Nyheter 01 november, 2023

Ett vänsterprogram för klimatet

Solpark. Utanför byn Hjolderup i södra Danmark finns 340 hektar med solpaneler, med en planerad effekt på 300 MW. Foto: Mads Claus Rasmussen/Ritzau Scanpix/AP.

När regeringen smular sönder Sveriges klimatpolitik står hoppet till EU. Men om unionen ska ställa om måste den släppa nyliberala dogmer, demokratiseras från marknadens grepp och börja investera i grön teknik. Jonas Sjöstedt presenterar sitt politiska program inför EU-valet.

I somras såg vi alla skogsbränderna och stormarna blixtra förbi. Det är bilderna från en planet i brand.

2023 ser ut att bli det varmaste året på jorden sedan mätningarna började, och vid årsskiftet har vi fem år på oss innan planeten har blivit 1,5 grader celsius varmare. Människans ”koldioxidbudget” – mängden växthusgas som vi kan släppa ut och ändå klara målet – har krympt med en tredjedel. Så skriver sex klimatforskare i en rapport i tidskriften Nature den 30 oktober.

Klimatfrågan är alltså akut, och nu måste vi göra allt som krävs för att få ned utsläppen. Samtidigt har vi en svensk regering som river ned en fungerande men otillräcklig klimatpolitik och överger för lågt satta klimatmål. De blåbruna regeringsåren är förlorade år. Regeringen har dessutom effektivt smulat sönder Sveriges internationella trovärdighet i frågan.

I EU ser det annorlunda ut. EU:s klimatarbete har skärpts upp betydligt, med en ny klimatlag, klimattullar och bättre regler för utsläppshandeln. Vi har en ny situation när EU förbättrar medan Sverige försämrar klimatpolitiken. Vårt hopp om bättre lagstiftning på klimatområdet står under de närmaste åren till bättre regler i EU. Därför är valet till EU-parlamentet så viktigt. 

Högern klarar inte av att ifrågasätta kapitalismens fria marknad med dess inbyggda maktordning

Inför det förra valet till EU:s parlament 2019 rankade den europeiska miljörörelsen olika partiers agerande i klimatfrågan. Vänsterpartiet var inte bara det bästa svenska klimatpartiet – vi var ett av de bästa klimatpartierna i hela unionen. Det är där vi hör hemma. Vi röstar och agerar konsekvent för striktast möjliga klimatpolitik.

I Sverige liksom i EU är det högern och rasisterna som bromsar klimatarbetet. Därför måste vi förhindra att även EU-parlamentet får en blåbrun majoritet. Det är inte så konstigt att högern bromsar politiken på detta område. Klimatkrisen kräver att kapitalismens och EU:s ”fria marknad” begränsas och sätts ur spel.

Användandet av fossila bränslen måste fasas ut och förbjudas på flera områden. Det krävs statsstöd för att gynna förnybara alternativ. Ekonomi och investeringar behöver mer långsiktig planering. Människors konsumtionsmönster måste förändras. Den traditionella ekonomiska tillväxten som måttstock för samhällens framgång måste ersättas med mer relevanta mått. Den lilla rika elit som bidrar allra mest till klimatkrisen, högerns hjältar, måste ändra sitt sätt att leva mer än några andra.

Högern klarar inte av att ifrågasätta kapitalismens fria marknad med dess inbyggda maktordning. De vill inte heller begränsa privilegierna för den globala överklassen, eller föreslå politiska lösningar som innebär ökad jämlikhet, mer gemensamt ägande eller demokratiskt inflytande över produktionen. Men det kommer att krävas för att rädda klimatet – och det är vänsterns uppgift. Det är områden av politiken där vänstern sedan länge formulerat politiska alternativ och genomfört konkreta förändringar.

Gryning. För att klimatomställningen ska spira måste vänstern bry sig mer om EU, skriver Jonas Sjöstedt. Foto: Christian Charisius/dpa via AP.

Denna motsättning mellan höger och vänster i klimatpolitiken märks tydligt i EU. Vänstern vill inte bara gå längst i höjda klimatmål, förbättrade miljöregler och striktare lagar. Vi kräver systemförändringar av unionens konstruktion och spelregler. EU är i dag bättre än Sverige på klimatpolitik, men politiken är fortfarande otillräcklig. För att klara klimatkrisen måste EU göra upp med gamla dogmer.

EU bygger fortfarande på den föråldrade tanken om att företagens rätt att sälja varor ska överordnas andra hänsyn. Rent konkret innebär det att medlemsländer hindras från att skärpa miljökrav om det innebär att den fria rörligheten av varor begränsas. Det hindrar medlemsländer från att ta täten, antingen genom att ta fram ny teknik eller driva på utvecklingen i frågor som avgaskrav för bilar, kemikalier eller återvinningskrav. Vänsterpartiet vill att alla regler för varor som berör miljö och klimat ska vara minimiregler, medlemsländer ska alltid kunna gå före och införa bättre regler än EU, men aldrig sämre.

EU lider av brist på öppenhet och demokrati. Det ger utrymme för omfattande lobbyism och ibland ren korruption. Det gynnar storföretagen som går som barn i huset hos den slutna EU-kommissionen, samtidigt som det missgynnar folkrörelser som miljörörelsen. 

Bara kommissionen får föreslå nya lagar i EU. Medlemmarna – EU-kommissionärerna – är en sorts superbyråkrater som inte tillåts ta instruktioner från sina hemländer. Det kortsluter den demokratiska processen. Därför måste öppenheten i EU öka och lobbyismen begränsas. EU-kommissionärerna borde utses av och ansvara inför de nationella parlamenten. Vår riksdag, inte byråkrater, borde ha rätten att föreslå nya lagar i EU. En demokratisering av EU skulle gynna folkrörelser och demokratisk debatt, och minska storföretagens makt.

EU-kommissionärer som åker privatjet visar att man inte lever som i de egna högtidstalen

Det är ingen tvekan om att EU:s klimatarbete har skärpts och blivit mer heltäckande. Samtidigt ger unionen enorma subventioner till investeringar och verksamheter som ökar utsläppen. Otaliga flygplatser och motorvägar har byggts med medfinansiering från EU. Unionens jordbrukspolitik går till stor del till animalieproduktion som ger stora utsläpp, medan desto mindre går till att gynna framväxten av de vegetariska alternativen. Subventioner till verksamheter som ökar utsläppen måste fasas ut. Den europeiska investeringsbanken, EIB, är en av världens största långivare. Den bör göras om till en grön investeringsbank för klimatsatsningar. EU:s egna institutioner – med ett ambulerande EU-parlament som ständigt reser mellan Bryssel och Strasbourg, många onödiga flygresor och EU-kommissionärer som åker privatjet – visar att man inte lever som i de egna högtidstalen.

I internationella handelsavtal försöker EU förhandla in så kallade investeringsskydd: klausuler som ger företag rätt att stämma och få skadestånd av stater som genomför lagar som minskar företagens vinst. Det kan handla om oljebolag som inte får borra efter olja i känsliga naturområden eller tobaksbolag som vill kompenseras för varningstexter på cigarettpaket. Detta förhindrar stater över hela världen att ta fram och genomföra skärpningar av klimatpolitiken. Denna typ av investeringsskydd bör avlägsnas ur alla internationella handelsavtal.

Vi måste snabbt komma ned till nivåer av utsläpp av växthusgaser som planeten tål. Den stora skillnaden mellan utsläppsnivåer går inte mellan invånare i olika länder, utan mellan rika och storföretag som orsakar stora utsläpp och de som inte gör det oavsett i vilket land man bor. Vi måste alla bidra till att utsläppen minskar, men de som orsakar mest utsläpp måste minska dem mest. Konsumtion av sjukvård, utbildning, kultur och kollektivtrafik orsakar mycket mindre utsläpp än motsvarande privat materiell konsumtion. Den insikten måste också prägla EU:s ekonomiska politik.

EU:s klimatpolitik bygger till stor del på handel med utsläppsrätter. En sådan handel kan vara effektiv om den utformas rätt, men den har också inbyggda nackdelar. En handel med rätten att släppa ut innebär att priserna på konsumtionsvaror höjs – något de med stora ekonomiska resurser inte påverkas så mycket av, men som för vanliga löntagare märks rejält. Det riskerar att leda till att de som orsakar mest utsläpp kan fortsätta släppa ut som tidigare, medan de som orsakar mindre utsläpp påverkas mer. Därför måste utsläppshandel kompletteras med annan politik som innebär att fossila bränslen fasas ut, att järnväg och kollektivtrafik byggs ut och får lägre priser, att samhället investerar i klimatsmarta bostäder, och att flygbeskattning blir progressiv så att den som flyger ofta betalar mer för varje resa. Privatjet bör förbjudas helt. Trappan måste sopas uppifrån.

EU:s elmarknad måste göras om och Sverige behöver ett pristak för elen

En annan föråldrad del av EU:s politik som bromsar klimatarbetet är de ständiga kraven på avregleringar och privatiseringar. Elmarknaden är ett typexempel där EU:s regler gjorde att elpriserna rusade till orimliga nivåer. Det har även påverkat Sverige trots att vi är en av EU:s största exportörer av el. Hushåll och företag fick betala dyra elräkningar medan kraftbolag kammade hem miljarder. Detta förvärrades av att den svenska blåbruna regeringen inte införde prisregleringar som andra länder. EU:s elmarknad måste göras om och Sverige behöver ett pristak för elen. Om vi vill elektrifiera industrier och transporter så måste vi kunna erbjuda rimliga elpriser.

EU har genomfört långtgående avregleringar av järnvägen. Sverige är ett typexempel på de problem som avreglering av tågtrafiken skapar. Den har orsakat onödig byråkrati, bristande helhetsansvar och kortsiktiga, ineffektiva upphandlingar. En välfungerande tågtrafik kräver sammanhållet ansvar, långsiktighet och starka statliga järnvägsbolag som samarbetar med varandra. Samhällsnytta och klimatnytta, inte kortsiktig avkastning, måste komma först. Det är ingen slump att de länder i Europa som har bäst tågtrafik, som Österrike och Schweiz, satsar ordentligt på sina nationella statliga järnvägsbolag.

USA storsatsar med statligt stöd till förnybar energi som solceller, för att bygga upp nya industrier för elfordon och förbättra järnvägen. Kinesiska staten agerar på liknande vis och Kina dominerar därför tillverkningen av solpaneler. Men EU har byråkratiska regler som hindrar liknande statsstöd. Det gör att vi förlorar investeringar och arbetsplatser i batterifabriker och solcellstillverkning, och blir dessutom beroende av diktaturen Kina på viktiga områden för klimatomställningen. EU:s statsstödsregler måste förändras och tas bort när det gäller klimatinvesteringar. EU har redan pausat förbudet mot statsstöd för vissa gröna industrier, vilket visar att det är möjligt. En global konkurrens om att satsa mest på grön omställning är något gott. Vi ska inte låta gamla EU-dogmer hindra nödvändiga klimatinvesteringar.

Vänsterpartiet är inte bara pådrivande i EU för så ambitiösa klimatmål som möjligt. Vi vill ändra de spelregler i EU som förhindrar att vi tar ned utsläppen i tid. Det skiljer oss från andra partier.

Jonas Sjöstedt vill bli en av Vänsterpartiets kandidater till EU-parlamentsvalet den 9 juni 2024.

Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 19 juli, 2024

Ett sista engångsligg med Stockholm Pride

Försvarsmakten deltar i Stockholm Pride 2023 – i kamouflage. Foto: Oscar Olsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Det queera och antifascistiska blocket har sedan 2016 varit ett av de största i Stockholms prideparad. Närvaron av våra kroppar och budskap har under dessa år både utmanat och synliggjort maktstrukturerna i paraden, som under regnbågens färger blivit en avbild av det kommersialiserade och fascistiska samhället.

När homo-, transfoba och rasistiska grupper tillåtits att marschera stolt i samma parad har vi samlats för att visa att vi är fler än dem. Blocket har varit gruset i regnbågskapitalismens sko och har alltid mötts av en orimlig polisnärvaro, ajabajasamtal och den ständigt närvarande frågan: ”Kommer vi tillåtas gå i paraden i år?”

Trots att vi lyckats karva ut en radikal bit i en annars hopplös parad har vår längtan efter att göra slut med Stockholm Pride likt en dysfunktionell relation ständigt varit levande. Problemen eskalerade under flera års tid, men när Prideledningen förra året uttalade sig om vårt block och Erdogandockan kände vi att bägaren runnit över. Prideledningen slängde våra queera syskon i Turkiet och Kurdistan under bussen, och relationen hade officiellt övergått från infekterad till destruktiv.

Samtidigt som vi planerat och drömt om ett politiskt pride i nätverket Reclaim pride Stockholm har våra hjärtan krossats och vår kamp behövts på annat håll. Det pågående folkmordet i Palestina har manat oss att ta över gatorna. I månader har vårt skrik efter eldupphör ekat i staden. Sedan demonstrationernas start har vi i snöstorm, regn och hetta mötts under parollen ”Queer as in free Palestine”.

Vi har sett israeliska soldater posera med regnbågsflaggor framför ett sönderbombat Gaza. Vi har sett reklamfilmer som marknadsför Tel Avivs stränder som ett gayvänligt resmål. Vi har sett hurrande liberaler som firar att homosexuella officerare välkomnas i den israeliska armén. Vi har sett och kartlagt brotten.

Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Israels rosatvätt är genomskinlig, och ingen regnbågsflagga är stor nog att dölja våldet. I verkligheten bjuder Israel in festglada turister att dansa på ockuperad mark, ovanpå ruinerna av etniskt rensade palestinska byar. En homosexuell officer bär samma vapen, samma förtryckaruniform och är lika mycket en del av att upprätthålla en kolonial regim som den heterosexuella soldaten. Vi säger: inte i vårt namn. Inte i vårt fucking namn.

Svenska politikers tystnad över det pågående folkmordet i Gaza har varit öronbedövande men vi är inte förvånade. Det är samma politiker som länge kysst förtryckarregimers ringar. Det är samma svenska politiker som i augusti kommer att gå i Stockholms prideparad. Hur många av Gazas barn måste dö för att någon med makt ska ta ställning? Vi undrar om Prideledningen kommer att låta Israels ambassad gå i paraden trots domen i ICJ, de otaliga bevisen på brott mot mänskliga rättigheter och skoningslöst mördande.

Läs mer

Den palestinska flaggan har varit årets mest laddade symbol, förbjuden på arenan under Eurovision i Malmö samtidigt som prideflaggan välkomnas (men bara om den används i opolitiskt syfte). I år kommer vi därför att hålla prideflaggan (i ett jävligt politiskt syfte) i ena handen och palestinska flaggan i den andra. Vi gör det för att påminna hur Prideparaden borde vara en plats för samhällsförändring och politiska krav.

Lördagen den 3 augusti samlas vi därför i paraden för ett engångsligg med Stockholm Pride. Vi samlas under parollen Queers for Palestine. Att gå i blocket är att göra motstånd och inte låta den dödliga tystnaden passera. Vi queera vet att Pride föddes ur upplopp, protest och en bubblande ilska. En hunger efter rätten att få leva, dansa och älska. Pride för oss är en dag för handling och solidaritet. Pride betyder att minnas dem som kastade första stenen och låta deras arv och vår kamp eka över gatorna. Vi är queera antifascister för att vi vet vilka kroppar som drabbas av det fascistiska våldet.

Krönika/Kultur 18 juli, 2024

Anant Ambani och Radhika Merchants bröllop i Gujarat, Indien, har kostat 6 miljarder svenska kronor. Bild: Reliance Industries via AP.

Doften av garam masala och gurkmeja i gyllene sagoskrud ska få världen att ge efter för oligarkernas fascistiska framtidsvisioner.

Vad passar bättre att bryta av det dystopiska nyhetsflödet från krig och valrörelser än ett färgsprakande indiskt sagobröllop? Med sin visuella orgasm av glittrande sarier, uppsluppna danser och spelande neonfontäner, har det fått Metgalan att framstå som en vetelängdsstel fika med bostadsrättsföreningen.

Detta har hänt: Asiens rikaste man, Mukesh Ambani, har hållit ett flera veckor långt bröllop för sin son Anant. Bruden är Radhika Merchant, även hon dotter till en förmögen indisk familj och festen, med drygt 1 000 privatjetinflugna gäster från hela världen, ägde rum i förra veckan i Jamnagar i den indiska delstaten Gujarat. Budget: 6 miljarder kronor.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 17 juli, 2024

Profeten från Åsele

Sverker Sörlin ser hur slöjd, språk och humaniora nedvärderas av rådande kunskapsideal. Foto: Leonidas Aretakis.

Redan för 40 år sedan förutspådde Sverker Sörlin att Norrland skulle bli skådeplats för kampen om framtiden. Men han anade inte hur paradoxal konflikten skulle bli.

Mitt i junis värmebölja är jag mest sugen på att få veta mer om Snö, Sverker Sörlins bok som kommer ut i höst. Men den är inte riktigt klar och han meddelar att han bara går med på en intervju om han får fokusera på sitt stora ämne: den gröna omställningen och Norrland som symbol för ett globalt vägskäl. Det går jag med på.

Härom veckan godkände Högsta domstolen gruvbrytning i Gallók i Jokkmokk, ett område som innefattar samebyn Jåhkågasska tjiellde. Frågan bränner. Medan sista ordet inte är sagt, då företaget först måste söka miljötillstånd i mark- och miljödomstolen, tilltar friktionen likt ett muller ur jordens inre. Den gröna omställningen med Parisavtal ska efterlevas, jobb ska skapas och Sverige ska åter bli den ledande, ultramoderna och konkurrenskraftiga industrinationen. Välstånd blir eventuellt en del av frukten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Utrikes 16 juli, 2024

”Du står precis där min bror dödades”

En förstörd gata i Tulkarem dagen efter ett israeliskt flyganfall. Foto: Florian Elabdi.

Åren före den 7 oktober 2023 var bland de dödligaste på länge för civila på Västbanken. Det har fått en ny generation palestinier i flyktinglägren att förkasta det palestinska självstyret och se väpnat motstånd som det enda sättet att uppnå frihet.

En israelisk soldat höjer sitt automatgevär mot mig. Sedan gestikulerar han åt mig att ta en omväg genom ett ogräsfält för att nå en grupp palestinska journalister som står uppradade utanför lägret.

– Vi filmade dig när du gick. Vi var rädda att du skulle bli skjuten, säger en av de lokala journalisterna med lättad min när jag till slut når fram till gruppen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Florian Elabdi
Journalist från Danmark.
Inrikes 15 juli, 2024

Frihet är mer än förkortad arbetstid

1978 förkortades arbetstiden senast, då 25 dagars semester infördes i Sverige. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Det arbete som tog 40 timmar att utföra för femtio år sedan tar 13 timmar i dag. Ändå har inte arbetstiden kortats. Men i kampen för kortare arbetstid får vänstern inte missa det verkliga målet: friheten.

Det rör på sig i frågan om arbetstidsförkortning. Under våren har frågan lyfts av socialdemokratiska toppar som Annika Strandhäll som nästa stora reform. Initiativet hyllas av Daniel Suhonen: ”Det skulle säkra valseger 2026. Och återval 2030.”

Till och med vissa företag har hakat på för att locka personal och minska sjukskrivningstalen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johan Alfonsson
Forskare vid högskolan i Halmstad.
Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.