Nyheter 01 november, 2023

Ett vänsterprogram för klimatet

Solpark. Utanför byn Hjolderup i södra Danmark finns 340 hektar med solpaneler, med en planerad effekt på 300 MW. Foto: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix/AP.

När regeringen smular sönder Sveriges klimatpolitik står hoppet till EU. Men om unionen ska ställa om måste den släppa nyliberala dogmer, demokratiseras från marknadens grepp och börja investera i grön teknik. Jonas Sjöstedt presenterar sitt politiska program inför EU-valet.

I somras såg vi alla skogsbränderna och stormarna blixtra förbi. Det är bilderna från en planet i brand.

2023 ser ut att bli det varmaste året på jorden sedan mätningarna började, och vid årsskiftet har vi fem år på oss innan planeten har blivit 1,5 grader celsius varmare. Människans ”koldioxidbudget” – mängden växthusgas som vi kan släppa ut och ändå klara målet – har krympt med en tredjedel. Så skriver sex klimatforskare i en rapport i tidskriften Nature den 30 oktober.

Klimatfrågan är alltså akut, och nu måste vi göra allt som krävs för att få ned utsläppen. Samtidigt har vi en svensk regering som river ned en fungerande men otillräcklig klimatpolitik och överger för lågt satta klimatmål. De blåbruna regeringsåren är förlorade år. Regeringen har dessutom effektivt smulat sönder Sveriges internationella trovärdighet i frågan.

I EU ser det annorlunda ut. EU:s klimatarbete har skärpts upp betydligt, med en ny klimatlag, klimattullar och bättre regler för utsläppshandeln. Vi har en ny situation när EU förbättrar medan Sverige försämrar klimatpolitiken. Vårt hopp om bättre lagstiftning på klimatområdet står under de närmaste åren till bättre regler i EU. Därför är valet till EU-parlamentet så viktigt. 

Högern klarar inte av att ifrågasätta kapitalismens fria marknad med dess inbyggda maktordning

Inför det förra valet till EU:s parlament 2019 rankade den europeiska miljörörelsen olika partiers agerande i klimatfrågan. Vänsterpartiet var inte bara det bästa svenska klimatpartiet – vi var ett av de bästa klimatpartierna i hela unionen. Det är där vi hör hemma. Vi röstar och agerar konsekvent för striktast möjliga klimatpolitik.

I Sverige liksom i EU är det högern och rasisterna som bromsar klimatarbetet. Därför måste vi förhindra att även EU-parlamentet får en blåbrun majoritet. Det är inte så konstigt att högern bromsar politiken på detta område. Klimatkrisen kräver att kapitalismens och EU:s ”fria marknad” begränsas och sätts ur spel.

Användandet av fossila bränslen måste fasas ut och förbjudas på flera områden. Det krävs statsstöd för att gynna förnybara alternativ. Ekonomi och investeringar behöver mer långsiktig planering. Människors konsumtionsmönster måste förändras. Den traditionella ekonomiska tillväxten som måttstock för samhällens framgång måste ersättas med mer relevanta mått. Den lilla rika elit som bidrar allra mest till klimatkrisen, högerns hjältar, måste ändra sitt sätt att leva mer än några andra.

Högern klarar inte av att ifrågasätta kapitalismens fria marknad med dess inbyggda maktordning. De vill inte heller begränsa privilegierna för den globala överklassen, eller föreslå politiska lösningar som innebär ökad jämlikhet, mer gemensamt ägande eller demokratiskt inflytande över produktionen. Men det kommer att krävas för att rädda klimatet – och det är vänsterns uppgift. Det är områden av politiken där vänstern sedan länge formulerat politiska alternativ och genomfört konkreta förändringar.

Gryning. För att klimatomställningen ska spira måste vänstern bry sig mer om EU, skriver Jonas Sjöstedt. Foto: Christian Charisius/dpa via AP.

Denna motsättning mellan höger och vänster i klimatpolitiken märks tydligt i EU. Vänstern vill inte bara gå längst i höjda klimatmål, förbättrade miljöregler och striktare lagar. Vi kräver systemförändringar av unionens konstruktion och spelregler. EU är i dag bättre än Sverige på klimatpolitik, men politiken är fortfarande otillräcklig. För att klara klimatkrisen måste EU göra upp med gamla dogmer.

EU bygger fortfarande på den föråldrade tanken om att företagens rätt att sälja varor ska överordnas andra hänsyn. Rent konkret innebär det att medlemsländer hindras från att skärpa miljökrav om det innebär att den fria rörligheten av varor begränsas. Det hindrar medlemsländer från att ta täten, antingen genom att ta fram ny teknik eller driva på utvecklingen i frågor som avgaskrav för bilar, kemikalier eller återvinningskrav. Vänsterpartiet vill att alla regler för varor som berör miljö och klimat ska vara minimiregler, medlemsländer ska alltid kunna gå före och införa bättre regler än EU, men aldrig sämre.

EU lider av brist på öppenhet och demokrati. Det ger utrymme för omfattande lobbyism och ibland ren korruption. Det gynnar storföretagen som går som barn i huset hos den slutna EU-kommissionen, samtidigt som det missgynnar folkrörelser som miljörörelsen. 

Bara kommissionen får föreslå nya lagar i EU. Medlemmarna – EU-kommissionärerna – är en sorts superbyråkrater som inte tillåts ta instruktioner från sina hemländer. Det kortsluter den demokratiska processen. Därför måste öppenheten i EU öka och lobbyismen begränsas. EU-kommissionärerna borde utses av och ansvara inför de nationella parlamenten. Vår riksdag, inte byråkrater, borde ha rätten att föreslå nya lagar i EU. En demokratisering av EU skulle gynna folkrörelser och demokratisk debatt, och minska storföretagens makt.

EU-kommissionärer som åker privatjet visar att man inte lever som i de egna högtidstalen

Det är ingen tvekan om att EU:s klimatarbete har skärpts och blivit mer heltäckande. Samtidigt ger unionen enorma subventioner till investeringar och verksamheter som ökar utsläppen. Otaliga flygplatser och motorvägar har byggts med medfinansiering från EU. Unionens jordbrukspolitik går till stor del till animalieproduktion som ger stora utsläpp, medan desto mindre går till att gynna framväxten av de vegetariska alternativen. Subventioner till verksamheter som ökar utsläppen måste fasas ut. Den europeiska investeringsbanken, EIB, är en av världens största långivare. Den bör göras om till en grön investeringsbank för klimatsatsningar. EU:s egna institutioner – med ett ambulerande EU-parlament som ständigt reser mellan Bryssel och Strasbourg, många onödiga flygresor och EU-kommissionärer som åker privatjet – visar att man inte lever som i de egna högtidstalen.

I internationella handelsavtal försöker EU förhandla in så kallade investeringsskydd: klausuler som ger företag rätt att stämma och få skadestånd av stater som genomför lagar som minskar företagens vinst. Det kan handla om oljebolag som inte får borra efter olja i känsliga naturområden eller tobaksbolag som vill kompenseras för varningstexter på cigarettpaket. Detta förhindrar stater över hela världen att ta fram och genomföra skärpningar av klimatpolitiken. Denna typ av investeringsskydd bör avlägsnas ur alla internationella handelsavtal.

Vi måste snabbt komma ned till nivåer av utsläpp av växthusgaser som planeten tål. Den stora skillnaden mellan utsläppsnivåer går inte mellan invånare i olika länder, utan mellan rika och storföretag som orsakar stora utsläpp och de som inte gör det oavsett i vilket land man bor. Vi måste alla bidra till att utsläppen minskar, men de som orsakar mest utsläpp måste minska dem mest. Konsumtion av sjukvård, utbildning, kultur och kollektivtrafik orsakar mycket mindre utsläpp än motsvarande privat materiell konsumtion. Den insikten måste också prägla EU:s ekonomiska politik.

EU:s klimatpolitik bygger till stor del på handel med utsläppsrätter. En sådan handel kan vara effektiv om den utformas rätt, men den har också inbyggda nackdelar. En handel med rätten att släppa ut innebär att priserna på konsumtionsvaror höjs – något de med stora ekonomiska resurser inte påverkas så mycket av, men som för vanliga löntagare märks rejält. Det riskerar att leda till att de som orsakar mest utsläpp kan fortsätta släppa ut som tidigare, medan de som orsakar mindre utsläpp påverkas mer. Därför måste utsläppshandel kompletteras med annan politik som innebär att fossila bränslen fasas ut, att järnväg och kollektivtrafik byggs ut och får lägre priser, att samhället investerar i klimatsmarta bostäder, och att flygbeskattning blir progressiv så att den som flyger ofta betalar mer för varje resa. Privatjet bör förbjudas helt. Trappan måste sopas uppifrån.

EU:s elmarknad måste göras om och Sverige behöver ett pristak för elen

En annan föråldrad del av EU:s politik som bromsar klimatarbetet är de ständiga kraven på avregleringar och privatiseringar. Elmarknaden är ett typexempel där EU:s regler gjorde att elpriserna rusade till orimliga nivåer. Det har även påverkat Sverige trots att vi är en av EU:s största exportörer av el. Hushåll och företag fick betala dyra elräkningar medan kraftbolag kammade hem miljarder. Detta förvärrades av att den svenska blåbruna regeringen inte införde prisregleringar som andra länder. EU:s elmarknad måste göras om och Sverige behöver ett pristak för elen. Om vi vill elektrifiera industrier och transporter så måste vi kunna erbjuda rimliga elpriser.

EU har genomfört långtgående avregleringar av järnvägen. Sverige är ett typexempel på de problem som avreglering av tågtrafiken skapar. Den har orsakat onödig byråkrati, bristande helhetsansvar och kortsiktiga, ineffektiva upphandlingar. En välfungerande tågtrafik kräver sammanhållet ansvar, långsiktighet och starka statliga järnvägsbolag som samarbetar med varandra. Samhällsnytta och klimatnytta, inte kortsiktig avkastning, måste komma först. Det är ingen slump att de länder i Europa som har bäst tågtrafik, som Österrike och Schweiz, satsar ordentligt på sina nationella statliga järnvägsbolag.

USA storsatsar med statligt stöd till förnybar energi som solceller, för att bygga upp nya industrier för elfordon och förbättra järnvägen. Kinesiska staten agerar på liknande vis och Kina dominerar därför tillverkningen av solpaneler. Men EU har byråkratiska regler som hindrar liknande statsstöd. Det gör att vi förlorar investeringar och arbetsplatser i batterifabriker och solcellstillverkning, och blir dessutom beroende av diktaturen Kina på viktiga områden för klimatomställningen. EU:s statsstödsregler måste förändras och tas bort när det gäller klimatinvesteringar. EU har redan pausat förbudet mot statsstöd för vissa gröna industrier, vilket visar att det är möjligt. En global konkurrens om att satsa mest på grön omställning är något gott. Vi ska inte låta gamla EU-dogmer hindra nödvändiga klimatinvesteringar.

Vänsterpartiet är inte bara pådrivande i EU för så ambitiösa klimatmål som möjligt. Vi vill ändra de spelregler i EU som förhindrar att vi tar ned utsläppen i tid. Det skiljer oss från andra partier.

Jonas Sjöstedt vill bli en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentsvalet den 9 juni 2024.

Veckobrev 17 maj, 2025

Eurovision ger Israels krig en glittrig kuliss

Israel deltar med låten ”A new day will rise” – men vilken morgondag ges palestinierna i Gaza? Foto: Martin Meissner/AP.

Såg du Mello i går?

Det var dags för Eurovision-semifinal i schweiziska Basel – och Israels bidrag gick vidare till final. Låten heter ”A New Day Will Rise” och framfördes av Yuval Raphael, som själv överlevde Hamas terrordåd mot musikfestivalen Nova den 7 oktober. En stark berättelse, och balladens budskap – precis som fjolårets ”October Rain” – är en vag bearbetning av traumat, komplett med vattenfall, stråkar och tonartshöjning.

Kritiken mot att Israels låtar är för politiska är i grunden missriktad. Självklart ska musiken få ta sig an nationell sorg – vad ska den annars vara till för? Snarare hade mer substans kunnat lyfta det som annars mest är ett glittrigt jippo.

Problemet ligger någon helt annanstans.

Israel är just nu mitt i en katastrofal krigsinsats. Över 53 000 palestinier har dödats. 90 procent har tvingats på flykt. Landet blockerar mat- och hjälpsändningar till en svältande befolkning. Bara i går dödades över 100 personer i ett flyganfall.

Det är en massaker som världen ser – men låter pågå.

Samtidigt deltar Israel i Eurovision som om inget har hänt. Ryssland kastades däremot ut ur tävlingen 2022, med hänvisning till kriget i Ukraina. Då hette det från arrangörerna: ”Beslutet återspeglar oro för att deltagandet av ett ryskt bidrag skulle äventyra tävlingens rykte.”

Varför gäller inte samma princip nu?

Inte sällan sägs att tävlingen inte ska politiseras, men president Isaac Herzog har själv kallat Israels Eurovision-medverkan för ett viktigt inslag i landets ”offentliga diplomati”. Att delta är ett uttalande, sade han – ett sätt att trotsa dem som vill ”driva bort oss från varje scen.”

Samma Herzog har också sagt att ”ett helt folk där ute är ansvarigt” – i direkt referens till palestinierna i Gaza. Det är ett uttalande som legitimerar kollektiv bestraffning, och därmed också det vi i dag ser: död, hunger, förödelse.

Gårdagens scen var alltså inte neutral. Det var en välregisserad propagandabild – mitt i ett krig. Ett försök att visa världen ett land som sjunger om gemenskap och en ny dag, medan två miljoner människor lider under bomberna.

Israel borde inte ha fått tävla i kväll. Och Eurovision – ni är hycklare.

Kultur 17 maj, 2025

Från vardagsmöbel till tortyrredskap

Under 14 år samlade Ida Börjel in berättelser från Palestina och Israel. Foto:

Hur många av rösterna på Ida Börjels 14-åriga inspelningar har hunnit tystats av Israels bomber? ”Röd anemon” är ett fysiskt bevis på vikten av att fortsätta tala med varandra.

En grupp poeter från norr reser till Palestina för att möta andra poeter i ett feministiskt översättningsprojekt. En av dem har en diktafon, och fjorton år efter resan omarbetas insamlat samtal och sorl till dokumentärdikt. Det är premissen för Röd anemon, Ida Börjels senaste diktverk.

Poeterna skämtar, tjafsar, dricker vin och talar ingående om poesi och politik. Om poetiska språkdräkter, om kvinnans situation, om samhällets organisering, om de stora mästarna Fadwa Tuqan och Mahmoud Darwish, om släktskap mellan ord, om frihetens betydelse, om lämpligheten i att ha en hbtq-sektion i en tidskrift och om Sverigedemokraternas frammarsch – bland annat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 16 maj, 2025

V röstar ja till lag om förolämpning: ”Tror vi hamnat rätt”

En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.

Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.

– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.

Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.

Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 16 maj, 2025

Boxarkillarna i Judehusets källare väckte respekt

Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.

I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.

Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.

Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 16 maj, 2025

Låt påvens ord skynda på Medins frigivning

På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.

”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 15 maj, 2025

En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.

Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.

Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.

I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 15 maj, 2025

Fredshetsarna verkar törsta efter mer krig

Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar.
Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.

De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.

Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”

När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.

När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.

Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?

1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.

Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?

Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.

Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.

Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.

De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”

Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.

Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.

Läs mer

Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.

Slava Ukraini.

Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.

Kommentar 15 maj, 2025

Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.

Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.

När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

Syndikalister i Uppsala splittras kring sexköp

Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.

Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.

Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.

– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.

Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.

Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.

– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.

Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 14 maj, 2025

KD-toppar bjöd in bosättarlobbyist till riksdagen

Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.

I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).

”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj. 

Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr