Under Kristdemokraternas dag på Almedalsveckan har de gamla utspelen duggat tätt. Efter Göran Hägglunds tal får man en känsla av Kristdemokraternas pressavdelning just nu griper efter varje halmstrå som kan resultera i någon procentenhet uppåt i opinionen. Ofinansierade löften om äldreomsorgs-garanti för åldringar över 85 år, mer idrott i skolan och ett försök att vinna över de konservativa som lämnat Moderaterna genom ett löfte om att utreda NATO-frågan – ett löfte lånat av Centerpartiet. Varje strå ska prövas och kanske är det något av dem som hindrar KD från att åka ur riksdagen.
Konservatismens möjliga uttåg ur den politiska debatten påverkar naturligtvis Kristdemokraternas eventuella framgångar. I ett politiskt läge där väljarna föredrar förändring, så är ett parti som vill bevara allt som det är hopplöst efter. Det konservativa parti som finns bredvid KD är Sverigedemokraterna. Kanske är det anledningen till att Hägglund inte med ett ord nämnde rasismen. Ett sätt att inte ytterligare fjärma konservativa väljare som istället kan gå till SD. Det är kanske där KD kan hitta sitt fortsatta existensberättigande – som skyddsvall mot SD.
Men man ska nog inte räkna ut KD riktigt än. Moderaternas ras i opinionen måste gynna något av de borgerliga partierna. I EU-valet var det uppenbart att en del av dem gick till KD och C istället. I motsats till hur den nöjde Reinfeldt har låtit i de senaste debatterna erkänner Hägglund att allt i Alliansens Sverige inte är så bra. Det är en bra taktik. Att inte enbart klappa sig själv på axeln utan ta människors oro om kvalitén i vården på allvar är smart. Tyvärr är socialminister Hägglunds lösning som vanligt att det är organisationen som måste förändras och inte resurser som måste till. Att låta staten ansvara för sjukvården ger inte fler händer i vården, mer tid för patienterna eller fler platser på BB. Den som tror det har inte förstått hur illa det är ställt.
Stora delar av talet är en uppvisning i den ganska tråkiga sporten att svartmåla sin motståndare. Under den långa (verkligen långa!) berättelsen om hur de rödgröna skulle försöka sköta ett trädgårdsland tillsammans kan man tro att till och med en och annan göteborgare tog upp skämskudden. Men låt oss vara ärliga, det gör inte så mycket. En riksdag utan Kristdemokraterna skulle inte vara så mycket annorlunda än vad den är nu. Så om Hägglunds eftermäle blir att han var en skojfrisk partiledare, låt så vara. Hej då, Göran Hägglund.
