Alla människor är lika mycket värda. Det är en grundläggande värdering som nästan alla håller med om. När orden sägs.
Men en sak är att tala om alla människors lika värde. En annan sak är att agera och besluta så att de vackra orden också förverkligas.
I EU-parlamentets behandling av det så kallade tillgänglighetsdirektivet var det många politiker som snackade vackert, men sedan röstade tvärtemot.

Tillgänglighetsdirektivets syfte är att skapa grundläggande rättigheter för de 80 miljoner EU-medborgare som har en funktionsnedsättning. Det kan handla om att sitta i rullstol och inte kunna använda bussar eller komma in i affärer för att de är felaktigt byggda. Det kan handla om att vara synskadad och inte kunna använda en bankautomat för att den inte är anpassad. Exemplen är oändliga.

År 2010 ratificerade EU den viktiga FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionsnedsättning. 2015 lade EU-kommissionen fram tillgänglighetsdirektivet.
I EU-parlamentet behandlades kommissionsförslaget i utskottet för den inre marknaden. Den danske liberalen Morten Lökkegard blev föredragande. Ofta bidrar parlamentet till att förbättra kommissionens förslag. I det här utskottet blev det tvärtom. För Lökkegard är en politiker som tror på marknadens magiska kraft. I logisk konsekvens med de nyliberala dogmerna, så omgav han sig med dess bästa uttolkare; företagens lobbyister.

När Lökkegard presenterade sitt arbete var det med orden; ”Språngbrädan för detta förslag är den inre marknaden”. Han talade på det nyliberalska språket. Översatt till vanlig svenska sa han: ”Jag har gjort precis som företagslobbyisterna sa till mig att göra”.

Översatt till vanlig svenska sa han: ”Jag har gjort precis som företagslobbyisterna sa till mig att göra

Konsekvensen blev att han bland annat tog bort kraven på ”tillgänglighet i den byggda miljön” (alltså: fysiska hinder för den som sitter i rullstol kan vara kvar). Han slog fast att kraven inte kan ställas på små och medelstora företag (enligt EU:s egen statistik: 99 procent av alla företag i unionen). I utskottet stod striden hård, mellan å ena sidan högerpartierna och liberalerna, å andra sidan socialdemokraterna, vänstern och de gröna. I voteringen i april månad vann Lökkegards linje med 20 röster mot 17. Två svenskar deltog i voteringen; moderaten Corazza-Bildt och liberalen Selimovic som stödde försämringarna. De synskadades riksförbund sammanfattade läget i ett uttalande: ”Utskottet har satt näringslivets krav framför mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning.”

Företagen präglas av det kortsiktiga vinstintresset. Men egentligen kan de långsiktigt tjäna mer pengar på att öka tillgängligheten. Svara bara på frågan: Vad skulle hända om massor av varor och tjänster görs mer tillgängliga för 80 miljoner människor?
Det finns konkreta exempel: En stormarknad i England investerade 300 000 kronor i att göra sin webb-handel mer tillgänglig och ökade då årsintäkterna med 130 miljoner kronor. En tysk studie visar att ökad tillgänglighet på landets turistanläggningar kan öka omsättningen med minst sex miljarder kronor. Men det kortsiktiga profitbegäret förblindar. Ty sådan är kapitalismen.

Funktionsrättsrörelsens många aktivister i EU satte parlamentarikerna under press. Det gav resultat. I förra veckan röstade parlamentets plenum bort de värsta försämringarna. Det blir krav på den fysiska miljön, men skrivningarna kunde varit skarpare. Vissa småföretag får undantag, men direktivet ska också tillämpas för offentlig upphandling och i annan EU-lagstiftning. Tack vare det utomparlamentariska trycket blev resultatet hyfsat, men inte heltäckande.
Kampen för alla människors lika värde fortsätter. I ord och handling.