ger sig själv utrymme och fokuserar på skeenden får dikten livskraft.

Svagast är hon i det kortare formatet, såsom: ”Bryggan gungar under fötterna / skvalpar havet rakt in i min / identitet” och: ”Men hur vet man om det någonsin kommer någon / som kan se förbi vad folk sagt att jag är?” Fellman tycks i dessa fall vara upptagen av en föreställning om den kärnfulla, poetiska formuleringen. Det blir lite för platt.

Havet som skvalpar in i diktjagets identitet känns som banaliteter i poetisk skrud. När Fellman däremot detaljerat skildrar en pojkväns psykiska och sexuella våld, smäller det till desto mer: ”Men det enda jag ser framför mig är / hur han slängde sin fyraåriga syster rakt in i väggen / och knep min syster i armarna tills hon fick blåmärken”.

Det Jakobstad ingen vill ha är ojämn. Men topparna utgör en rasande anklagelseakt mot dem som tillåter att barn far illa.

Texten sänker sig aldrig till anpassningar för en svensk läsare. Det är inte enbart en fråga om inslagen av dialekt. Dikterna är fyllda av finlandismer, inslag av finska och referenser förankrade i en finländsk tillvaro. Det är upplyftande med en finlandssvensk poet som ställer krav på en svensk läsare.